Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Spalding, Johan - 2. Spaldencreutz, Johan Adolf - 3. Spaldencreutz, Arvid Johan - Sparfvenfeldt, se Sparwenfeld - Sparre, släkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spaldencreutz
133
Sparre
som borgarståndsled. vid 1723 års
riksdag, under vilken han i
kommerse-deputationen tog initiativet till det
följ, år utfärdade produktplakatet,
den förordning, som förbjöd
utländska fartyg att till Sverige införa andra
produkter än det egna landets. På
senare år åtnjöt S. i allt högre grad
både köpmännens och hantverkarnas
sympatier, och han föreslogs
upprepade gånger till rådman, men
avböjde. S. var dock även i fortsättningen
led. eller åtminstone adjungerad led.
av Bemedlingskommissionen, som 1720
fick karaktär av uppbördsverk för
borgarklassens utskylder. S. blev 1725
lottägare i Alingsås manufakturverk.
— Gift 1701 med Anna Christina
Brander. — Litt.: B. Boèthius,
”Magistraten och borgerskapet i
Stockholm 1719—1815” (1943). G. M-e
2. Spaldencreutz, ] ohan Adolf,
ämbetsman, politiker, f. 17 juni 1747
på Gusums bruk i Ringarums skn,
Östergötl. län, J 17 dec. 1794
därstädes. Föräldrar: häradshövdingen och
lagmannen Gustaf Spalding, vilken
1756 adlades med namnet
Spaldencreutz, och Altea Johanna Adelswärd.
Brorsons son till S. 1. — Efter studier
i Uppsala blev S. auskultant i Göta
hovrätt 1765, e. o. kanslist i
Justitie-revisionen 1768 och kanslist i
Justi-tiekanslersexpeditionen 1770. Han
blev protokollssekr. i
Generalauditörs-expeditionen 1773, adjungerad led. av
Göta hovrätt 1774 och lagman i
Östergötland följ. år. S. blev även
bankorevisor 1788. ■—• S., som ägde
solida juridiska kunskaper och var en
skicklig talare och stilist, är mest känd
som en av ledarna för oppositionen
mot Gustav III. Med skärpa förde
han dess talan på riksdagen 1786,
och tills, med andra oppositionsledare
ss. Axel von Fersen, E. G. Adelswärd
och C. Frietzcky deltog han i de
överläggningar, där planerna inför
riksdagen 1789 uppgjordes. När
konungen vid denna riksdag gjorde
statskupp och lät arrestera flera av
sina främsta motståndare, slapp dock
S. undan med en kort tids
utgångs-förbud; han fick därför tillfälle att
delta i debatterna och uppträdde
bl. a. avvisande mot konungens krav
på bevillning för obestämd tid. —
Gift 1776 med friherrinnan Catharina
Juliana Silfverschiöld. H. E-a
3. Spaldencreutz, A r v i d
Johan, författare, f. 31 aug. 1782 på
Gusums bruk i Ringarums skn,
Östergötl. län, f 27 mars 1828 på
Rynings-holm i Höreda skn, Jönköp. län, Son
till S. 2. — S. blev student i Uppsala
1798 och i Lund 1801 samt avlade
juridisk ex. 1808. Största delen av
sitt liv tillbragte han på Gusum.
Genom arv ekonomiskt oberoende kunde
han tämligen fritt ägna sig åt det som
föll honom in utan att skaffa sig
någon stadigvarande tjänst; dock
utnämndes han 1817 till kammarherre.
Med förkärlek sysslade han med
vittert dilettanteri, skrev små
berättelser (”Svärmarinnan”, 1800),
översatte prosastycken av Schiller m. fl.
och sammanförde notiser, anekdoter,
poesi och levnadsvisdom till en rad
miniatyrtidskr. (Allehanda, 1797;
Ungdoms Nöjen, 1797—98; Läsning
för wåre Wänner, 1798; Gusums
Bladet, 1799; För mina Wänner, 1805—
07); allt detta utgav han i
sedesfor-mat och mycket begränsad upplaga
från ett handtryckeri, som han hade
i sin ägo. Hans alster, som väl aldrig
tillmätts annat än kuriositets- och
raritetsvärde, äro fyllda av
natursvärmeri och skräckromantik, idyller och
hiskligheter. Han stod personligen i
förbindelse med de nyromantiska
kretsarna i Uppsala. — På
riddar-huset framträdde S. under
riksdagarna 1812, 1815 och 1817—18 som en
av de första utpräglade
oppositionsmännen under det nya statsskicket.
År 1812 bekämpade han vältaligt men
fåfängt inskränkningarna i
tryckfriheten; verksammast var han dock vid
1815 års riksdag, bl. a. som led. av
bevillningsutskottet. — Gift 1805 med
Maria Catharina Skragge. U. D.
