Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Stierneld, Gustaf Algernon - Stierneroos, Magnus - Stiernhielm, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stierneroos
227
Stiernhielm
Gustaf Algernon Stierneld. Målning (detalj)
av C. S. Bennet 1813 (Utrikesdepartementet).
lastad med skuld och rätta
förhållandet uppdagats, blev han starkt
komprometterad och av utskottet
ställd inför riksrätt för att man skulle
”statuera ett exempel av ministeriell
ansvarighet”. Han frikändes
emellertid 1842 och erhöll då avsked. Då
han personligen var utan skuld till
kassans ställning, berodde hans
hållning på lojalitet mot konungen. Ehuru
S. i den dansk-tyska konfliktens
begynnelseskede 1848 icke ville gå
utöver marginalen av moraliskt stöd
åt Danmark, fogade han sig efter
Oscar I:s vilja och påtog sig att bära
det konstitutionella ansvaret för en
politik, som han innerst inne
ogillade och som kunde medföra krigiska
konsekvenser. Under Krimkriget fick
han finna sig i att konungen helt höll
honom utanför den egentliga
utrikespolitiken. Under det Oscar I
målmedvetet arbetade på att åstadkomma en
allians med England och Frankrike
i syfte att återta Finland och
uppskrämde opinionen för Rysslands
planer i Nordnorge, avvisade S. i samtal
med västmakternas ministrar tanken
på Finlands återförening med
Sverige. De vågade därför icke inviga
honom i de hemliga förhandlingar, som
fördes med konungen, och misstänkte
honom — icke utan skäl — att vilja
sabotera en ev. allians. När denna
blev klar genom den s. k.
novembertraktaten 1855, fogade sig S.
emellertid och försvarade den nya
utrikespolitiken. Han avgick 1856, då han
éj ville medverka i den
skandinavis-tiska politiken — ”den s. k.
paroxys-men”, som han kallade den. — S.
ägde Ulvåsa i Ekebyborna skn
1835—-48 och Händelö i S:t Johannes skn,
1848—68, båda i Östergötland. —•
Gift 1) 1821 med hovfröken Dorotea
Anna Josefina von Engeström, f
1823 ; 2) 1828 med sin kusin
grevinnan Jaquette Vilhelmina Gyldenstol-
pe. — Litt.: S. Eriksson. ”Sv.
diplomati och tidningspress under
Krimkriget” (1939). Sv. E.
Stierneroos, Magnus, krigare,
f. 15 nov. 1685 i Södermanland, f 17
maj 1762 i Stockholm. Föräldrar:
borgmästaren i Strängnäs, senare
lagmannen Johan Berelius, adlad S., och
Maria Hobe. — S. blev 1692
student i Uppsala och antogs 1700 till
volontär vid sjöstaten i Karlskrona
samt blev arklimästare 1701. Efter
erhållet avsked 1702 blev han följ, år
fänrik vid Upplands femmänningsreg.
till fot och 1705 löjtnant. Han
utnämndes till adjutant 1719,
överadjutant 1723, överste i armén 1731,
generalmajor av kavalleriet 1744,
generallöjtnant 1751 och general 1755.
Han blev 1707 livdrabant och
avancerade sedan inom Livdrabantkåren
till v. korpral 1714, korpral 1718,
löjtnant 1732 och kaptenlöjtnant
1744. Han erhöll avsked ur
krigstjänsten 1762. — Från 1707 följde
S. Karl XII under dennes fälttåg,
vistades sedan i Turkiet, deltog i
kala-baliken i Bender 1713 och medföljde
konungen till Pommern. Han deltog
i slaget vid Stresow och Stralsunds
belägring 1715 och gjorde senare
s. å. tjänst vid armén i Skåne. Är
1717 övervakade han
Livdrabantkårens utrustning i Stockholm, och 1718
deltog han i norska fälttåget.
Därunder var han i tretton veckor utan
avlösning kommenderad på vakt hos
Karl XII i Strömstad och vid
Fred-rikshald. — Rykten från 1700-talets
mitt utpekade S. som Karl XII:s
ba-neman. Enligt en uppteckning av C.
