Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Skogman, Carl David - 2. Skogman, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogman
88
Skogman
nettskassans brist”, som vid 1840—■
41 års riksdag utgjorde oppositionens
förnämsta tillhygge mot regeringen,
ledde till väsentlig del sitt ursprung
från S:s växelaffärer. Vid 1828—30
års riksdag, då S. som nybliven
adelsman för första gången deltog i
ständernas överläggningar, arbetade han
tills, med F. B. von Schwerin m. fl.
för omedelbart verkställande av en
myntrealisation, som skulle innebära
sedlarnas inlösning till 3/8 av
nominella värdet. Ett definitivt
avgörande nåddes icke, men den
föreslagna normen antogs i princip. Genom
påtryckningar av statsrådet och
talmännen utverkades Karl Johans
sanktion på beslutet. Under de följande
åren gjorde S. stora ansträngningar
för att förmå Karl Johan att
genomföra detta, men förgäves. Först
genom beslut av ständerna 1834
öppnades banken för sedelinlösning. —
Samtidigt härmed led regeringen ett
eklatant nederlag i striden om
regeringsformens § 72. Ständerna
avslo-gc- såväl en vilande
grundlagsändring, enligt vilken makten över
banken skulle delas mellan K. M:t och
ständerna, som en samtidigt
framlagd av S. utformad
banklagsproposi-tion. S. blev i detta sammanhang
föremål för häftiga angrepp, som
rätteligen hade bort drabba regeringen i
dess helhet. Förslaget om ändring av
§ 72 var ett led i striden om
finansmakten, vari S. sedan 1823 hade tagit
verksam del. Han vidhöll sina åsikter
även efter 1834. Sålunda utarbetade
han 1838 en konstitutionell
reform-plan, ”Betraktelser över Sveriges
grundlagar”. Beslut i
statsreglerings-och beskattningsfrågor samt rörande
banken och riksgäldskontoret borde
enligt S:s mening fattas av konung
och riksdag gemensamt. Då skulle en
effektiv samverkan mellan
statsmakterna under konungamaktens ledning
möjliggöras och det konstitutionella
styrelsesättet tryggas. Förslaget
framlades som motion vid 1844—45 års
riksdag men fälldes i
konstitutionsutskottet. — För kreditväsendets
utveckling gjorde S. betydande insatser. Han
var med om att stifta Stockholms
stads sparbank 1821 och deltog i dess
ledning ända till sin död, 1821—42
ss. v. ordf., 1842—56 ss. ordf.
Oktroj-erna för våra äldsta affärsbanker
utfärdades på tillstyrkan av S. I
handelspolitiska frågor uppträdde S. ss.
statssekr. med stor försiktighet. Han
fann det lönlöst att yrka på ett
allmänt avskaffande av import- och
exportförbuden. Steg för steg
utmönstrades emellertid på S:s föredragning
ett flertal förbudsparagrafer ur
tulltaxan, och i många fall minskades
tullsatser, som blivit beslutade av
ständerna. När det gällde sjöfartsskyd-
det, mötte en kursförändring i liberal
riktning mindre motstånd. Vid mitten
av 1820-talet slötos under S:s
medverkan överenskommelser med ett
flertal stater, bl. a. England, Danmark
och Förenta staterna, varigenom resp,
länders fartyg fingo rätt att deltaga i
handeln på Sverige under samma
villkor som sv. fartyg och dessa i sin tur
tillförsäkrades nationell behandling i
de kontraherande ländernas hamnar.
För norska och finska fartyg slopades
produktplakatet genom
mellanriksla-gen 1825 och den sv.-ryska
handels-traktaten 1838, båda i viss mån
frukter av S:s arbete. •— I den
oppositionella pressen blev S:s
ämbetsförvaltning utsatt för mycken kritik. Denna
kulminerade under det oroliga året
1838 och riktades då dels mot avtalet
mellan staten och Nya Trollhätte
kanalbolag, dels mot beslutet att
upphäva judarnas rättsliga särställning.
I båda fallen misstänktes korruption.
Den s. k. judeemancipationen vållade
i aug.—sept. 1838 gatuoroligheter i
Stockholm, varvid S:s fönster två
gånger krossades genom stenkastning.
