Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sköld, Per Edvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sköld
98
Sköld
andra partierna. Sedan
försvarspro-positionen avgivits 1936, fann S. en
kapitulation för de borgerliga kraven
olidlig för regeringens prestige. Å
andra sidan var S. tidigt inne på att
göra försvarsfrågan till en
kompensa-tionsaffär, och han var beredd att
gå de borgerliga ännu mer till mötes,
blott dessa ville gå med på, att
ökade statsutgifter skulle bäras av de
ekonomiskt bärkraftigaste. För egen
del hade han tills, med ett par
kolleger velat stanna vid ett något lägre
bud än det, som regeringen
beslutade sig för, för att därigenom ha ett
bättre utgångsläge vid en
kommande kompromiss. Resultatet av
partiets politik blev den av S.
förutspådda: regeringen fick kapitulera i
försvarsfrågan utan att vinna den
önskade kompensationen och avgick därför.
Dock vann partiet en fördelaktig
position i valstriden 1936 genom att
försvarsfrågan kunde avföras från
debatten: valkampanjen kom i stället
att gälla välfärdspolitiken. I denna
strid bidrog S. att utveckla
folk-hemsideologien, särskilt med avseende
på lantarbetarna, som under hans
medverkan skulle komma att
tillkämpa sig en markant inkomstförbättring.
Bl. a. för att säkra detta program var
S. en av förespråkarna för den
koalition mellan arbetare och bönder, som
etablerades efter 1936 års val. Själv
blev han handelsminister i den nya
regeringen; som statsråd ägnade han
också i fortsättningen stort intresse åt
jordbrukspolitiken. Efter Janne
Nilssons död åtog han sig i dec. 1938
att bli försvarsminister. Under de
närmast följande åren medverkade han i
åtskilliga partiella reformer inom
försvaret. ■— I aug. 1939 besökte S.
de stora finska fälttjänstövningarna
på Karelska näset. Sedan Finland
angripits, var S. i likhet med
samlingsregeringen i övrigt motståndare
till ett väpnat sv. ingripande på finsk
sida. Han medverkade dock effektivt
till att den sv. hjälpen, särskilt i fråga
om militär materiel och utrustning,
blev så stor, som de knappa sv.
resurserna kunde medgiva. I övrigt ansåg
han, att regeringens huvudsyfte måste
vara att bevara landets fred. Sverige
borde ”som en liten blyg nation” tåla
förödmjukelser och driva en
anspråkslös politik. Sitt mest påtagliga uttryck
fick denna inställning, då Tyskland
angrep Danmark och Norge. S. var
väl orienterad i det material, som
syntes på förhand avslöja de tyska
planerna. Överbefälhavaren ställde
honom inför alternativet att antingen
mobilisera tillgängliga styrkor eller att
företa endast förberedande åtgärder
till en dylik beredskap. Sedan S.
konfererat med sina kolleger i regeringen
tillmötesgick denna dröjande och med
inskränkningar överbefälhavarens
lägre anspråk. För S:s del torde därvid
en mobiliserings menliga inverkan på
vårbruket och folkförsörjningen ha
spelat in. Sedan angreppet mot
Danmark och Norge väl kommit i gång
vek S:s passivitet. Han såg till, att
krigsberedskapen drevs upp till
gränsen för det möjliga. Han synes i
fortsättningen ha tillhört den del av
regeringen, som var optimistisk i fråga
om möjligheten att begränsa
eftergifterna åt Tyskland (han anses ha
motsatt sig genomtransporten av
Division Engelbrecht 1941); offentligt
försäkrade han, att regeringen icke låtit
pressa sig till eftergifter, som nedsatte
landets försvarsförmåga. I de under
krigsåren brännande
tryckfrihetsfrå-gorna var han en av
huvudmotståndarna till en friare ordning. Vid
åtskilliga tillfällen möttes han av hård
kritik för sina åtgärder. Av sina
motståndare ansågs han visa brist på
balans och hänsyn. Ofta har man också
tagit anstöt av en utomordentlig
självsäkerhet hos honom; den har kunnat
vara hänsynslös men har dock inte
uteslutit en ibland framträdande
känslighet. Allmänt erkännes den stora
energi, med vilken han ägnade sig åt
upprustningen. Från 1942 kom denna
att drivas enligt en s. k. femårsplan,
som avsåg att realisera ett optimum
av försvarskraft i tekniskt,
organisatoriskt och personellt avseende, under
det den omedelbara beredskapen mot
överfall hölls vid en efter
omständigheterna skiftande nivå. Rustningens
konkreta utformning rönte självfallet
inflytande av den militära
opinionen. som var enig i målsättningen
beträffande armén och flygvapnet. I
striden om flottan tog S. stor
personlig del. Hans omprövning ledde till
beslutet att bygga ett par för sv.
