Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staaff, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staaff
164
Staaff
Sedan Norge brutit unionen sökte han
i det längsta stödja regeringen i dess
strävan att lösa konflikten under
största möjliga samförstånd med
Norge. Samtidigt sökte han i hemlighet
påverka norska utskickade i samma
syfte. Bl. a. skrev han ett förslag till
vädjan från stortinget till de sv.
statsmakterna att medverka till en fredlig
avveckling av unionen. Hans förslag
användes delvis ordagrant av
norrmännen ehuru utan omedelbar effekt.
I det särskilda utskott, som tillsattes
under 1905 års första urtima riksdag
för unionsfrågan blev han med; först
då drogs den konsekvensen av hans
ledarställning, att han invaldes i
Liberala samlingspartiets förtroenderåd.
Tills, med de övriga liberalerna i
utskottet arbetade han ihärdigt för fred
och vann därunder genom sin
personliga auktoritet en utslagsgivande
ställning i sv. politik. Genom eftergifter
för förstakammarmajori tetens
prestigekrav lyckades han pressa den till
en kompromiss, som blev riksdagens
och sedermera den Lundebergska
ministärens program. Själv blev han
konsultativt statsråd i denna ministär
och dess garant för Andra K:s
förtroende. Han var som ende liberal
bland de sv. delegaterna med om
förhandlingarna med norrmännen i
Karlstad. Krisens fredliga avveckling
under övervinnande av den starka
motsättningen mellan de båda kamrarna
var ett verk främst av Chr.
Lunde-berg och S. Så snart förhållandet till
Norge reglerats återkom denna
motsättning, numera skärpt därigenom
att unionens upplösning väckt till liv
en intensiv nationalistisk propaganda,
av vilken S:s politik i fortsättningen
utmålades som osvensk. — Sedan
vänstern vunnit majoritet i Andra K.
bildade S. regering i nov. 1905. Själv
blev han stats- och justitieminister;
han var den förste företrädare för de
fria yrkena som haft dessa uppdrag.
Regeringen avgick i maj 1906.
Under sin korta verksamhetstid
utvecklade den stor aktivitet enligt linjer,
representativa för Frisinnade
lands-fören. Den var landets första
vänsterministär och såsom sådan i mycket en
parallell till Johan Sverdrups första
ministär i Norge. Den inriktade sig
systematiskt på att omdana samhället
i demokratisk riktning. Resultat av
dess verksamhet voro lagar om
rätte-gångsbiträde åt för grövre brott
anklagade, om villkorlig dom och
villkorlig frigivning samt om en
inskränkning i bolags rätt att förvärva
jordegendom i Norrland. Den sistn. lagen
skyddade de norrländska
hemmansägarna, vilkas tillvaro som självägande
lantbrukare delvis gått till spillo på
grund av skogsavverknings- och
såg-verksbolagens expansion. Nu erhöllo
dessa jordbrukare även hjälp genom
statliga odlingsbidrag. Viktigt var
också för regeringen, att en
löneförbättring för folkskollärarna kunde
genomföras. Överhuvudtaget visade
regeringen förmåga av effektiv,
målmedveten administration, som
innebar en påfallande uppryckning av
statsverksamheten. Det politiska
intresset samlades omkring dess förslag
om allm. rösträtt vid val till Andra K.
Av hänsyn till moderata grupper
föreslog S. vissa undantag från den allm.
rösträtten: kvinnorösträtten fördes ej
på tal, rösträttsåldern sattes till 25 år,
de s. k. värnplikts- och skattestrecken
bibehöllos. Första K. avslog
propositionen och Andra K. antog den. Då
uttalade S. i riksdagen den
förhoppningen, att man för framtiden inte
skulle behöva befara ett till det
yttersta förbittrat motstånd från Första
K. Men om striden skulle antaga en
mera hårdnackad karaktär skulle den
i viss mån övergå till ett annat
område än rösträttsfrågans. ”Den bliver
då en strid om detta: skall
konungamakt med folkmakt eller konungamakt
med herremakt råda i Sveriges rike?”
