Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staaff, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staaff
166
Staaff
försvarspolitisk nyhet, som därefter
bildat tradition, ehuru ej obruten,
var, att försvarsministrarna voro
civila. I dec. 1911 tillsatte S. fyra
parlamentariska beredningar för
försvarsfrågan; de blevo också civila. I
samband därmed uppsköts
verkställigheten av riksdagens beslut att påbörja
byggandet av en F-båt. Vid den
första åtgärden anmälde kungen, att
han förväntade, att utredningarna
skulle leda till att försvaret bibehölles
vid sin dåvarande effektivitet. Då
F-båtsbygget blev uppskjutet, anmälde
han, att han bifölle beslutet med
beklagande och endast på grund av
regeringens hot att annars avgå. —
Beredningarnas arbete, som snart
blottade allvarliga motsättningar inom det
liberala partiet, redovisades
preliminärt av S. i ett tal i Karlskrona i
slutet av 1913. Han framhöll där i
polemik mot tidigare inlägg i den
offentliga debatten, att anledning
inte funnes till den tron, att Ryssland
eller Norge skulle förbereda ett anfall
mot Sverige, eller till den tron, att en
anslutning till den ena
stormaktsgrup-pen skulle minska riskerna för landet.
Tvärtom vore en fortsatt uppriktig
neutralitetspolitik det fördelaktigaste.
På grund av den europeiska
spänningen, som ökats under senare år,
funnes anledning att stärka försvaret.
Det syntes nödvändigt att stärka armén
både kvantitativt och kvalitativt
genom värnpliktsålderns sänkning,
genom en reservorganisation, genom
ökad befälsutbildning, genom
truppens vinterutbildning och genom
anskaffning av kulsprutor. För marinen
måste även en förstärkning ske,
varvid dock en förskjutning torde behöva
göras till torpedvapnets och därmed
de mindre fartygens fördel. S. tänkte
sig, att förstärkningen skulle kunna
ske vid 1914 års riksdag, varvid det
vore angeläget, att förstärkningen
innebure även en direkt
effektivitetsförbättring, som skulle ge möjlighet till
en omedelbar beredskap. Vallöftena
hade inneburit krav på undersökning
om övningstiden kunde förkortas, men
det vore nu klart, att en förkortning
inte skulle kunna ske. För att inte ge
väljarna intrycket att de blivit
bedragna vore det därför angeläget att
spara frågan om övningstiden till efter
valet (som skulle äga rum i sept.
1914). S. ville för sin del redan nu
ta ställning i ett avseende: kravet
på vinterutbildning, som var
anledning till övningstidens förlängning,
tillgodosåges bäst och med minsta
tidsförlust genom s. k. delad linje.
Utbildningen skulle då huvudsakligen
kunna förläggas till sommaren, som
ägnade sig bäst därtill, medan
vinterutbildningen skulle förläggas till en
särskild kortare inkallelse. ■—• Den
militära sakkunskapen hade för sin
del enats om s. k. sammanhängande
utbildning. Den förutsatte, att
rekrytutbildningen började på senhösten,
ehuru denna tid var minst gynnsam
för dylik verksamhet. —• Vallöftena
hade vidare, enligt S:s tal, inneburit,
att försvarsbördorna reglerades så, att
de voro uthärdliga och gåvo nödigt
utrymme åt andra viktiga nya krav
på statskassan. Den stora
engångskostnad, som S. nu förutsåg, skulle
komma att bäras av de rika genom en
värnskatt. Detta vore enda
möjligheten till en försoning mellan
samhällsklasserna. -— På grund av
bondetågs-krisen blev upprustningen i sin helhet
mot S:s önskan uppskjuten till tiden
efter ordinarie valet 1914. Den
skedde inte heller helt efter hans
principer, och det är svårt att avgöra i hur
hög grad den motsvarade hans
önskemål, därför att synpunkterna hela
tiden förskötos på grund av den
växande utrikespolitiska spänningen fram
till krigsutbrottet och på grund av
den inre politiska propagandan. Så
till vida segrade hans politik, att
engångskostnaderna togos ut genom en
värnskatt, att krigslagarna
förändrades i humanitär riktning och att ett
militieombudsmannaämbete
inrättades till kontroll av lagarnas
efterlevnad. Ävenledes var det en framgång
för S. och vänstern, att neutralitet
deklarerades vid tiden för
upprustnings-besluten. Men framgången fick köpas
mycket dyrt. Huvudanledningen
därtill var en under 1914 års valstrider
kulminerande utomparlamentarisk
kampanj mot S. och hans ministär,
särskilt de civila försvarsministrarna.
