Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Stenbock, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenbock
204
Stenbock
expeditionshärens förråd brände
danska örlogsmän, som påpassligt
utnyttjat den sv. flottans olyckliga
manövrer, ett sextiotal transportskepp. Även
om förlusten ej bör överdrivas, hade
den en starkt deprimerande inverkan
på S. En ersättningsexpedition
utrustades från Sverige men kom aldrig
över. Kvarteren i Pommern voro snart
utätna. S. tvangs att gripa till en
offensiv, som fick helt andra mål, än
planerats. Vägen mot Polen
spärrades av överlägsna fientliga danska,
sachsiska och ryska stridskrafter. Med
en armé på 16.000 man ryckte S. i
stället in i Mecklenburg, kastade sig
över danskarna, som stodo något
skilda från bundsförvanterna, och vann
vid Gadebusch i dec. 1712 en
glänsande seger, som visserligen inbragte
honom personligen fältmarskalks titel
men fick ringa betydelse, då han icke
förmådde hindra föreningen av de
slagna danska styrkorna och den
sachsisk-ryska hären. Ringen kring
honom drogs allt tätare. Läget blev
allt mer förvirrat. Plötsligt trängde
S. in i Holstein tydligen för att
fortsätta norrut mot Jylland. Marschen
avbröts emellertid, då S. märkte, att
fienden följde efter, och att det skulle
bli omöjligt att underhålla armén i
de sökta kvarteren. I mitten av jan.
1713 besatte han i stället halvön
Eiderstedt och ryckte in i fästningen
Tönning, som de holstein-gottorpska
statsmännen under ett högst
fördomsfritt dubbelspel öppnat för honom.
Åtgärden blev starkt klandrad, då den
berövade honom rörelsefriheten. S.
har tydligen räknat med möjligheten
att få undsättning från sjösidan och
fann häri enda räddningen, då han
icke såg sig i stånd att bryta igenom
den nära fyrdubbelt starkare
mot-ståndarkedjan. Hans förhoppningar
om hjälp från Sverige grusades
emellertid, och i maj s. å. kapitulerade
han. Det var den andra katastrofen
för den sv. krigsmakten under kort
tid och försämrade kapitalt det
militärpolitiska läget. För S. personligen
blev olyckan dubbelt kännbar.
Danskarna uppfyllde icke
kapitulations-villkoren —■ S. och hans armé skulle
utväxlas och lösköpas — och S.
fördes efter någon tid till Köpenhamn,
där han förblev i fångenskap till sin
död. Till en början hade han
behandlats väl, men sedan man kommit på
hans hemliga korrespondens och
flyktförberedelser, skärptes
bevakningen. Han insattes på Frederikshavns
ci-tadell 1714. Det osunda fängelset, den
totala bristen på generositet i hans
behandling och olycksbuden från
hemlandet bröto till sist hans
motståndskraft och påskyndade hans död. Hans
stoft fördes till Uppsala domkyrka,
men hans grav saknar ännu en min-
misstag som S. omedelbart utnyttjade,
kastande in sina styrkor i de
uppkomna luckorna, där förvirringen snart
blev allmän. Katastrofen hade
måhända blivit fullständig, om S. lyckats
avskära fienden reträtten in i
Hälsingborg eller vågat storma staden,
men han ansåg sig för svag därtill
och ville inte sätta den redan vunna
framgången på spel. Segern hade inte
krossat fienden, men den hade
betydande militära och psykologiska
följder. Danskarna utrymde Skåne,
invasionen hade misslyckats, och
hoppet tändes åter i sv. bröst. Äran av
den lyckliga utgången tillkommer
främst S., som här för första gången
uppträder som självständig ledare av
större operationer, där hans
beslutsamhet, skarpa blick för läget och
motståndarens svaghet kommo väl till
sin rätt. Hans popularitet både inom
armén och bland civilbefolkningen
blev oerhörd. Regeringen gav honom
interimsfullmakt som fältmarskalk —
först långt senare konfirmerades den
av Karl XII, som synts ha blivit illa
berörd av rådets utnämning -— och
rikets ständer, församlade till
utskottsmöte, ”regalerade” honom med en
nationalgåva ■— avskrevo hans skuld
till banken, varigenom han återfick
sin faders pantsatta palats på
Blasie-holmen. Konungens behandling av
honom var påfallande njugg. Han
utnämndes visserligen till k. råd men
gick miste om generalguvernörskapet
över Skåne. — Vid denna tid kom S.
