Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staaff, Karl - 8. Staaff, Erik - 9. Staaff, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staaff
167
Staaff
störta S. Sedan denne i sitt
Karls-kronatal anvisat en väg till
samförstånd, som hade utsikter att leda till
målet, inspirerades kungen från
offi-cershåll att själv ta ledningen genom
en statskupp innan det bleve för sent.
Han sökte följa rådet genom att inför
bondetåget i febr. 1914, då
riksdagen samlats, i stämningsfulla ord,
författade av dåv. löjtnanten Carl
Ben-nedich och förmedlade av Sven
Hedin, deklarera en uppfattning motsatt
den, som S. offentliggjort i
Karlskrona: ”. . . De saknas visserligen ej inom
vårt land, som hysa den meningen
att frågan om övningstiden för
infanteriet icke nu bör lösas, men
jag delar ingalunda denna
uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt
som I för mig nyss uttalat, nämligen
att försvarsfrågan i sin helhet bör
behandlas och avgöras nu, ofördröj ligen
och i ett sammanhang. De fordringar
på fälthärens slagfärdighet och
krigs-beredskap, som av sakkunskapen inom
min armé uppställas såsom
oeftergivliga, frångår jag icke . . .”. För att om
möjligt hindra en konstitutionell
konflikt sökte S. dagen innan få reda på
talets innehåll men fick det inte. Han
lyckades pressa kungen att yppa en
detalj i talet och sökte förgäves få
honom att i denna detalj mildra sitt
anförande, så att det inte nödvändigt
måste uppfattas som ett angrepp på
regeringen. Sedan talet hållits,
förnekade kungen, att han velat omstörta
författningen; talet innebure inte, att
han på förhand fattat beslut i
försvarsfrågan utan att ha hört sina
rådgivares mening. Ministären begärde
då ett löfte av honom att för
framtiden inte göra några politiska
uttalanden utan att först meddela dem
till regeringen. Denna hemställan
kunde kungen inte bifalla, emedan han
inte ville beröva sig rätten att fritt
meddela sig med Sveriges folk. Han
ville sålunda inte lova att för
framtiden vara lojal mot regeringen. På
grund av detta besked avgick
regeringen. — Vid den därefter följande
valstriden gjorde vänstern
folkfrihetens bevarande till huvudfråga.
Högern sökte bortförklara den
konstitutionella konflikten. Den tvangs
sålunda på defensiven och hade hoppats
på större vinst än den, som nu blev
resultatet, 22 mandat. Trots de
liberalas kraftiga bakslag behöll S. sin
utslagsgivande ställning i
försvarsfrågan. Han blev ordf, i det särskilda
utskottet för dess lösande och var
också den, som slutligen bragte den i
hamn. Under intryck av världskrigets
utbrott avstod han därvid från att
längre driva sin uppfattning om
infanteriets övningstid. Detta var för
vänstern en viktig motgång, som
skadade sammanhållningen bland de
libe
rala. En måhända större motgång för
S. var byråkratiens ökade självkänsla
efter hans avgång: han efterträddes
av en regim, som var mycket mera
självtillräckligt avgränsad från
folkopinionen än den Lindmanska. •—-Till
förklaring av S:s delvisa misslyckande
har man bl. a. brukat anföra, att han
var osmidig och opsykologisk i sitt
bemötande av människor, inte minst
de kungliga. Den folkgemenskap, som
var hans innersta syfte i politiken, fick
därigenom ibland ett drag av
ogemyt-lighet, som avskräckte i onödan. Av
sina anhängare och väljarmajoriteten
beundrades han för renheten i sin
strävan, av motståndarna hatades han
för sin hänsynslöshet. Utom de
anhöriga och en liten krets vänner från
Uppsalaåren, bland vilka han kunde
vara bullrande uppsluppen, ägde han
intet intimare umgänge, och det
gängse sällskapslivet föraktade han.
Han blev därigenom alltmer isolerad.
Under senare år ägnade han sig
mycket åt statsvetenskapliga forskningar.
