Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Stagnelius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius
176
Stagnelius
Uppsala 1812—14; sistn. år avlade
han kansliex. Somrarna (utom 1812)
tillbragte han i Kalmar eller i faderns
prebendeförs. Dörby. I ett brev talar
hans far om att S. under större delen
av sin Uppsalatid var sjuk, och i
juni 1814 blev han för sin svaga
hälsas skull befriad från den exercis med
studenterna, som bedrevs i samband
med rustningarna mot Norge. År
1815 kom han till Stockholm, där
han blev e. o. kanslist vid
Ecklesiastikexpeditionen s. å., kopist 1817 och
kanslist 1823. Hans tjänstgöring
bestod mest i renskrivning av
ämbets-handlingar. Han vistades mycket i
sitt föräldrahem under dessa år,
sammanlagt omkr. halva tiden. Han förde
ett isolerat bohemliv. Äldre
uppgifter att han mest ”levde som en
resande i Stockholm” och flyttade ”så
snart det föll honom in” samt mest
höll till i ”vindskamrar på Söder” ha
till stor del bekräftats. Bäst känd är
hans vistelse i Kalmar under 8
månader från nov. 1821. Han deltog då
stundom i ett backanaliskt
sällskapsliv men umgicks också med mer eller
mindre lärda lektorer. Han beskrives
som ”ovanligt ful”: figuren var
spinkig, axlarna uppskjutna, bröstet
insjunket, huvudet deformerat, håret
tunt och ljusbrunt, ögonen små och
näsan missbildad. Han skall enligt
fadern ha lidit av ”blodfullhet och
hemorrojder”, enligt andra av en
hjärtsjukdom, sömnlöshet och
”krampanfall”, troligen epileptiska. En
uppgift om att han blivit ”galen”
(Hammarsköld), varför han under
senhösten 1821 måst söka vård i hemmet,
låter sig knappast avvisas. För att
döva sina plågor tillgrep han
”sinnliga medel”, först vin, sedan
brännvin och opium. Geijer fann honom
vid ett besök 1822 vara en
”besynnerlig, lurfvig, burschikos varelse”;
Anna Lisa Geijer skriver: ”Du kan
ej tro huru vidrig och drucken
hela hans gestalt annoncerade sig ■—•
hvar bor geniet i en så förfallen
otref-lig hydda?” — ”Hans hjerta var ömt,
strängt, rettvist och godt” skriver
fadern, som också tillerkände honom
”fasthet i vänskap”. — Vid oviss
tidpunkt träffade S. och förälskade sig
i den 2)4 år yngre Constance
Mag-nét; hon förlovade sig 1813 och gifte
sig 1816 med en officer. Huru helt
dessa händelser upptogo S:s tankar
framgår av hans samtida diktning;
bl. a. av skådespelen ”Cydippe”
(1815), ”Eröfringen av Ceuta” (1816
-—-17) och ”Sigurd Ring” (1817)
samt den komiska hjältedikten
”Blenda”. ”1 alla fyra diktverken står den
kvinnliga huvudpersonen mellan två
tävlande rivaler; hon älskar den ene,
men är nära att bli förenad med den
andre, som antingen gynnas av yttre
omständigheter eller söker bemäktiga
sig den älskade med våld; denne blir
likväl gäckad i sina förhoppningar,
då han tror sig äga bruden” (Albert
Nilsson). Också ur de femton dikter,
som S. skrev om eller till Amanda,
har man trott sig utläsa samma
passionshistoria. S:s dikter från tiden för
Constance Magnéts bröllop (Till
natten, Till Förruttnelsen) röja en
upprördhet ända till bottnen av hans
själ. Det var troligen efter detta bröl-
Erik Johan Stagnelius. Trärelief av L. G.
