Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stefan, ärkebiskop - Steffen, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steffen
190
Steffen
Stefan. Sigill.
strider med en kejsarvald motpåve
slagit sig ned i Frankrike, lämnade
sitt bifall till denna begäran, och S.
blev s. å. i Sens’ domkyrka invigd
till Sveriges förste ärkebiskop;
invigningen förrättades av den
landsflyktige ärkebiskopen Eskil av Lund.
Under åren närmast efter Karl
Sverkers-sons död 1167 vistades S. i utlandet
och utverkade bl. a. hos Alexander
att den danske hertigen Knut Lavard
helgonförklarades. Det har antagits
att hans resa stått i samband med en
konflikt med den nye konungen Knut
Eriksson. Vid 1170-talets början torde
S. ha återtagit ledningen av sitt stift.
•—■ S. blev begravd i Alvastra kloster.
A. S-k
Steffen, Gustaf Fredrik,
sociolog, politiker, f. 4 maj 1864 i
Stockholm, f 15 april 1929 i Göteborg.
Son till Anna Maria von Reis. —
Efter mogenhetsex. i Stockholm 1883
studerade S. vid tekn. högskolan i
Aachen och vid Bergsakad. i Berlin,
där han var assistent i mineralanalys
1885—87. Han var Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidn:s
korrespondent i London 1887—97 och i
Florens 1897—1902. Efter att sistn. år
ha blivit Dr. Phil. i Rostock
utnämndes han 1903 till prof, i
nationalekonomi och sociologi vid Göteborgs
högskola (tf. 1902—03). S. var led.
av Första K. 1911—16 samt tillhörde
bostadskommissionen 1912—18,
sociala rådet från 1913 och
socialise-ringsnämnden från 1920. Han
invaldes i Vet. o. vitt. samh. 1904 och var
led. av flera utländska vetenskapliga
samfund. ■— S:s övergång till
samhällsforskningen berodde på de djupa
intryck han tog av Tysklands snabba
utveckling mot industristat. Aug.
Strindberg, som han åtföljde på
dennes franska resa 1886, har i en
uppsats, ”Hjernornas kamp”, där S.
karikatyrmässigt framträder, skildrat
honom ss. en ivrig marxist. Under sin
londontid tillhörde S. emellertid det
reformistiska Fabian Society. Flera
av sällskapets ledande män utgjorde
hans närmaste umgänge. I London
vistades också Peter Krapotkin, med
vilken S. förenades i varm vänskap.
I sina artiklar från denna tid,
samlade i bl. a. ”Från det moderna
England” (1893) och ”England som
världsmakt och kulturstat” (1898),
visade S. stor förtrogenhet med
engelska sedvänjor och
samhällsförhållanden. Vetenskapligt bearbetat
föreligger en del av samma material i
”Studier öfver lönesystemets historia
i England” (1—2, 1895—99) och
”Lönearbetaren och samhället” (1899
■—1900). — Också som prof, bedrev
S. en omfattande
skriftställarverksam-het. Hans socialpolitiska program
framträder klarast i ”Sociala studier”
(1—7, 1905—12). Han bejakar där
i viss utsträckning klasskampen men
inser vådorna av den segrande
arbetarklassens självöverskattning; det
privata företagarskiktet är oumbärligt
för produktionens utveckling. Målet
är allas fria tillgång till kultur, och
därtill behövs ett socialt tvång, en
socialreformatorisk lagstiftning. I en
uppsats, ”Min ställning till
socialdemokratien” (Tiden 1910) och i två
arbeten om den materialistiska
samhällsuppfattningen (1914) klargör
han ytterligare sin åskådning. Han
står främmande både för den
marxistiska ”utvecklingsfatalismen” och för
tanken på en total socialisering, men
han ansluter sig till aktuella krav på
reformer i demokratisk och socialistisk
riktning. S. ansåg sig därför
oförhindrad att representera
socialdemokratien i riksdagen och tillhörde även
1912—14 den socialdemokratiska
riksdagsgruppens förtroenderåd.
Emellertid möttes han av
vänsterflygeln inom partiet med stor
misstänksamhet, och även då han gjorde
positiva insatser, t. ex. för en
arbets-tidslagstiftning, var hans intentioner
knappast så radikala som
partimajoritetens. En kris i hans förhållande till
partiet inträdde under världskriget.
S., som alltid rönt stor uppskattning
i Tyskland och Österrike, ställde i
”Krig och kultur” (1—4, 1914—17)
mot varandra den engelska, på
erövring inriktade imperialismen och den
tyska, som blott siktade till
självförsvar. Då han 1915 misstänktes för att
även ha medarbetat i det anonymt
utg. verket ”Sveriges utrikespolitik i
världskrigets belysning”, där en sv.
uppslutning på Tysklands sida
förordades, avfordrade partistyr, honom
en förklaring, och då han vägrade att
ingå i svaromål, uteslöts han s. å. ur
partiet. Omedelbart därefter
tillkännagav han, att han icke haft med
boken att skaffa men ansåg Sveriges
närmande till Tyskland vara en
betingelse för dess framtida integritet.
Efter krigets slut återinträdde han i
partiet. I ”Demokrati och
maktpolitik” (1927) gav han utlopp åt sin
bitterhet över Tysklands nederlag och
segrarmakternas behandling av landet.
— Den professur, vars förste
innehavare S. var, vilade på en donation
av Aug. Röhss; ämnet sociologi hade
tillagts med särskild tanke på S:s
intresseinriktning, som alltsedan hans
vistelse i London gått mot den allm.
sociologien. I bl. a. ”Sociologi” (1—4,
1910—11) framställer han i
anslutning till Bergson intuitionen som
grundläggande för de
socialvetenskapliga upptäckterna. I ett omfångsrikt
arbete, ”Världsåldrarna” (1—3, 1918
—20) tillämpar han ett sociologiskt
betraktelsesätt på de världshistoriska
epokerna och klassificerar dessa efter
vissa samhälls- och kulturtyper med
universell förekomst. ■—• Sin största
betydelse hade S. som pedagog och
förkunnare; särskilt hans ”Sociala
studier” utövade ett befruktande
inflytande på tänkesättet i vida kretsar.
Framför allt detta verk utmärkes
också av en briljant
framställningskonst. Däremot skattade S. alltför
mycket åt det extensiva för att bli en
verkligt djuplodande forskare. Det
vittfamnande draget, förenat med
bristande vetenskaplig kritik, präglar
särskilt hans sista stora verk,
”Världsåldrarna”. Inom sociologien intar S.
en säregen ställning: han är dess
förste (och under hela sin livstid
nästan ende) företrädare i vårt land
utan att likväl kunna sägas vara i
egentlig mening banbrytande; forsk-
Gustaf Steffen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
