Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Staël von Holstein, Georg Bogislaus - 3. Staël von Holstein, Erik Magnus - 4. Staël von Holstein, Corfitz Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staél von Holstein
172
Stael von Holstein
komiss för sin äldsta brors ättlingar.
—• S. gifte sig under fångenskapen i
Moskva 1710 med grevinnan
Ingeborg Christina Horn af Rantzien, som
han vid sin avresa måste kvarlämna i
Ryssland. Då han på många år ej fått
några underrättelser från henne, stod
han just beredd att gifta om sig med
Sofia Elisabet Ridderschantz, när
hustrun 1722 återkom till Sverige.
Efter makans död 1761 gifte S. sig
med den då 64-åriga fröken
Ridderschantz. A. Åg
3. Staèl von Holstein, Erik
Magnus, friherre, diplomat, f. 25
okt. 1749 på Loddby i Kvillinge skn,
Östergötl. län, f 9 maj 1802 i Poligny,
Frankrike, under resa från Paris till
Schweiz. Föräldrar: ryttmästaren
Mattias Gustaf S. och Elisabet
Ulf-sparre af Broxvik. Brorsons son till
S. 2. — S. studerade någon tid i
Uppsala och ägnade sig därefter först åt
officersyrket. På denna bana kom han
dock aldrig långt; han blev 1773
löjtnant vid Södermanlands reg. och 1778
stabslöjtnant samt erhöll kaptens
fullmakt 1780. Då hade han emellertid
redan lämnat banan; han erhöll
avsked ur krigstjänsten 1792. Till det
gustavianska hovet knöts S. 1776, då
han blev kammarherre hos drottning
Sofia Magdalena. Två år därefter
anställdes han vid sv. legationen i Paris,
vars chef då var G. Ph. Creutz.
Dennes ställning i det dåtida parisiska
kulturlivet medförde, att även S. kom
i kontakt med inflytelserika franska
politiska och kulturella kretsar. Som
sällskapsmänniska tycks S. ha haft
förmåga att behaga och övertyga, och
dessa egenskaper torde ha bidragit
till hans rätt ovanliga och hastiga
karriär. Till hans gynnare hörde bl. a.
grevinnorna de la Marek och de
Boufflers samt Marie Antoinette. Han
uppträdde snart som friare till
Ger-maine Necker, dotter till den rike och
mäktige bankiren och politikern J.
Necker. Utan tvivel var det bl. a. de
väntade förmånerna av denna
anknytning, som gjorde, att S. 1783 utsågs
till efterträdare åt Creutz som
ambassadör; giftermålet ingicks dock först
1786. Två år senare blev S. friherre,
vilken titel han antagit redan vid
ankomsten till Paris. Det var meningen,
att han i fortsättningen skulle kunna
gagna sin konung och sitt land inte
minst ekonomiskt: 1784 avslöts
mellan Sverige och Frankrike en
subsidietraktat, vilken Gustav III hoppades
skulle bidra till att stödja Sveriges
statsekonomi. Tydligt är emellertid,
att S. småningom mindre tog hänsyn
till konungens önskningar än till
stämningarna i de kretsar, som han själv
kommit att tillhöra. Han rönte starka
intryck av sin svärfader och ivrade för
ett frisinnat reformprogram. Närmast
torde hans ståndpunkt kunna
karakteriseras som aristokratiskt liberal, och
han sympatiserade med de fransmän,
som vid utbrottet av revolutionen
1789 önskade genomförandet av en
konstitutionell monarki. S:s
brevväxling, såväl den officiella som den
privata, ger förträfflig upplysning om
hans åsikter. Han uttryckte sitt
gillande, då tredje ståndet förklarade
sig som nationalförsamling. Om
åtskilliga av de i revolutionsdramat
uppträdande personerna gav han
särpräglade omdömen, och han hade en
bestämd uppfattning om hur den
politiska utvecklingen borde förlöpa.
Ehuru S. ingalunda gillade alla
revolutionens yttringar, voro hans
sympatier dock så pass tydliga, att de
framkallade Gustav III:s ovilja. Axel
von Fersen d. y. och Evert Taube
blevo i stället för S. konungens
förtrogna och meningsfränder, då det
gällde att bedöma den franska
revolutionen; på själva legationen i Paris
skaffade sig Gustav särskilda
kunska-pare, som sände rapporter i mera
välbehaglig anda än vad S. kunde göra.