Malmberg (Gripsholm).
lop S. började sitt mera
oregelbundna liv, med täta flyttningar och
utsvävningar, även sexuella. Hans
filosofiska utveckling begynte i
samband med en själskris 1813. Han
kände sitt ”sällhetsbegär” vara för
starkt för att kunna ”fyllas på jorden
och därför stiger mot himlen” hans
blick. Under hela hans liv voro hans
tankar upptagna av könskärlekens
gåta. Först vägleddes han av
Platons lära om eros. De tre stora dikter,
i vilka S. klarast framställt de
romantiskt platonska lärorna om kärleken,
föruttillvaron och idévärlden, äro
”Afsked till Lifvet”, ”Kärleken” och
”Uppoffringen”. I Platons anda
betraktade han sig och Amanda som
de båda hälfterna av ett och samma
gudomsväsen, som i föruttillvaron
levat tillsammans och i denna världen
skulle återförenas; dock fann han inte
gehör hos henne på den punkten
(”Afsked till Lifvet”). I ”Kärleken”
och några andra poem säger han
Amanda, att hon icke svarat mot
idealet och att det icke är henne, som hans
trånad ytterst söker. ”Uppoffringen”
(1820) är på samma gång ett avsked
till Amanda och en avsägelse av
denna världen, skenets värld. Även i
hans religiösa utveckling,
samman-tvinnad med hans filosofiska, ingrep
Amanda-upplevelsen. Efter Amandas
föraktfulla avslag kände han sig
”för
skjuten av världen, förskjuten av
Gud”. Under åren efter 1817, då
han huvudsakligen vistades i Kalmar,
byggde han upp en egenartad
teosofisk världsbild och världsåskådning.
En dikt som ”Aftonen” kastar ljus
över de själstillstånd, varur
omvändelsen framgick. Han vänder sig där
förgäves till ”alla naturer” och
söker fåfängt ”tröst och råd i den
gränslösa rymden”. Ett svar kommer
dock inifrån: i hjärtats djup hör han
”försoningens stora mystiska ord”, ”i
själens natt” flämtar det ”sanna
odödliga ljuset” och i en ”himmelsk syn”
ser han den törnekrönte lutad mot
korset, betraktande honom ”med
förlåtelsens blick”. Typiskt mystisk är
denna övergång från det oroligt
sökande tvivlet till extasens strålande
och klargörande visshet.
Omvändelsen avspeglas i rytmen: den
våldsamma andhämtningen i dikterna från
1817 avlöses av ett lugnare tempo.
Visserligen är hans syn på denna
världen fortfarande mörk och visserligen
driver han med hårdnackad idealitet
en asketism, som står i oförsonlig
motsats till både hans natur och
hans vandel, men han har dock
funnit tröst och ro i en vemodig
resignation i den religiösa försakelsens
tecken och i hoppet om en högre värld
och ett annat liv efter detta. I en av
sina skönaste dikter till Amanda,
”Landsbygden”, ber han henne räcka
honom handen, den sköna hand, vars
”tryggade besittning” en gång varit
hans ”falska religion”. De äro ej
längre kvinna och man utan ”Guds
barn”. Skalden uppmanar Amanda
att med honom vandra i naturen och
där läsa ”det nya Förbundets bok,
på hvarje blad i skogen”. Den lyra,
hon besjälat, är bräckt. I naturen
härskar ej längre Afrodite, den
”ro-sengördlade” gudinnan. Den synes
honom i stället som ett ”dunkelt
kloster, helgadt åt Maria”. Skaldens
teosofiska världsåskådning är resultatet
av en autodidakts studier. Från
Platon härrör direkt eller indirekt
övertygelsen om en högre värld,
idévärlden, av vilken sinnevärlden är en blek
avglans. Denna dualism i S:s
världssyn skärptes under ett allt starkare
inflytande först av nyplatonism och
pytagoreism, senare, troligen först
1819, av gnosticism, manikeism och
sabeism. Påtaglig är den allm.
överensstämmelsen mellan S:s
åskådningssätt och Schellings filosofi i dess
senare skede, då han för att förklara
den materiella världens uppkomst
tillgriper läran om idéernas avfall.
Det vittnar om S:s skarpsyn, att han
kunnat upptäcka de av en senare tids
forskare fastslagna
överensstämmelserna mellan gnosis, nyplatonismen
och schellingianismen i dess senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
