Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slätis, Hilding - Smalze, Peter - Smedberg, Adam - Smedberg, Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smalze
104
Smedberg
fysik i Stockholm, ha främst gällt de
radioaktiva isotopernas sönderfall och
den strålning, som därvid uppträder.
S. erhöll av Vet. akad. den
Lindbomska guldmedaljen 1947. — Gift 1929
med Maja Svaetichin. K. S.
Smalze (Schmalz), Peter,
ämbetsman. S. var sannolikt son till Abel
Petri S., Axel Oxenstiernas förste
lärare. Enligt vissa rykten var Axel
Oxenstierna själv fader till honom;
säkra uppgifter om hans föräldrar och
födelseår saknas. Han utbildades i
Uppsala och i utlandet på Axel
Oxenstiernas bekostnad och anställdes i
kansliet, där han som Axel
Oxenstiernas skyddsling kom att inta en
gynnad ställning. Hösten 1634
eskorterade han Oxenstiernas systersöner till
Paris, och året därpå följde han
rikskanslern dit. I jan. 1636 sändes han
av rikskanslern till Stockholm för att
driva på de nya krigsrustningarna.
På sommaren s. å. var han
Oxenstiernas sändebud till England och
Frankrike för att mana till ökad
militär hjälp. Hösten 1637 och våren
1638 deltog han i de underhandlingar
mellan d’Avaux och Salvius, som
ledde till den sv.-franska alliansen
1638, grundvalen för de båda rikenas
fortsatta samverkan under 30-åriga
kriget. Vid dessa förhandlingar, som
fördes i Hamburg, gjorde S.,
påverkad av franska mutor bakom Salvius’
rygg, sitt bästa att få traktaten till
stånd. Sedan detta skett, blev han
assistent åt Hugo Grotius, Sveriges
ambassadör i Paris. Med denne hade
han tidigare fört en korrespondens,
som vittnade om humanistiska
intressen. Nu råkade han snart i delo med
Grotius. Bl. a. anklagades S. för att
Grotius ovetande ha garanterat
fransmännen en nedsättning i
subsidiesum-man; för detta skulle S. av
fransmännen ha fått pengar och löfte om
franskt adelskap. Ivriga frierier av
S. till Grotius’ dotter bidrogo till
missämjan och undergrävde än mer
S:s ställning. Efter att ha blivit
hem-kallad 1638 och levat i overksamhet
i Sverige, flydde han 1640 över
Hamburg till de kejserliga, sedan han
övertygats om att hans fortsatta karriär
i svensk tjänst syntes omöjliggjord.
Han övergick till katolicismen och
var 1642—45 krigssekr. vid kejsar
Ferdinand III:s hov. Han användes
där bl. a. som biträde åt den
kejserliga härföraren J. E. Cracau under
dennes krigsföretag i Pommern 1643.
Sedermera anlitades han som
översättare från svenskan. Han synes 1645
ha blivit sekr. hos fältmarskalken
Melchior von Hatzfeld. Är 1648 sökte
han genom Oxenstierna, ehuru
förgäves, återinträde i svensk tjänst. Om
hans senare öden vet man intet. —
Några kärleksdikter av S. på svenska,
franska och latin ha bevarats i
Riksarkivet jämte en dagbok för 1638 och
1639 och ett stort antal brev till och
från S. En av dikterna, skriven på
franska och översatt till svenska,
skulle kanske, om den är författad
av S., kunna anses som vår första
herdedikt. Hugo Grotius’ brev till S.
finnas i ”Axel Oxenstiernas skrifter
och brevväxling”, (2: 4, 1891); två
brev från S. till Oxenstierna finnas i
Gjörwells ”Det swenska Biblioteket”
(3, 1759) och ett i Arckenholtz’
”Mé-moires concernant Christine” (4,
1760). —• Litt.: G. Löw, ”Stora
Mällösa i äldre tider” (Tillägg 1944).
A. Äg, H. P.
Smedberg, Adam,
väckelsepredikant, f. 30 jan. 1813 i Borgunda skn,
Skarab. län, j 5 febr. 1892 i Hova
skn, samma län. Föräldrar: bysmeden
Lars Larsson och Catharina
Jonsdot-ter. •—• Efter att ha varit skjutsgosse
vid en gästgivaregård i hemtrakten
fick S. anställning vid Tidaholms
bruk, där han förvärvade färdighet i
klensmide. Vid 23 års ålder tog han
värvning vid Göta artillerireg. men
rymde 1842 och återvände till
hemorten. Där kom han under inflytande
av roparerörelsen, och S. blev snart
en av de förnämsta ”roparna” i n.
