Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Stenbock, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenbock
203
Stenbock
.Som major (1688) vid Nils Bielkes
infanterireg. och senare (1690) som
överstelöjtnant vid Mauritz Vellingks
reg., som tillhörde de sv.
hjälptrupperna i de allierades kamp mot
Ludvig XIV, deltog han med utmärkelse
bl. a. i bataljerna vid Fleurus (1690)
och Steenkerken (1692). Året därpå
(1693) gick han i kejserlig tjänst som
generaladjutant med överstes
ställning. Han förvärvade under dessa år
(1688—97) på Europas klassiska
krigsskådeplats — spanska
nederlän-■derna och Rhens stränder —
betydande erfarenhet som truppofficer,
blev insatt i tidens krigföring och
lärde sig i grunden en truppledares
mångfaldiga praktiska bestyr i fråga
om manskapets förflyttning, värvning,
besoldning, inkvartering,
proviante-ring m. m., vilket skulle komma
honom väl till pass under hans senare
militära bana. — S:s vistelse på
utländsk botten blev vida längre än han
ursprungligen tänkt sig. Hans familj
var mest stadd på resande fot, bodde
tidvis i Stade, tidvis i Frankfurt am
Main, då och då i Sverige, varunder
S. uppvaktade sin maka, sin ”lilla
hustru, docka och ängel”, med
charmerande epistlar, fyllda av ömhet,
bekymmer och framtidsspekulationer.
Hans traktan var att avancera och bli
överste för ett reg. i Sverige, men
trots åtskilliga ”vacanser” och
svärfaderns ivriga bearbetningar,
strandade allt på Karl XI:s envisa motstånd.
I sin desperation hotade S. att
aldrig mer komma till Sverige. Först
efter konungens död lyckades Bengt
Oxenstierna 1697 få sin svärson
placerad som överste för ett värvat sv.
reg. i Wismar. Två år senare blev S.
chef för Kalmar reg. Som nyutnämnd
överste för Dalreg., (1700), gjorde S.
■sin entré i det stora nordiska kriget.
Med någon starkare entusiasm synes
S. icke ha lämnat familjen, som han
endast under några korta år fått leva
tillsammans med i hemlandet.
Plikttrogen och ärelysten beslöt han
emellertid göra sitt bästa, i förhoppning
att kriget snart skulle föras till ett
önskat slut. Hans första betydande
insats skedde vid Narva, där han efter
■den strapatsrika och djärva
uppmarschen genom Estland som befälhavare
på yttersta vänstra flygeln med sina
dalkarlar framgångsrikt bidrog till
slagets avgörande. Några dagar
därefter blev han generalmajor. Ett
krigsbyte på 1600 rdr, ”ett artigt
sängtäcke, med mårdar fodrat, 2
silverkannor och bägare och något
annat smått”, kom honom att se något
ljusare på tillvaron, dock inte
ljusare, än att han livligt hoppades, att
hela kriget snart skulle vara över. En
smula förvirrad kände han sig
tydligen också inför den nya och
hän
synslösa strategi och slagteknik han
konfronterats med. ”Jag ser kriget
föras nu helt annorlunda, än jag’det
caperar eller haver lärt”, skrev han
till sin hustru. — Under
vinterförläggningen i Lais nära Dorpat (dec.
1700—maj 1701) kom han i närmare
personlig kontakt med den unge
konungen, på vilken han gjorde ett
starkt intryck genom sin duglighet,
sitt glada humör, sin skämtsamhet,
slagfärdighet och sina sällskapliga
talanger. Nådens sol förmörkades dock
i någon mån av de många
avundsmän, som S. såg eller trodde sig se i
konungens omgivning. Konungens
förtroende för honom tog sig bl. a.
uttryck i uppdraget att leda och
övervaka infanteriets exercis. Under de
följ, åren finner man honom med
bravur delta i alla de större sv.
aktionerna, övergången av Duna (1701),
slaget vid Kliszöw (1702),
överrumplingen av Krakow (s. å.) m. fl. Vid
denna tid (1702) anförtroddes
honom med bibehållande av chefskapet
över Dalreg. en ny och
maktpålig-gande uppgift, ledningen av
general-krigskommissariatet. Hela
försörjningen av den sv. krigsmakten i Polen
kom under fyra år framåt att
om-händerhavas av S., som visade sig
vara en ypperlig organisatör, driftig,
energisk och effektiv, men också utan
nämnvärd blödighet vid
kontributio-nernas indrivande. Uppdraget
innebar stora ekonomiska förmåner för S.
