Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sköld, Erik - Sköld, Hannes, språkforskare, skriftställare, se s. 99 - Sköld, Johan, missionär, se s. 99 - Sköld, Otte, målare, museiman, se s. 100 - Sköld, Per Edvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sköld
97
Sköld
bete som organisatör av den första
blodgivarcentralen i Sverige, som
inrättades i Stockholm 1934. Hans
skrifter behandla olika ämnen inom
medicin (bl. a. drsavh. om blödarsjuka),
tuberkulosforskning och
blodtransfu-sionsfrågor m. m. —• Gift 1931 med
Brita Elna Axelina Tryzell. P. H. T.
Sköld, Hannes, språkforskare,
skriftställare, se s. 99.
Sköld, / o h a n, missionär, se s.
99.
Sköld, O t t e, målare, museiman,
se s. 100.
Sköld, Per Edvin, politiker, f.
25 maj 1891 i Svedala skn, Malmöh.
län. Föräldrar: maskinskötaren,
sedermera småbrukaren och
riksdagsmannen Nils Petter S. och Maria Sofia
Nilsson. — S. var jordbruksarbetare
1905—08, tog värvning som volontär
vid S. skånska infanterireg. 1909 och
avlade ex. vid underofficersskola
1911 samt blev student i Lund 1915
och fil. kand, där 1917. Om hans
humanistiska intresseriktning vittna
”Blekingesägner” (Godtemplarordens
folkminnessamlingar, 1, 1917), ”Från
Per Edvin Sköld.
urtidstro till kristendom” (1918) och
bygderomanen ”Den siste av
Jeppe-släkten” (1923). Redan under
studentåren var han organiserad
socialdemokrat och godtemplare samt
ägnade sig åt folkbildning, journalistik
och politik; bl. a. var han
distrikts-studieledare inom IOGT. Han
invaldes som faderns efterträdare 1917 i
Andra K., som han sedan dess tillhör.
Han kom med i tull- och
traktatkommittén 1921—24 och
bevillningsutskottet 1922—-24, var statssekr. i
Jordbruksdep. 1924—26 och led. av
jordbruksutskottet 1927—32. Sedan
1927 äger han i N. Rörum, Malmöhus
län, en gård om 106 hektar, varav
17,5 hektar odlad jord. —■ Redan
1924 kom S. in i partistyr, och
hävdade sig där snabbt som en
framträdande expert i jordbruksfrågor. Hans
program var det gängse
frihandels-vänliga: jordbruksdriften borde
inriktas på animalieproduktion och
småbrukarna borde erhålla stöd. I den
socialdemokratiska krismotionen 1932
skrev han avsnittet om
jordbrukspolitiken. Till valframgången 1932
bi
drog han med en intensiv propaganda
mot den 1930 inledda
jordbrukspro-tektionismen. Emedan riksdagen efter
valet fortfarande ägde borgerlig
majoritet var S. tveksam huruvida hans
parti borde ta regeringsansvaret, men
vid regeringsbildningen ingick han
som självskriven jordbruksminister.
Han inkopplades tidigt på
förhandlingarna med Bondeförb. om
näringspolitiken och var en av P. A.
Hanssons främsta krafter vid
genomförandet av den stora krisuppgörelsen
1933. Därvid övergav S. den
traditionella vänsteruppfattningen och godtog
jordbruksprotektionismen som ett led
i den ekonomiska politikens allmänna
aktivisering; stor roll spelade också
det taktiska behovet att vinna
parlamentariskt underlag för
socialdemokraternas arbetslöshetsprogram. ■—
Under de närmast följande åren lyckades
S, i regel få majoritet i riksdagen för
sina förslag på jordbruksområdet
genom att ingå förhandsavtal med
Bondeförb., innan förslagen lades fram.
Men 1936 visade sig denna taktik inte
längre effektiv. Anledningen var i
första hand försvarsfrågans
aktua-lisering; regeringspartiet blev där
ensamt om ett förslag, som var lägre än
olika borgerliga alternativ. I detta
läge ville statsministern, att partiet
skulle behålla ledningen, visa sin
kompetens att lösa även försvarsfrågan och
gå in i 1936 års valstrid i
regeringsställning. En förutsättning för detta
var, att partiet tydligare markerade
en positiv inställning i fråga om
försvaret och närmade sig till
mellan-partiernas alternativ. Så skedde genom
regeringens försvarsproposition. Vid
riksdagsbehandlingen gick regeringen
ännu längre: den lämnade sitt förslag
och antog mellanpartiernas. Som
kompensation för denna eftergift krävde
den, att riksdagen beviljade samtidiga
förslag om reformer inom social- och
skattepolitiken. — Innan enighet om
regeringspolitiken vunnits, drev S.
länge opposition mot statsministern.
S. synes ha varit den inom regeringen,
som hade svårast att lämna partiets
gamla nedrustningsprogram. Det
vore inte sakligt berättigat att höja
för-svarsanslagen så mycket, som
regeringen föreslagit, men hänsyn hade
måst tas till att stora folkgrupper
hade gripits av krigsfruktan. Redan
1935 ansåg han, att regeringen borde
avgå, därför att den uttömt sitt
aktuella program. I regeringsställning vore
det inte möjligt att föreslå
minskningar i försvarsbördan, och partiet
kunde icke vara med om ökningar.
Därför borde de borgerliga få ta
ansvaret för upprustningen och
regeringen avgå. Socialdemokraterna borde
fjärma sig från, icke närma sig de
7 Svenska män och kvinnor VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