När konungen föll undan och beslöt
att revidera förordningen ang.
judarna, begärde S. avsked, vilket
beviljades den 29 sept. Samtidigt utnämndes
han till president i
Kommerskollegium. Efterspelet till S:s
statssekre-tariat uppfördes vid riksdagen
1840-41. Det av oppositionen behärskade
konstitutionsutskottet åtalade honom
inför riksrätt enligt flera
anklagelsepunkter och framförde dessutom en
mängd anmärkningar enligt
regeringsformens § 107. Riksrättens dom blev
i samtliga fall frikännande. -— S:s
praktiska konservatism blev med åren
starkare markerad. Som ordf, i 1839
års tullkommitté och 1847 års
tull-taxeberedning var han med om att
fälla domen över prohibitivsystemet,
men vid riksdagarna övergav han sina
egna förslag under intryck av aktuella
politiska förhållanden. Han var en
inflytelserik medl. av bankoutskottet
1844—45 och återvaldes 1847. Sedan
han 1848 blivit vald till
bankofull-mäktig, lämnade han utskottet. År
1852 blev han ordf, i kommittén ang.
kreditförhållandenas och
låneanstal-ternas ordnande, och vid sin bortgång
1856 innehade han ordf.-skap i
kommittén rörande Sverige-Norges
inbördes handelsförbindelser. Han blev led.
av Vet. akad. 1825, adlad 1826,
hedersled. av Vitt. akad. 1842 och led.
av Sv. akad. 1847 samt friherre 1854.
Bland hans skrifter märkas
”Underrättelse om så kallade
besparings-banker” (1819), ”Försök uti
moraliska, politiska och ekonomiska ämnen
af Francis Bacon” (övers. 1821),
”Af-handling uti statshushållningsläran . . .
af Jean-Baptiste Say” (1—2, anonym
övers. 1823—24), ”Tankar om
räntans nedsättning å statsskulden och
om creditens tillstånd, af J. Laffitte”
(övers. 1828), ”Anteckningar om
Rikets Ständers bank och allmänna
lånerörelsen i Sverige” (I—II: 1—2,
1845—46), ”Minnen af lediga
stunder” (1846), ”Caius Plinius Cæcilius
Secundus” (inträdestal i Vitt. akad.
i Vitt. akad:s handl., 1846) och
inträdestalet i Sv. akad. över Hans Järta
(Sv. akad:s handl., 24, 1851). S:s
efterlämnade papper förvaras i
Riksarkivet. — Kunskapsrik, energisk och
utrustad med stor arbetsförmåga var
S. en av Karl-Johanstidens mest
framstående ämbetsmän. Under sin tid
som statssekr. umgicks han med
vitt-syftande reformplaner, som framför
allt gällde penningväsendet,
närings-lagstiftningen och skattesystemet. Men
till följd av konungens motstånd och
det politiska maskineriets otymplighet
blevo framgångarna ganska
begränsade. Ett undantag utgjorde
realisationen, som drevs fram av ett starkt
politiskt tryck. I administrativa
frågor, där S:s eget inflytande var
avgörande, gick han beslutsamt till
väga och nådde väsentliga resultat.
Hans handlingskraft hade emellertid
en avigsida i bristande respekt för
laga former. Från mitten av 1820-talet
kämpade S. med dåliga affärer.
Omkr. 1840 hotades han av
ekonomisk ruin. S. ansåg, att alla hans
svårigheter härledde sig från
växeloperationer, som hade utförts på
nådig befallning, och att han därför
hade rätt att utnyttja sin
ämbetsställ-ning för att avvärja katastrofen. I
verkligheten torde hans obestånd,
ehuru det visserligen ägde samband
med växeloperationerna, icke ha varit
en ofrånkomlig följd av dessa.
Lättsinne, oförsiktighet och överdriven
hjälpsamhet måste tagas med i
räkningen. Eftervärlden kan icke blunda
för S:s fel men måste bedöma honom
med hänsyn till de svåra uppgifter,
som han hade att fylla, och de
vanskliga förhållanden, under vilka han
verkade. Hans arbetsinsatser, med
uthållighet fullföljda till livets slut,
vittna om att han icke saknade
idealitet. -—- Gift 1817 med Ulrika
Scharp. —■ Litt.: H. Hamilton, ”C.
D. S.” (Sv. akad:s handl., 31, 1859) ;
C. Rydqvist, ”C. D. S.” (Vet. akad:s
levnadsteckningar, 1, 1869—73); N.
Nilsson Stjernquist, ”C. D. S:s
betraktelser över Sveriges grundlagar”
(Statsvet. tidskr. 1946); P. G.
An-dreen, ”C. D. S.” (1947). P. G. A.
2. Skogman, Carl Johan Alfred,
friherre, sjöofficer, politiker, f. 3 aug.
1820 i Stockholm, f 7 okt. 1907
därstädes. Son till S. 1. ■— S. blev
student i Uppsala 1836, avlade
sjöoffi-cersex. 1839, blev sekundlöjtnant vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
