Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Stenbock, Magnus - 12. Stenbock, Lolotte - 1. Stenborg, Petter - 2. Stenborg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenbock
205
Stenborg
vis i sina huvuddrag riktig men
täcker näppeligen hela hans
personlighet. Hans förhållande till Karl XII
rymmer åtskillig tragik. Han
förvärvade sig tidigt konungens gunst men
levde i ständig fruktan att förlora
den. Han skapade förutsättningarna
för konungens offensiva politik genom
transporten till Pommern, men
kullkastade alla kungens beräkningar
genom att dirigera sin armé mot väster
i stället för mot öster. Han strävade
efter hans nåd och drabbades av hans
onåd. I de män, som tävlade med
honom om konungens bevågenhet, såg
han endast bittra fiender, anade
intriger och svek bakom varje steg och
led av en nästan sjuklig
misstänksamhet. Han inbillade sig, att alla
motarbetade honom och blev icke sällan
oresonlig och orättvis i sin kritik och
sina beskyllningar. Han hade svårt
för att erkänna ett misstag och
verkade icke alltid övertygande i sitt
försvar för egna åtgärder. Bakom
hans karska yttre uppträdande dolde
sig i själva verket ett i hög grad
sensibelt sinne. Med alla sina många
lysande egenskaper och sina svagheter
är han en av den karolinska epokens
mest fascinerande gestalter. — Gift
1690 med Eva Magdalena
Oxenstierna af Korsholm och Vasa. •—
Litt.: S. Loenbom, ”Kongl. rådets . . .
M. S:s lefverne” (1—4, 1757—65);
”M. S. Minnesskrift på 200-årsdagen
af slaget vid Helsingborg” (utg. av
S. E. Bring, 1910; innehåller bl. a.
bibliografi); A. Stille, ”Kriget i
Skåne 1709—1710” (1903); C.
Anner-stedt, ”Fältmarskalken grefve M. S.”
(i Sv. akad:s handl. ifrån år 1886,
20, 1905); Danska generalstaben,
”Bidrag till den store nordiske
krigs-historie” (4, 1910); H. E. Uddgren,
”M. S:s fälttåg” (i S. E. Bring, ”Karl
XII. Till 200-årsdagen av hans död”,
1918). Grs
12. Stenbock, Fredrica Charlotta
(L o l o 11 e), hovdam, f. 1 sept. 1766
på Sätra i Brännkyrka skn,
Stockholms län (numera förs, i
Stockholm), f 7 jan. 1840 i Stockholm. -—
Faddrar vid S:s dop voro välborna
fru Löfling och hovjunkaren E. H.
von Brinkman. I kyrkboken angavs
endast fadern; han uppgavs vara
”assistenten Eric Forsberg i
Stockholm”. Denne, som var verksam vid
stadens politikollegium och bosatt i
Jakobs förs., upptog S. i sin familj
som eget barn. I de första tonåren
omhändertogs hon av drottning
Lovisa Ulrika, som gav henne en för
hovet lämpad uppfostran och före sin
bortgång 1782 tog löfte av sin dotter
Sofia Albertina att sörja för S.;
prinsessan tog henne till kammarfru. På
våren 1795 fick prinsessan i ett
anonymt brev den upplysningen, att S.
Lolotte Stenbock. Gouache av G. D. Bossi
(Nationalmuseum).
skulle vara dotter till Adolf Fredrik
och en hovfröken hos Lovisa Ulrika,
Ulla von Liewen, 1770 gift De Geer.
Efter ett halvår anlände likaledes
anonymt till prinsessan ett med
diverse föremål fyllt skrin (numera i
Riksarkivet) samt ett brev, vilket
allt syntes bekräfta detta
förhållande, ehuru fullständiga bevis ej
företeddes. Sofia Albertina blev dock
övertygad om att S. var hennes
halvsyster. Hon gifte bort henne med sin
förste stallmästare 1799, tog henne
till sin sällskapsfru 1800, till
hovmäs-tarinna 1818 och till
överhovmästar-inna 1823 samt gjorde henne med
make och son till sin huvudarvinge.