■— S. hade brutit staven över statens
förvaltningsapparat, särskilt den
militära, den s. k. sakkunskapen, så
hänsynslöst, att hans ministärs
verksamhet i hög grad försvårades. Särskilt
inom officerskåren var bitterheten
mot S. oerhörd. Kungen ställde sig
från början offentligt på officerarnas
sida genom att reservera sig mot
uppskovet med F-båtsbygget. Under
några månader insamlades hos
allmänheten 17,1 mill. kr., av vilka
huvuddelen överlämnades till staten, varefter
byggandet blev ånyo beslutat. De
folkvalda riksdagsmännens ensamrätt att
besluta i försvarsangelägenheter
bekämpades i den följande kampanjen
med det argumentet, att försvaret vore
en fosterländsk angelägenhet, som inte
borde förfuskas genom oansvariga och
måhända moraliskt tvivelaktiga
partimäns köpslagan. Den borde i stället
höjas över partierna och komma
under sakkunskapens vård och ansvar.
Mot S. och försvarsministrarna
agiterades med största hänsynslöshet. De
jämfördes med frihetstidens
riksdags-ledare, vilka beskrevos som mutkolvar
och fosterlandsförrädare. Ävenledes
framkallades i suggererande syfte
minnet av 1809 års revolutionsmän, som
avsatt kungen och påstodos ha haft
ansvaret för att Ryssland tagit
Finland. Offentligt påstods bl. a., att S.
till förmån för ryssarna undanhållit
de militära myndigheterna en viktig
handling; man ville göra troligt, att
S. med all kraft motarbetade
myndigheterna i deras ämbetsåligganden.
— Riksdagshögern vann
småningom allt fler anhängare bland de
liberala på grund av denna kampanj.
Dess plan synes ha varit, att
liberalerna skulle drivas till splittring
på försvarsfrågan, och så skedde
även. En alternativ tanke spelade
också in under hela kampanjen:
om vänstern inte kunde drivas
tillbaka, måste den meningen hävdas,
att kungen ägde rätt att välja sin
ministär oberoende av den
parlamentariska majoritetens åsikt. Vädjan till
den ”personliga kungamakten” blev
därför ett markant inslag i
försvars-striden. Detta innebar endast, att
kungens förtroende för en
högerministär utnyttjades. Däremot betydde det
inte, att högerledningens majoritet
spekulerade i att öka kungens
personliga maktställning i förhållande till
ett av högern bildat statsråd. — En
mera byråkratisk riktning bland de
konservativa var huvudsakligen
utom-parlamentariskt förankrad med
officerskåren som mest aktiva,
pådrivande element. Där var beundran för
Tyskland mest framträdande, och där
omhuldades den föreställningen, att
Sverige borde spela en roll i
storpolitiken. Ett direkt uttryck för denna
opinion var forskningsresanden Sven
Hedins intensiva framträdande. I ett
par broschyrer och en mängd
föredrag ingav han sin publik bl. a. den
föreställningen, att Ryssland stode i
begrepp att ockupera fäderneslandet;
hos en del troskyldigt folk synes den
tanken ha uppstått, att regeringen ev.
redan tagit förbindelse med den
tänkte fienden för att biträda med detta
verk. Representativt för en bred
opinion med sin kärna inom
officerskåren var också ett inlägg av P.
Fahl-beck, ”Svensk och nordisk
utrikespolitik” (1912), där författaren
förordade neutralitetens uppgivande och
Sveriges anslutning till Tyskland. ■—■
Avgörande för denna opinion var
dock framför allt viljan att hävda
statsförvaltningens sj älvständighet
gentemot riksdagen. Därför var det
nödvändigt att driva bort regeringen
och tillintetgöra S:s inflytande innan
försvarsfrågan blivit löst. Denna
mening gjorde kungen till sin. Fem
gånger försökte han utan framgång
få hjälp av riksdagshögern och mot
S. fronderande liberaler i syfte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
