Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sterzel, Fritz - 1. Steuchius, Petrus - 2. Steuchius, Matthias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steuchius
223
Steuchius
ordnanden och fungerade 1915—20
som notarie hos juridiska fakulteten
i Uppsala. Han blev 1919 jur. lic.
och 1920 jur. dr (disp. 1919). Ären
1919—22 var han docent i straffrätt
vid Uppsala univ. samt uppehöll
därunder tidvis professur i både
civil-och straffrätt. Jämsides med sin akad.
lärarverksamhet inledde och fortsatte
S. sin karriär i Svea hovrätt. Han
fick där sitt första fiskalsförordnande
1919, blev adjungerad led. 1920,
befordrades till assessor 1921 och var
hovrättsråd 1929—31. Sitt första
förordnande som revisionssekr. hade
han fått 1925; ord.
revisionssekr.-ämbete innehade han 1931—35. S.
anlitades för flera uppdrag. Han
biträdde tidvis 1922—25 och 1931 vid
lagstiftningsarbetet i Justitiedep. och
1931—32 i Finansdep., tjänstgjorde
som sekr. hos första lagutskottet vid
1924 och 1925 års riksdagar samt var
1925—30 juridisk rådgivare hos
Turkiets regering (i samband med
fullgörandet av villkoren i 1923 års fred
i Lausanne). Han tillhörde 1933—35
Lagberedningen. Sedan 1935 är S.
justitieråd. Han var led. av Lagrådet
perioden 1940—42. Utom drsavh.
”Bidrag till läran om
bedrägeribrottet” (1919) har S. utgivit
lagkommentaren ”Lagen om skuldebrev”
(1937, tills, med E. Marks von
Wür-temberg; 2:a uppl. 1947). — Gift
1932 med Ella Marion Gisela
Hallberg. Spr.
1. Steuchius, Petrus,
superintendent, f. 8 maj 1605 på Speteby i
Lerbo skn, Södermani, län, f 16 dec.
1683 i Säbrå skn, Ångermanland.
Föräldrar: ladugårdsfogden vid
Grips-holm Erik Pedersson Stök och Maria
Nilsdotter. — Efter skolgång i
Nyköping och Strängnäs blev S. 1624
student i Uppsala. Han studerade teologi
och filosofi, prästvigdes 1629, blev
fil. magister 1632 och utnämndes följ,
år till physices lector i Strängnäs,
som 1626 fått gymnasium. En
vetenskaplig resa på kontinenten 1632—35
förde honom till univ. i Rostock och
Wittenberg. Efter hemkomsten
tillträdde han sitt lektorat och uppehöll
1637 rektoratet vid gymnasiet. Följ,
år befordrades S. till teol. lektor samt
erhöll som prebende Fogdö och
Hel-garö förs., Strängnäs stift. Prost blev
han redan 1639. Sedan drottning
Kristinas uppmärksamhet riktats på S.
i samband med prästmötet i
Strängnäs 1644, vid vilket han presiderade
för en avh. (”De peccato in genere
et specie”), utnämndes han till
hovpredikant. Från 1647 till sin död var
han superintendent i det nybildade
Härnösands stift. Under ej mindre än
36 år stod S. i ledningen för Sveriges
vidsträcktaste stift, där arbetet till
stor del fick organisationskaraktär.
Initiativrik och nitisk var S.
synnerligen lämpad för sin uppgift som
stiftschef. Redan under sina första år
i stiftet var han verksam som
visita-tor, 1648 i Jämtland och 1649 i
Norrbotten. Sina visitationsresor
utsträckte han även till lappmarken; för att
kunna träda i kontakt även med
befolkningen i de avlägsnast liggande
delarna av sitt stift lärde han sig
lapska och finska. Med lika kraft
ingrep han mot försumliga präster och
tredskande församlingsbor. Mot
okunnighet och vidskepelse förde han en
outtröttlig kamp. Prästmöten höllos
omväxlande i Härnösand och Piteå.
Till de spec. arbetsuppgifter, som
ålågo chefen för det nyinrättade
stiftet, hörde den kyrkliga
försvenskningen av Jämtland och Härjedalen, vilka
landskap S. ofta visiterade. Ett av de
problem, som han sökte lösa i
överensstämmelse med förhållandena i det
övriga Sverige, rörde församlingarnas
skyldighet att ansvara för
prästgårdsbyggnader. För att uppnå uniformitet
i gudstjänsten sökte S. främja
anskaffandet av sv. kyrkliga böcker.