Inte minst var han angelägen att
uppvisa, hur hans eget verk, folkmaktens
uppror mot herremakten, var
framsprunget ur en lång sv. tradition. Han
betraktade sitt parti som
lantmannapartiets rätta arvtagare. Efter hans
död utgavs ”Det demokratiska
statsskicket” (1—2, 1917), studier över
folkstyrelsens problem i demokratiens
föregångsländer, särskilt Förenta
staterna, England, Frankrike och Schweiz,
”Politiska tal” (1—2, 1918) och ”Två
skådespel” (1917), sociala
tendensstycken. S. ägde omkr. 200 000 kr.
vid sin död. Han använde 45 000 kr.
(75 aktier i Dagens Nyheters ab.) till
att genom testamente upprätta en
fond för frisinnade ändamål. — Ogift.
— Litt.: E. Hedén, ”Politiska essayer”
(1927); V. Spångberg, ”K. S.” (1—2,
1928, Verdandis småskr.); I Öman,
”K. S:s första ministär” (1923); O.
von Zweigbergk, ”Svensk politik 1905
—1929” (1929); H.-K. Rönblom,
”Frisinnade landsföreningen 1902—
1927” (1929); A. Wåhlstrand, ”1905
års ministärkriser” (1941); K.
Hilde-brand, ”Gustaf V” (1—2, 1945—■
48); B. Steckzén, ”Klart skepp”
(1949); H. von Schulzenheim, ”Om
K. S. och 1911 års
försvarsberedning-ar” (Ny militär tidskr. 1949); A.
Brusewitz, ”Kungamakt, herremakt,
folkmakt” (1951); S. Hedin,
”För-svarsstriden 1912—14” (1951). T. D.
8. Staaff, Erik, klassisk filolog,
skolman, f. 7 febr. 1860 i Stockholm,
t 5 april 1950 därstädes. Son till
S. 2. •— Efter mogenhetsex. i
Stockholm 1878 blev S. vid Uppsala univ.
fil. kand. 1884, fil. lic. 1892 och fil.
dr 1897. Efter tjänstgöring vid olika
läroverk blev han 1895 adjunkt vid
läroverket i Falun och 1899 lektor i
Erik Staaff.
latin och grekiska vid Norra
latinläroverket i Stockholm; han avgick med
pension 1925. ■— S. åtnjöt ett stort
anseende som pedagog,
vetenskaplig förf, och översättare. Han ägnade
sina första vetenskapliga studier åt
problem i den romerska
fornkunska-pen. Dit höra drsavh. ”De origine
gentium patriciarum” (1896) och ett
par mindre uppsatser. Mest känd blev
han för sin förtjänstfulla poetiska
övers, av Sofokles’ tragedi ”Konung
Oidipus”, vilken först publicerades
1899 och sedermera omarbetad ingick
i Schücks ”Världslitteraturen i urval
och översättning” (1, 1902). Åt
Ho-ratius ägnade S. hängivet intresse och
ingående studier; på sin höga
ålderdom (1947) utgav han den om djup
inlevelse och grundlig lärdom
vittnande boken ”Quintus Horatius
Flac-cus’ liv och diktning”. I denna
förekommer en mängd av S. själv på
originalens versmått med smak och
omsorg utförda översättningar av
Ho-ratiusdikter. — Gift 1898 med Jenny
Henrika Westman. S. B-n
9. Staaff, Erik Schöne, romansk
filolog, f. 4 mars 1867 i Stockholm,
t 23 aug. 1936 därstädes. Bror till
S. 6 och S. 7. —• Efter mogenhetsex.
i Stockholm 1885 blev S. fil. kand.
1889, fil. lic. 1894 samt fil. dr och
docent i romanska språk 1896,
alltiUpp-sala, där han 1906—08 var tf. prof,
och 1908—32 prof, i samma ämne.
Efter sin avgång från professuren
undervisade han till sin död vid
Stockholms högskola. S. anlitades som
sakkunnig i 1918 års skolkommitté 1919
—22. -— Många av S:s arbeten, vilka
överhuvud utmärkas av skarpsinne,
grundlighet och klar framställning, ha
blivit grundläggande inom den
romanska filologin. Viktiga äro bl. a.
hans undersökningar rörande den
fornleonesiska dialekten i ”Etudes sur
1’ancien dialecte léonais” (1907). För
att belysa den gamla Pisa-dialekten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