förhållanden tunga kryssare, varigenom
flottan skulle få en kärna av tre s. k.
operationsgrupper med i viss mån
offensiv prägel; helt funktionsdugliga
blevo kryssarna först 1951. S. hade en
stark ställning vid P. A. Hanssons
från-fälle som tänkbar kandidat till
posterna som partiledare och statsminister.
Från början var det dock klart, att
han ej ägde den anslutning inom
partiet, att han kunnat bli ett enande
namn. Han förenade sig med dem av
sina kolleger, som lyckades slå ut
socialminister Möller till förmån för
Tage Erlander. Själv var S.
därefter från aug. 1945 till okt. 1948
jordbruksminister. Omedelbart efter
tillträdet och i en konjunktur, då
det var angeläget att hindra
fastig-hetsspekulation, genomdrev S. en
lag, genom vilken de utövande
jordbrukarna tillförsäkrades
företrädesrätt till den sv. åkerjorden.
Därefter förmådde han riksdagen att
godkänna ett sedan länge förberett
program om rationalisering av
jordbruket. Genom ett komplex av
riksdagsbeslut 1947 tillförsäkrades
jordbrukarna i stort sett monopol på den
sv. livsmedelsmarknaden.
Jordreformens grundtanke var, att
produktionen i stort sett skulle motsvara det
inhemska behovet och att
jordbrukarna genom prissättningen skulle
tillförsäkras en rimlig
lönsamhetsförbätt-ring, svarande mot
levnadsstandardens höjning inom andra
samhällsgrupper. För den skull krävdes också
en mycket omfattande rationalisering
av driften. Ett mål för denna var på
lång sikt, att alla brukningsdelar
skulle bli s. k. bärkraftiga jordbruk.
Därmed förstods egendomar med
10—20 hektar åker, vilka antogos
kunna föda en lantbrukarfamilj utan
lejd arbetskraft. Bestämmelser
till-kommo om förköpsrätt för kronan vid
försäljning av jordbruksegendomar
och nya regler för expropriation
m. m., allt för att möjliggöra en
omskiftning av jorden med syfte att
ingen brukningsdel, bortsett från
särfall, skulle bli mindre än den angivna
standarden. Slutligen ingingo i 1947
års reformverk vissa beslut, som
avsågo att ge en för de nya syftena
lämpad organisation och befogenhet
åt lantbruksnämnder,
hushållningssällskap m. fl. administrativa organ i
lantbrukets tjänst. Vid sidan av detta
arbete medverkade S. i
underhandlingarna för att få med Bondeförb.
i regeringen. Sedan
koalitionsförhand-lingarna strandat, blev han i okt.
1948 konsultativt statsråd. Han skulle,
angavs det, samordna den
ekonomiska politiken enligt de riktlinjer, som
vid samma tid beslutats av regeringen
efter vidlyftiga överläggningar med
dels internationella organ för
återuppbyggnaden efter andra världskriget,
dels företrädare för det sv.
näringslivet. Sedan okt. 1949 är S.
finansminister. Redan långt dessförinnan
hade partiets sociala välfärdsprogram
fått skjutas åt sidan för det
omedelbara behovet att stabilisera
samhällsekonomien, och detta behov har
blivit alltmera markerat under S:s
finansministertid. S. har starkt
personligt engagerat sig för att
överbalansera statsbudgeten i
inflationsbekäm-pande syfte och för att motverka det
inflationstryck, som uppstått från
företagarsidan, särskilt från
exportindustrien, genom ett system av
specialskatter, investeringsavgifter,
kon-j unkturutj ämningsavgifter, konj
unk-turvinstskatter och kreditrestriktioner
utan höjning av låneräntan.
Ävenledes har han fortsatt politiken att
avskärma den sv. pris- och
lönestrukturen genom subventioner m. fl.
åtgärder. Det visade sig under år 1950,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