Undervisningen hade i S. en verksam
befrämjare. Genom hans
bemödanden och drottningens välvilja erhöll
Härnösand redan 1649 gymnasium
med sju lektorer. Följ, år inrättades
en mindre barnskola i Oviken. Piteå
skola blev trivialskola 1651, och
lä-rarfrågan vid Sundsvalls skola
ordnades. Som predikant synes S. ha
rönt livlig uppskattning. Då
ålderdom och försvagade krafter gjorde
arbetet i stiftet allt tyngre, fick han
i början av 1683 med Karl XI:s
samtycke sin son, Matthias S., som
medhjälpare. Då domkapitlets protokoll
och handlingar från S:s tid finnas
bevarade endast från dec. 1660—dec.
1664, saknas källmaterial för en
fullständig teckning av hans insatser i
stiftet. — Gift 1) 1635 med Brita
Ilsbodina, J tidigast 1649; 2) 1655
med Elisabeth ]ohansdotter
Brugg-man. —• Litt.: N. Beltzén, ”Den
kyrkliga försvenskningen av Jämtland—
Härjedalen” (i Kyrkohist. årsskr.
1944—45). ’ H. G-dh
2. Steuchius, M a 11 h i a s,
ärkebiskop, f. 26 okt. 1644 i Fogdö skn,
Södermani, län, J 2 aug. 1730 i
Uppsala. Son till S. 1 i hans första gifte.
-— Är 1654 inskrevs S. i Härnösands
skola; 1658 blev han student vid
Uppsala univ. Efter filosofiska och
teologiska studier blev han fil. mag.
1668. Åren 1669—72 besökte han
tyska, holländska och engelska univ.
Frånvarande utnämndes han 1671
till lektor i logik vid gymnasiet i
Härnösand, vilken tjänst han
tillträdde 1672. S. å. prästvigdes han och
representerade stiftet vid riksdagen.
På faderns rekommendation erhöll
Matthias Steuchius. Målning av J. D.
Swartz 1726 (Domkapitlet, Uppsala).
han 1676 professuren i logik och
metafysik i Uppsala. Själv på grund av
omsorg om kyrkans lära ivrig
aristote-liker deltog han aktivt i oppositionen
mot den spirande cartesianismen vid
univ. Denna filosofiska motsättning
ledde till en uppmärksammad konflikt
vid riksdagen 1686, då S. understödde
H. Schütz’ förslag om åtgärder att
hindra cartesianismens utbredande.
Genom faderns tillskyndan blev S.
1682 dennes vikarie som
superintendent i Härnösand och innehade sedan
denna tjänst 1683—95. Han företog
långa visitationsresor bl. a. till
Norrbotten och Jämtland och ingrep mot
den alltjämt utbredda trolldoms- och
offerkulten bland lapparna. År 1695
tillträdde han biskopsämbetet i Lund
(utnämnd 1694). En utnämning till
förste teol. prof, och domprost i
Uppsala sistn. år efterkom han ej. S:s tid
som biskop i Lund blev bl. a. på
grund av krig och pest mödosam och
krävande. Det ålåg honom att
fullfölja företrädaren Canutus Hahns
försvenskningsarbete, varvid han
vinnläde sig om språket och
folkundervisningen samt sökte locka uppsvenska
präster till stiftet. Liksom i Norrland
fick han kämpa mot folklig
vidskepelse. Efter Haquin Spegels död valdes
S. 1714 till ärkebiskop och innehade
sedan detta ämbete till sin död. —
Varken som administratör eller
kyrkopolitiker kan S. mäta sig med de stora
1600-talsbiskoparna. Vid
utnämningen till ärkebiskop var hans kraft i
stort sett förbrukad. Dock gav han i
samband med överläggningarna 1719
om Ulrika Eleonoras kungaförsäkran
klart uttryck åt sin opposition mot
den statens supremati över kyrkan,
som utmärkt envåldstiden. Mot den
framträngande pietismen uttalade
han sig skarpt fördömande, särskilt
under riksdagen 1720, då han som
prästeståndets talman hade att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
