Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjögren, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjögren
60
Sjögren
bl. a. ”Jeg giver mit digt til vaaren”.
Mest känd och mest personlig i sin
tunga mustiga värme är Ibsens
”Berg-manden”, vilken liksom de två andra
1877 utgivna bassångerna tillägnades
S:s vän Johannes Elmblad. Så
lämnade S. den norska lyriken för den
danska. Först mötte han den i H.
Drachmanns ”Tannhäuser”, vars
svärmiska kärleksskildring i åratal
sysselsatte hans fantasi och vars sensibla
kärlekslyrik lockade fram helt nya
valörer i hans musik. ”Sju sånger ur
Tannhäuser” (däribland ”Hvil over
Verden”, ”Og jeg vil drage”)
komponerades 1878 och blevo 1880
prisbelönade av Musikaliska
konstföreningen. I viss mån anknyter
tonspråket till Peter Heise, men framför allt
klingar det nytt och personligt, än
vårbrusande friskt, än ömtåligt och
skirt. Deklamationen är friare och
smidigare än förut, melodiken mera
storlinjig och pianosatsen utformad
med rik variation. — Åren 1879—80
gjorde S. sin första studieresa till
utlandet och skaffade sig ett
aktningsvärt kontrapunktiskt kunnande hos
Fr. Kiel i Berlin (som han
praktiserade i ett första ”Preludium och
fuga” för orgel) samt studerade orgel
för C. A. Haupt. Från 1881 skötte
han organisttjänsten i franska
reformerta kyrkan i Stockholm, gav
musiklektioner och stod på nytt i
musikhandeln, tills han 1883 äntligen
vågade ta steget fullt ut och helt bli
musiker. Samma år begav sig S. åter
utomlands, först till Köpenhamn, där
han vann första pris i en skandinavisk
kompositionstävlan med pianocykeln
”Erotikon”, och där han kom i
kontakt med Danmarks konstnärsvärld.
En vän och själsfrände fann han i
Peter Lange-Müller, som 1884 följde
honom till kontinenten. I Wien
studerade han instrumentation för H.
Grädener, upplevde en lycklig och
produktiv sommar i Meran, besökte
vidare München, 1885 helt hastigt
Venedig, Leipzig (där han i Peters
fann förläggare för sin första
violinsonat) och slutligen Paris. Efter ett
kortare uppehåll i Stockholm for han
på statsstipendium till Berlin vintern
1885—86, men var psykiskt och
fysiskt för nedbruten för att kunna dra
någon nytta av vistelsen där. Till
1888 var han sedan lärare i teori
vid Richard Anderssons musikskola i
Stockholm och 1889 musikrecensent
i Dagens Nyheter. -— S:s
produktion under 1880-talet utmärkes av en
sällsynt enhetlighet i uttrycksmedlen,
och hans stil blev så personlig och
skarpt profilerad, att den trots hans
senare betydande utveckling alltjämt
betraktas som den specifikt
Sjö-grenska. Periodens talrika
kärlekssånger uppenbara en het lidelse i
Emil Sjögren.
hans temperament men framför allt
en vemodsfylld längtan, mjuk ömhet
och innerlighet. Hans böljande
melodier ha en spänningsfylld puls,
och med harmonier hämtade ur
senromantikens klangvärld skapar han
sin karakteristiska, läckert smultna
kolorit. Är 1881 utkommo ”Sieben
spanische Lieder” till text av E.
Gei-bel och P. Heyse (bl. a. ”Klinge,
klinge, mein Pandero!”, ”In dem
Schatten meiner Locken”), originella
genom sin eldigt snabbflytande
sång-melodik och pianostämmans
dansrytmer, 1884 bl. a. två häften E. von der
Reckesånger (bl. a. ”Der driver en
Dug over Spangebro”, ”Alt vandrer
Maanen...”), frapperande friska
och formklara som många andra av
S:s danska sånger. Till periodens
bästa sånger hör också Drachmanns
”De vare elleve Svende” i en för S.
typisk liten balladartad form. Mindre
väl passade honom däremot den stora
balladformen, som han prövade i
Longfellows ”Slafvens dröm”
(troligen komponerad 1879) och med ett
mera dramatiskt grepp i ”Der Gräfin
Fluch” (1885; omarb. 1903).
Inflytande från Schumann, som var den
unge S:s förebild framför andra,
spåras ofta i de tyska 80-talssångerna,
särskilt i den andra Tannhäusercykeln
(utg. 1884; text J. Wolff), som
innehåller några av hans mest kända
sånger (”Jahrlang möcht’ ich so Dich
halten”, ”Ich möchte schweben”
bl. a.) och i den utsökta cykeln ”An
Eine” (utg. 1886) med bl. a. ”Das
macht, es hat die Nachtigall” (Th.
Storm) och Heines ”Lehn’ deine
Wang’ ” (1875). ■—• Redan på
1870-talet hade S. börjat komponera för
piano och visade sig äga mer sinne
för instrumentets klangliga
möjligheter än tidigare sv. kompositörer.
Löst från sin illustrativa uppgift blir
hans tonspråk mindre rikt på
överraskande harmoniska vändningar men
präglas i representativa verk av en
varmt glänsande kolorit och en
blommande melodik. I Griegs och
Schu-manns anda skrev han lyriska
miniatyrer, samlade under titlar som ”Ero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