personligen. Betydande summor i
reda penningar ha av S. sänts hem
— år 1702 exempelvis 10 000—
12 000 rdr, följ, år 14 000 — och
placerats i jord. En brokig ström av
polskt krigsbyte, från juveler, silver
och pretiosa till mässhakar,
korkåpor, sängar, möbler, mattor, bonader,
kläder, pälsverk, dukar, servietter och
lakan, sökte sig också till familjen i
Sverige. Det har icke kunnat påvisas,
att S. skott sig på kronans
bekostnad. Han har själv vid flera tillfällen
försäkrat hustrun, att han ”allt med
äran förvärvat” och att det mesta
skänkts honom av konungen — denne
gav honom t. ex. på ett bräde 10.000
rdr 1703 — men det kan
konstateras, att S. själv var angelägen om
att man hemma icke skulle
offentliggöra leveranserna av hänsyn till
ill-viljare och avundsmän. Hur som helst
gjorde S. den sv. krigsledningen
mycket stora tjänster, avgick som chef för
Dalreg. och utnämndes 1706
(fullmakten 1705) till general av
infanteriet. Det indräktiga
generalguvernör-skapet över Skåne tillföll honom
samtidigt. Sedan han ordnat de sv.
truppernas förläggning i Sachsen,
tillträdde han på sommaren 1707 sin post
i Skåne. Genom sin betydande
militära och administrativa erfarenhet och
sina framstående personliga
egenskaper ägde han synnerligen goda
förutsättningar för uppdraget. Han vann
i hög grad befolkningens tillgivenhet
genom sin rättrådighet, sitt vinnande
sätt och sin månhet om dess intressen.
Förvaltningsbestyren, som den första
tiden togo hela hans kraft i anspråk,
trängdes dock snart åt sidan av stora
rikspolitiska uppgifter. Det danska
fredsbrottet 1709, som fullständigt
överraskade rådsregeringen i
Stockholm, sökte S., som genom sina
kun-skapare i god tid underrättats om
danskarnas misstänkta rustningar, i
tysthet neutralisera genom att sätta
Malmö och Landskrona fästningar i
försvarsdugligt stånd och rekvirera
förstärkning till de skånska
stridskrafterna. Dessa voro dock alldeles
otillräckliga —■ blott omkr. 3.000 man
kavalleri — varför S. tvangs hålla sig
på defensiven, då den danska
invasionsarmén, som räknade 15.000 man,
landsatts och baserats i Hälsingborg.
Till all lycka för Sverige voro
danskarna icke i stånd att genast göra
en framstöt. Först i dec. kunde den
danske överbefälhavaren general
Re-ventlow skjuta sina styrkor mot det
inre av Skåne, närmast mot Rönneå,
som blev deras huvudlinje under den
närmaste tiden. Det från
förplägnads-Synpunkt viktiga Sydskåne föll i
fiendens hand. För att man icke i
vintertid skulle ”hasardera en armé”,
beordrades S. att tills vidare iaktta
största möjliga försiktighet. Denna
defensiva krigföring, som först fram
på våren eller sommaren 1710 skulle
ha kunnat resultera i ett avgörande,
tilltalade icke S. Han ivrade för ett
snabbt oskadliggörande av fienden
under vintern, och hans mening
segrade. Genom defensionskommissionens
och landshövdingarnas energiska
arbete hade en ny karolinsk slagarmé
på hösten 1709 stampats ur jorden
och stod på nyåret 1710 samlad i
Växjö för att under S:s ledning rycka
söderut och driva fienden ur landet.
Myten om dess sammansättning och
utrustning — oövade bondpojkar i
träskor o. s. v. — har för länge sedan
avlivats av forskningen. Hären bestod
av c:a 16.000 man, till större delen
stridsvant och vältrimmat folk under
erfarna officerare. Enstaka brister i
träng och beklädnad förtaga icke
intrycket av en sv. fältarmé av
vedertagen modell och styrka. Genom en
serie mästerliga rörelser manövrerade
S. fienden ur hans ställningar i det
centrala Skåne och trängde honom
upp mot sjökanten vid Hälsingborg,
där han levererade batalj den 28 febr.
1710. Den danske befälhavaren —
generallöjtnant Rantzau hade ersatt
den sjuke Reventlow — gjorde en
fatal omgruppering av sin armé, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