Under sommaren 1791, då Gustav III
tillbragte några veckor i Aachen,
skärptes hans motsättning till den
franska revolutionsregeringen: i ett
brev av juni s. å. förbjöd han t. o. m.
uttryckligen S. att underhandla med
någon som helst delegerad för den
nya franska regimen. Slutligen
hem-kallades S. i dec. 1791, och när
Frankrike efter Gustav III:s död sökte
diplomatisk anknytning till Sverige,
befann sig S. alltjämt i hemlandet.
Hans tjänster togos emellertid i
anspråk av hertig Karl, som i S. trodde
sig finna en medhjälpare i kampen
mot gustavianerna. Småningom
undanträngdes han dock i hertigens
gunst av Reuterholm. S. sändes i
slutet av år 1792 ut på en diplomatisk
mission till Danmark, Tyskland och
Erik Magnus Staèl von Holstein. Målning
(detalj) av Ulrika Pasch 1796 (Gripsholm).
Frankrike. Men den franske
konungens avrättning 1793 och de franska
arméernas nederlag i Belgien kom den
sv. regeringen att för tillfället rygga
tillbaka för en närmare förbindelse
med Frankrike, och ett av S. 1793
avslutat preliminärt försvarsförbund
blev ej accepterat av sv. regeringen.
Framgångsrika förhandlingar
uppto-gos mellan de båda länderna först i
slutet av 1794. Det var då återigen
S., som representerade Sverige. I viss
mån överskridande sina instruktioner
erkände han för Sveriges räkning den
franska republiken och lyckades 1795
få till stånd en förbundstraktat,
innebärande bl. a. subsidier åt sv.
regeringen. Är 1796 avlägsnade sig denna
emellertid på nytt från Frankrike i
samband med Gustav IV Adolfs
planerade ryska giftermål, och S.
återkallades; 1797 medförde ånyo ett
närmande, varvid S. åter företrädde
Sverige, slutligen i egenskap av minister.
Någon egentlig framgång hade S.
likväl ej i dessa förhandlingar. Han
nödgades 1799 begära avsked, bruten av
politiska, ekonomiska och
äktenskapliga motgångar, och bodde sedan som
privatman i Paris. — Man har
till-vitat S. ohöljd karriärism och med
viss rätt menat, att hans begåvning ej
stod i jämnhöjd med hans framgång.
Hans personliga förbindelser i
Frankrike gjorde honom till parissvensk i
en grad, som var rätt ovanlig även vid
denna tid. Som internationellt
orienterad sv. ädling i revolutionstidens och
emigrantkretsarnas oroliga Europa har
han —■ utan all jämförelse i övrigt -—•
en motsvarighet i Axel von Fersen
d. y. ■— Gift 1786 med den franska
författarinnan Anne Louise Germaine
Necker, känd under namnet Madame
de Staél. -—• Litt.: A. Geffroy,
”Gusta-ve III et la cour de France”, (1—2,
1867); H. Schück, ”M. och M:e de
Staèl. En äktenskapshistoria i bref”
(1905); Alma Söderhjelm, ”Sverige
och den franska revolutionen” (1—2,
1920—24); Pauline de Pange,
”Monsieur de Staèl” (1931). Kj. K.
4. Stael von Holstein, C o r f it z
Ludvig, friherre, arméofficer,
politiker, f. 24 dec. 1753 i Visby, f 8 maj
1819 på sin egendom Skyrup i
Mat-teröds skn, Kristianst. län. Föräldrar:
översten friherre Carl Jakob S. och
Eleonora Sofia Beck-Friis. Sonsons son
till S. 1. — Volontär vid livgardet
1767 blev S. 1769 fänrik där och
1783 stabskapten vid von Blixens reg.
samt transporterades 1785 till
Kalmar reg. Han deltog i 1788—90 års
krig och tog 1793 avsked från
militärtjänsten för att ägna sig åt lantbruk.
—• Mera allmänt känd blev S. genom
sin parlamentariska insats. Vid
riksdagen i Norrköping 1800 förfäktade
han en radikal linje; bl. a. anslöt han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