Västergötland. Denna egendomliga
väckelserörelse hade stor spridning i
Västergötland och får delvis ses som
en reaktion mot tidens sedliga förfall,
isynnerhet superiet. Roparerörelsen
följde i den av komministern i
Sven-Ijunga J. O. Hoof (bd 3 s. 530)
skapade väckelserörelsens spår men
förlorade i brist på teologisk ledning
snart dennas lagisk-pietistiska prägel
och antog alltmer den primitiva
folk-fromhetens extatiskt visionära och
profetiska former. — På kallelse av
några ortsbor anlände S. sommaren
1843 till Kvistbro i Närke, där han
kom att ge upphov till det s. k.
religionskriget i Kvistbro. S., som av
sina anhängare ansågs som en ny
frälsare och en guds profet, höll sina
predikningar på fälten och i skogarna.
Med sin relativa ungdom och sitt
tilltalande utseende slog han an på
allmogen och särskilt på ungdomen och
kvinnorna. I sin förkunnelse
fördömde S. fåfänga, lyx och nöjen och
profeterade hänsynslöst om kommande
död och olyckor. Hans tal
framkallade stark extas. Kvinnorna sleto av
sig sina prydnadssaker, männen skuro
de blanka knapparna ur sina kläder
och kastade sina urkedjor i skogen.
Många träffades av konvulsioner och
föllo medvetslösa till marken. Andra
sågo syner och tillropade envar av
omgivningen att bättra sig för att
undgå Guds dom. Efter ett möte, som
samlat tre tusen åhörare från
närbelägna socknar och angränsande
land
skap, ingrepo myndigheterna, och det
kom till en våldsam och blodig
kala-balik, som varade i två dagar. S.
försvarades frenetiskt av allmogen
varvid vapen och tillhyggen av allehanda
slag kommo till användning.
Slutligen greps S. och fördes jämte fjorton
andra ”ropare” till Örebro. Han
dömdes i dec. 1843 av Edsbergs
häradsrätt för vållandet av olagliga
sammankomster och för att ha förvillat
folket till fängelse, vilken dom av
högre instanser mildrades till böter.
— Roparerörelsen har betraktats som
inledningen till de senare, mera
varaktiga väckelserörelserna, och
spillrorna av roparefolket slöto sig
sedermera till Evangeliska
fosterlandsstiftelsen eller till baptismen. S. själv blev
en avfälling, förföll i dryckenskap och
dog i stor misär i fattigstugan i Hova.
— Gift 1840 med Bolla Larsdotter.
— Litt.: R. Redelius, ”Om roparna i
Närke på 1840-talet” (i Kyrkohist.
årsskr. 1933); C. Lönroth, ”Ur
väckelserörelsernas historia i Närke
under 1800-talet” (1936). An
Smedberg, Magnus Albrecht R i
c-h ar d, vattenrättsingenjör, f. 6 juni
1880 i Ludgo skn, Södermani, län,
t 27 okt. 1950 i Stockholm.
Föräldrar: lantbrukaren Albrecht Bruno S.
och Augusta Pauline Christina
Andersson. —• S. avlade mogenhetsex.
i Stockholm 1899 och utexaminerades
från Tekn. högskolans avd. för
väg-och vattenbyggnadskonst 1903. Han
var konstruktör hos ingenjörsfirman
Unander & Jonson 1903 och vid ab.
Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm
1904—07, förste posthavande
ingenjör vid Gullspångs
kraftverksbygg-nad 1906—07, statens fiskeriingenjör
1907—09, föredragande i
Vattenfalls-styr. 1909—10 och byråingenjör i
Hydrografiska byrån 1908—18. Han
var förste statshydrograf 1919—37
och led. av Österbygdens
vattendomstol, Stockholm, 1919—32 och 1937
—45; dessutom var han vik. led. av
Mellanbygdens vattendomstol,
Sundsvall, 1923—32 och särskild led. i
Kammarrätten från 1931. S. blev
löjtnant i Väg- och
vattenbyggnadskåren 1910, kapten där 1917, major
1928 och överstelöjtnant 1941 samt
avgick 1948. Han anlitades flitigt av
olika statliga myndigheter i
vattenlags- och skattefrågor och var led. av
flottningslagskommittén 1917—18,
föreståndare för Skogshögskolans
flott-ledsbefälskurs 1921 samt ordf, i
torr-läggningskommittén 1937—38, i
Sveriges högskoleutbildade väg- och
vattenbyggares riksförb. (SVR), där han
var en av stiftarna, 1944—45 och i
Statsverkens ingenjörsförb. 1944—45.
Ären 1911—22 var han red. för den
av honom grundade Sv.
flottningstid-skr., och från 1923 redigerade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