Sparfvenfeldt, se Sparwenfeld.
Sparre, släkter. Vapenbilden
sparre (en, två eller tre sparrar, ensamma
eller i kombination med andra
heraldiska figurer, t. ex. blad eller stjärna)
var under medeltiden ytterst vanlig
och fördes av ett tiotal större skilda
frälsesläkter samt därtill av otaliga
enstaka frälsemän utan känt
genealo-giskt sammanhang med varandra.
Namnet S. däremot fördes under
högmedeltiden icke av någon enda släkt
eller frälseman, men väl hände det,
att personer, som förde sparren, buro
annat fixerat släktnamn. Först på
1500-talet anlades efter vapnet också
namnet S. av danska ätten Sparre av
Svaneholm (nr 5 b) samt av
Sundby-ätten S. (nr 8). De viktigaste
Sparre-släkterna äro följande, för vilka
numera konventionella släktnamn i vissa
fall kunna uppställas.
1. Sparre av Vik. Ätten
härstammar från riksrådet och riddaren
Arvid Gustavsson (Arnvid Göstavsson).
Han nämnes från 1301 och omkom
vid Nyköpings gästabud 1317 samt
var bosatt på Vik i Balingsta skn,
Uppland. Hans hustru Ramborg
Is-raelsdotter (And), dotter till lagman
Israel Andersson And, lät bygga
Åkers (nu Västeråkers) kyrka i
Uppland. Hon anordnade där 1331 åt sig
ett ståtligt gravmonument, varest
hennes bild, inristad på en
koppar-häll, alltjämt finns kvar. Deras son
var riddaren och riksrådet Gustaf
Ar
vidsson, som nämnes från 1330 och
var död 1367; han var lagman i
Södermanland. I gifte med Kristina
Petersdotter (tre rutor) hade han
sonen riddaren, riksrådet och
lagmannen i Finland Arvid Gustavsson, som
nämnes från 1356 och var död 1380.
Denne äktade en dotter till riddaren
Magnus Gislesson (Sparre av Aspnäs,
se 3), Helena Magnusdotter. Ätten
synes ha utgått med deras dotter
Margareta Arvidsdotter. Litt.: K. H.
Karlsson, ”Genealogiska
anteckningar” (Personhist. tidskr. 1906); B.
Thordeman, ”Wiks hus” (1928).
2. Sparre av Tofta härstammar från
hertig Erik Magnussons drots
riddaren Abjörn Sixtensson (f 1310),
en av sin tids politiskt betydande
män, som även satt i rådet. Han var
bosatt i Uppland. Son till honom var
lagmannen i Västmanland, riddaren
och riksrådet Nils Abjörnsson
(nämnes 1318—59), som var Magnus
Erikssons drots 1335—36 samt ägde
Ängsö i Västmanland och Salsta i
Uppland. Dennes bror var riddaren
och lagmannen i Tiohärad i Småland
Ulv Abjörnsson (nämnes 1317—47,
var död 1348), som deltog i
revisionen av Södermannalagen och i
utarbetandet av landslagen. Son till
honom var marsken Karl Ulvsson (f
1407, omkr. 90 år) till Tofta i
Uppland, konung Karl Knutssons morfar
(bd 4 s. 191), med vilken ätten
utdog på svärdssidan. Karl Ulvssons son,
lagmannen i Södermanland Knut
Karlsson, dog 1389. — Litt.: S.
Engström, ”Bo Jonsson” (1, 1935); K. E.
Löfqvist, ”De sv. drots- och
marsk-ämbetena under 1200- och
1300-ta-len” (Vet. soc. i Lund årsbok 1936);
J. Rosén, ”Striden mellan Birger
Magnusson och hans bröder” (1939);
H. Gillingstam, Ӏtterna Oxenstierna
och Vasa under medeltiden” (1952).
3. Sparre av Aspnäs. Bröderna
riddarna Gisle Elineson (nämnes 1310
■—50) och Karl Elineson (nämnes
1311—18) voro även politiskt
betydande män. Gisle, som satt i rådet,
ägde Aspnäs i Uppland och brukades
i diplomatiska uppdrag. Karl var
fogde i Kalmar. Han var anhängare
av hertigarna Erik och Valdemar;
till detta parti hörde troligen också
Gisle. Båda bröderna voro knutna till
Uppland genom jordegendom, och
båda begrovos i Sigtuna
dominikaner-kyrka. Bland barn till Gisle nämnas
riddaren Magnus Gislesson till Örby
(-hus) och Aspnäs i Uppland (levde
ännu 1372, var död 1373). Karl
Elineson hade tre söner, bland dem
troligen riddaren, riksrådet och
hö-vitsmannen i Skåne Lars Karlsson
(nämnes 1337—58). Litt.: J. Rosén,
”Striden mellan Birger Magnusson
och hans bröder” (1939).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