Allt detta skedde utan att huvuddelen
av kungafamiljen och dess släktkrets i
Tyskland lät övertyga sig om S:s
börd. Den föregivna modern, Hedvig
Charlotta Forsberg, f. d’Orchimont,
vidhöll under upprepade förhör, bl. a.
inför Gustav IV Adolf, att S. vore
hennes dotter, men det synes möjligt,
att fru Forsberg varit bunden av
tysthetslöfte. — Gift 1799 med förste
stallmästaren hos Sofia Albertina
greve Gustaf Harald Stenbock. — Litt.:
A. Ahnfelt, ”Ur svenska hofvets och
aristokratiens lif” (3—4, 1881);
”Hedvig Elisabeth Charlottas
dagbok” (utg. av Cecilia af Klercker,
5—6, 1923—27). Th.
1. Stenborg, Petter,
skådespelare, teaterledare, f. 1719, f 6 nov.
1781 i Stockholm. — S. var 1746—
53 anställd vid K. Sv. skådeplatsen i
Bollhuset och reste från 1756 som
ledare för eget sällskap i landsorten
och Finland. Från 1758 uppträdde
han i Stockholm i smärre lokaler.
Efter Gustav III:s tillträde till
regeringen försökte S. förgäves bli erkänd
som medarb. vid uppbyggandet av en
nationalscen. Från 1773 verkade hans
nybildade trupp i Humlegården i
Stockholm under namnet Sv. teatern,
vilken 1780 övertogs av hans son S. 2.
— I S:s repertoar märkas komedier
av Holberg samt komedier och
lustspel av Hallman. Han har förtjänsten
att under svåra omständigheter ha
verkat för den länge missaktade sv.
scenen. — Gift 1743 med Anna Sara
Kroger. — Litt: F. A. Dahlgren,
”Förteckningar öfver svenska
skådespel uppförda på Stockholms theatrar
1737—1863 och Kongl. Theatrarnes
personal 1773—1863” (1866); J.
Flodmark, ”Stenborgska
skådebanorna” (1893). R. E.
2. Stenborg, Carl, operasångare
(tenorbaryton), teaterledare, f. 8 sept.
1752 i Stockholm, f 1 aug. 1813
därstädes. Son till S. 1. — S. hade i
riksrådet greve Adam Horn en gynnare,
som uppfostrade honom i sitt hem.
Redan som barn framträdde han
emellertid i faderns teatertrupp. Han
skaffade sig tidigt goda
språkkunskaper och en omfattande musikbildning.
År 1767 blev han kanslist i
Hovkansliet, vilken tjänst han behöll till
1780. Jämsides med ämbetssysslan
fortsatte han sin teaterbana. Till
gustavianska operan knöts S. vid dess
öppnande 1773 och förblev till dess
indragning 1806 en av dess främsta
och mest uppburna sångare. Han
erhöll hovsekr:s titel 1782 och blev led.
av Mus. akad. 1783. År 1780
övertog S. av sin fader ledningen av Sv.
teatern (från 1784 Nya sv. teatern
eller Munkbro teatern, från 1788 Sv.
komiska teatern), som genom honom
bragtes till en hög konstnärlig nivå
och vars repertoar berikades genom
upptagandet av opéras comiques och
verk som monodramen ”Ariadne på
Naxos” av Benda med J. L. Desprez
som scendekoratör. I konkurrens med
Dramatiska teatern gick Sv. komiska
teatern tillbaka och införlivades 1799
med denna. År 1804 bildade S. Sv.
komiska teatertruppen, med vilken
han till 1809 med god konstnärlig
framgång bereste landsorten. Hans
ekonomi var under senare år svårt
undergrävd, han gick 1804 i konkurs
och hämtade sig aldrig efter detta. Är
1809 erhöll han för att upphjälpa
ekonomin notarius publicussysslan i
Stockholm men drog sig trots detta
fram endast med svårighet. •— Som
sångare och musiker var S.
autodidakt. Hans röst, en tenorbaryton,
saknade styrka men lovordades för sin
mjukhet och uttrycksfullhet. Genom
sin mångsidighet och personliga
charm blev S. en stockholmarnas
favorit. Till hans huvudroller vid K.
teatern hörde Pelée i Uttinis ”Thetis
och Pelée”, Glucks ”Orpheus”,
Aga-memnon i ”Ifigenia i Aulis”, Renaud
i ”Armide”, Alonzo i ”Cora och
Alonzo”, titelrollen i ”Amphion” samt
i synnerhet titelrollen i ”Gustaf
Wasa” och Blondel i ”Richard
Lejonhjärta”. Gjörwell berömmer hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