att spela den absolut dominerande
rollen för realiserandet av konungens
planer. Karl XII stod i begrepp att
på nytt ta upp kampen med sina
fiender. En offensiv skulle inledas
från Pommern, dit en stor armé skulle
överföras för att sedan bana sig väg
till Polen. Expeditionen ingick som
ett led i konungens invecklade och
fantasifulla turkiska politik och
avsåg att vara en huvudförutsättning
för dess framgång. Den sv.
rådsregeringen, som var dåligt underrättad
om konungens verkliga planer, hyste
ett mycket svalt intresse för företaget.
Den äldre rådsherrekretsen ville icke
blotta det egentliga Sverige på
trupper av fruktan för nya invasioner.
Sedan S. fått konungens uppdrag att
ombesörja den s. k. transporten, leda
inmarschen i Polen och förena sig
med konungen — denne hoppades
inträffa i Polen i spetsen för en
turkisk här —- blev det helt annan fart
i rustningarna. Med uppbjudande av
hela sin kraft, sin eruptiva energi och
uppfordrande vältalighet lyckades S.
övervinna alla hinder och kunde på
sommaren 1712 föra över c:a 10.000
man till Pommern. Möjligheterna för
offensiven voro emellertid redan från
början beskurna. Vid urlastningen av
nesvård, värdig hans insats. En
ryttarstaty över honom, utförd av J.
Börjeson, restes 1901 i Hälsingborg.
Mångsidigheten i S:s begåvning
framträder icke minst i hans skiftande
konstnärliga intressen. Han har
efterlämnat alster både som skald,
kompositör, målare och konsthantverkare
— svarvare och elfenbenssnidare
-—-och uppnådde på flera av dessa
områden betydande skicklighet. Brev
från S. ha bl. a. tryckts i ”Karolinska
krigares dagböcker” (12, 1918) samt
i Karol. förb:s årsbok 1923. Hans
brevväxling med hustrun utgavs 1913
•—14 av C. M. Stenbock. — På de
västeuropeiska krigsskådeplatserna
hade S. lärt känna tidens metodiska,
krigföring, som avsåg att nöta ut
motståndaren och genom försiktiga
manövrer mota bort honom från åtrådda
kvarter. Han tillägnade sig
emellertid under det stora nordiska kriget
raskt den djärva, offensiva strategi
och taktik, som utmärkte den
karolinska krigskonsten, vilken ständigt
hade i sikte fiendens krossande genom
avgörande rörelser och förintande
fältslag. Genom förhållandenas makt
kom han under senare delen av sin
fältherrebana (1709—13) att i större
utsträckning än någon av Karl XII:s.
generaler få operera på egen hand
utan nämnvärd kontakt med
konungen. Han löste denna uppgift med stor
skicklighet. Ansvaret tyngde honom
dock hårt särskilt under hans fälttåg
i Nordtyskland 1712—13, som ställde
honom inför mycket svåra situationer
och kom honom att ibland lita till
rådgivare, Mauritz Vellingk,
Stanis-laus, Görtz och andra, vilkas råd icke
alltid voro de bästa. Styrkan i S:s
krigföring låg däri, att han snabbt
upptäckte blottorna hos fienden och
med kallblodig säkerhet utnyttjade
dem. Utan tvekan är han en av vårt
lands största fältherrebegåvningar. En
betydande tillgång ägde han i sin
smittande entusiasm och sin
obestridliga förmåga att utnyttja
folkstämningen. Han är den karolinska tidens
store propagandist. Med en
medryckande folklig talekonst förenade han
en utpräglad publicistisk begåvning,
som kom till synes i en rad
uttrycksfulla upprop och ”patent”. Hans
personlighet har för eftervärlden tett sig
betydligt mera komplicerad än för
samtiden. För denna framstod han —
med all rätt — som fäderneslandets
räddare i en ytterst kritisk situation,
den danska invasionen i Skåne, med
en nimbus av framgång, frejdig
gå-påaranda, gladlynt humor och
knipslug beräkning. Denna bild av stark
optimism, levande fosterlandskärlek,
stor uppslagsrikedom, kärv plikttrohet
och samlad viljekraft, som samtiden
förknippade med hans namn, är givet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