G. Nordin omkr. 1777—78 (i
Uppsala univ.-bibl.) skall kyrkoherden
Erik Tolstadius av generalen friherre
C. Cronstedt på dennes dödsbädd ha
mottagit en bekännelse, att Cronstedt
tills, med S. utfört mordhandlingen,
varvid S. skulle ha hållit geväret. I
den lärda diskussionen om denna
uppgifts trovärdighet har åtskilligt
framkommit, som förringar handlingens
källvärde. I annat traditionsmaterial
framstår S. som en frispråkig och
okomplicerad krigarnatur,
oförmögen till förställning och konungen
uppriktigt tillgiven. — Gift 1720 med
Sofia Juliana von Bratt. ■— Litt.: A.
Sandklef m. fl. ”Carl XII:s död”
(1940); N. Ahnlund i ”Sanning och
sägen om Karl XII:s död” (1941).
A. Äg
Stiernhielm, G e o r g, skald, lärd,
ämbetsman, f. 7 aug. 1598 i Vika
skn, Kopparb. län (sannolikt på
Gammalgården i Kniva), f 22 april 1672
i Stockholm. Föräldrar: bergsmannen
Olof Markvardsson och Karin
Mattsdotter. Om S:s släkt se Swedenborg,
ätt, s. 371. — Föga är bekant om
S:s uppväxt och första studieår.
Tro
ligen gick han i skola i Västerås; snart
drog han utrikes på en mångårig
studiefärd. Han inskrevs 1615 vid
Greifs-walds univ. under namnet Georgius
Olai, som han en tid framåt bar,
snart utsirat med ett tillfogat Lillia.
Nyåret 1616 försvarade S. i
Greifs-wald en astronomisk avh. för att
sedan dra vidare till andra univ.,
Wit-tenberg, Helmstedt, kanske också
Strassburg. I början av 1620-talet
synes han ha besökt Holland. Under
dessa studieår förvärvade S. en
grundlig lärdom, särskilt i klassisk
litteratur. Är 1624 återkom han till
hemlandet; han synes ha trätt i tjänst
hos Västerås domkapitel men
vistades tillfälligt även i Stockholm. Vid
denna tid skrev han sitt första
bevarade poem, en latinsk
gratulations-dikt. Hösten 1624 reste S. som
domkapitlets stipendiat ånyo utrikes,
först återigen till Greifswald, där han
sommaren 1625 försvarade en
akademisk avh., sedan möjligen vidare
till Frankrike. Efter grundliga
studier, särskilt politiska, återvände han
1626 hem och utnämndes genast till
lektor i etik och politik vid Västerås
gymnasium samt kallades senare s. å.
till lärare vid den av J. Skytte
grundade adelsskolan, Collegium illustre,
i Stockholm, där han undervisade till
våren 1628. Skytte hjälpte honom
sedan till fortsatt befordran:
sommaren 1628 var S. sekr. vid sv. hären i
Preussen, 1629 blev han anställd i k.
kansliet, och 1630 medföljde han sin
beskyddare till Livland. Han blev
sistn. år assessor i Dorpats hovrätt
och samtidigt lantdomare i Dorpats,
Walks och Werros distrikt, vilken
tjänst han innehade till 1638. Ären
1633—46 var han tillika verksam i
livländska överkonsistoriet för
kyrkliga ärenden, var dir. i
underkonsistoriet och ibland v. dir. i
överkonsistoriet. S. erhöll 1631 förnyelse på
släktens adelskap och antog namnet S.
Efter långa tvistigheter med Dorpats
stad lyckades S. förvärva godset
Vasula, som sedan till 1921 förblev i
släktens ägo. Under sin långa
tjänstgöring i Baltikum visade sig S. vara
en nitisk och duglig ämbetsman. Det
var förenat med stora svårigheter att
få rättsväsendet att fungera efter
långa tiders förfall. En stor del av
arbetet utgjordes av rättstvister
mellan godsägare, vilkas respekt för
lagarna ofta var obefintlig, och S. fick
därvid oundgängligen fiender bland
den jordägande adeln. Är 1641 blev
S. halvt ihjälslagen i ett tumult,
anstiftat av ståthållaren Wrangels
söner och deras anhängare, varvid han
så svårt skadades i högra handen, att
han för all framtid tvangs skriva med
vänster hand. Efter ett långvarigt
sjukläger begav han sig 1642 till
Sve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