För att demonstrera folkviljans
beslutsamhet och därigenom bryta Första
K:s motstånd begärde S. att få
upplösa Andra K. och anordna nyval;
finge han ej det, skulle regeringen
avgå. Kronprinsen kom överens med
högern om ett försök att lösa
rösträttsfrågan med jämnt så stora
eftergifter, som voro nödvändiga för att
vinna de 21 röster, vilka krävdes för
att svänga om majoriteten i Andra K.
från S:s program till ett mera
moderat. På sin anhållan om
andra-kammarupplösning fick S. det
svaret, att det varken vore logiskt
el-lei parlamentariskt riktigt att
upplösa en kammare, som bifallit
röst-rättspropositionen. S. avgick alltså,
och en högerregim upprättades, som
ägde bestånd till 1911. Dess
framgång berodde på de nämnda
rösterna (som funnos inom de
frisinnades lantmannaelement), vilka S.
förgäves sökte hålla kvar; efter en
hård kamp besegrades han i 1907 års
rösträttsuppgörelse. Under de
följande åren sökte han vinna tillbaka de
fronderande moderatliberalerna
genom demonstrationer åt höger. Bl. a.
kritiserade han arbetarrörelsen hårt
under storstrejken
1909.Des.k.Staaff-lagarna av 1906, vagt avfattade
bestämmelser om straff för
antimilitaris-tisk propaganda, bidrogo i sig själva
att splittra vänstern och gjorde det
än mer, sedan den Lindmanska
regeringen utnyttjat dem till en skärpt
kamp mot socialdemokratien och den
kulturella radikalismen. Förgäves
sökte S. förmå regeringen att avgå 1909,
sedan det nya valsystemet definitivt
antagits, och förgäves sökte han sedan
tvinga fram en riksdagsupplösning för
att snarast kunna utnyttja detsamma.
Samtidigt ansträngde han sig att
stärka liberalernas slagkraft.
Vänsterpressen bragtes i intensivare kontakt
med partiet, Frisinnade landsfören.
fick en regelrätt organisation (1907),
och själv tillträdde S. ordf.-skåpet i
Liberala samlingspartiet (s. å.). Allt
detta var konsekvenser av
förhållandet mellan regeringen och riksdagen
under S:s första regering, av 1906 års
regeringskris och av rösträttsstriden:
det var tydligt att partidisciplinen
behövde stärkas. Detta tog sig uttryck
även i en programrevision 1907.
Pro-portionalismen godtogs, men samtidigt
fastslogs, att den borde leda till, att
representationen blev ett pålitligt
uttryck för en stadgad folkmening, och
att förtroendet hos en dylik
representation borde vara grundvalen för
regeringens bildande. Rösträttsreformens
syfte borde med andra ord vara
parlamentarismens genomförande. Även
i riksdagen grep S. in som ledare mer
än förr. Han var ordf, i 1907 års
röst-rättsutskott, led. av
konstitutionsutskottet 1908—10 och ordf, där samt
v. talman 1909—10. På grund av
sjukdom från våren 1910 vistades han
en tid utomlands, och till 1911 års
riksdag åtog han sig varken
utskotts-eller talmansuppdrag. Däremot behöll
han för framtiden, även som
statsminister, ordf.-skåpet i partiet. Till 1911
års val, det första under den nya
vallagen, avkrävdes alla liberala
kandidater trohet mot tre s. k.
besvärjelsepunkter, som ansågos motsvara de
frisinnade väljarnas huvudkrav:
parlamentariskt styrelsesätt, försvarsrevision
och rätt för enskild kommun att
hindra rusdryckshantering samt utredning
om totalt rusdrycksförbud enligt
beslut, som Andra K. tidigare för sin
del fattat. För S. personligen var
försvarsfrågan den viktigaste;
företrädesvis genom hans insats blev denna
fråga dominerande i de följande årens
politik. ■— Sedan ett halvsekel hade
det starka liberala intresset för ett
folkförsvar, förenat med neutralitetens
grundsats, brutit sig mot och
betvingats av upprustningens militära
förespråkare. Stridens första stora
resultat, 1901 års härordning och den
ungefär samtidiga flottupprustningen,
tillkommet under en antinorsk
stämning, var enligt liberal uppfattning
alldeles för stort tilltaget och
samtidigt ineffektivt. Man hade fått en
dyr och stor krigsorganisation utan
inre kraft. Kostnaderna hade inte
blivit så beräknade av myndigheterna
att anslagen räckt till för den skapade
organisationens alla behov; den hade
därför förblivit ofärdig. Slutligen
syntes det tvivelaktigt, om bakom den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
