Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stiernhielm, Georg - Stiernhoff, Georg - Stiernhök, Johan Carl, diplomat, se s. 230 - 1. Stiernhöök, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stiernhoff
229
Stiernhöök
lumbus i sina anekdoter om mästaren,
”af en stålhård natur emot
moot-gång”. Hans vandel präglades enligt
den traditionella uppfattningen av ett
muntert skämtlynne, som inte
stördes av överdrivna bekymmer för
morgondagen, och med sina gåvor
slösade han generöst. Sådan kunde han
också vara, men nyuppdagade källor
visa S. även från en annan sida: han
var kverulantisk, ytterst processlysten,
impulsivt ömtålig om sin ära och
sina rättigheter. Dessa karaktärsdrag
spåras dock inte i hans verk. Deras
grundton är ett djupt, manligt allvar.
S:s livsvisdom var stoikerns, och han
ville framstå som förkunnare av
moraliska sanningar. Denna högstämda
idealism, som ägde en starkt mystisk
färgning, var emellertid aldrig
världs-frånvänd. S. var samtidigt
livsbejakande och fast förankrad i
sinnevärlden. Denna dubbelhet och spänning
gav hans gärning dess rikedom.
Härtill kom hans lidelsefulla
kunskaps-begär. S., som har kallats den sv.
skaldekonstens fader, betraktade sig
säkerligen själv i första hand inte som
diktare utan som tänkare och
forskare. •— S:s samlade skrifter utges
sedan 1924 av Sv. vitterhetssamfundet
genom J. Nordström och P.
Wiesel-gren. —- Gift 1630 med CeciliaBurea.
-—■ Litt.: B. Swartling, ”G. S.”
(1909); Hj. Lindroth, ”S:s Hercules”
(1913); J. Nordström, ”De olika
Her-cules-versionerna” (i Samlaren 1916)
och ”Inledning och kommentar till
S:s Filosofiska fragment” (”Sv.
författare, utg. av Sv.
Vitterhetssamfundet”, 8:2, 1924); A. Friberg,
”Den sv. Hercules. Studier i S:s
diktning” (1945); P. Wieselgren, ”G. S.”
(1948). S. Lth
Stiernhoff, Georg, före
adlandet Hircinius, ämbetsman, f. 8 aug.
1631, f 10 okt. 1710 i Stockholm.
Föräldrar: kyrkoherden i Rumskulla
Johannes Benedicti Hircinius eller
Bock och Ingeborg Gudmundsdotter.
—■ Talrika bevarade aktstycken av
S:s hand visa, att han särskilt
intresserade sig för juridiska och
administrativa frågor. Han var i
besittning av en för sin tid ovanligt bred
fond av rättshistoriskt vetande. Till
detta hade han tydligen lagt
grunden vid univ. i Uppsala, där han
in-skrevs 1650, och förkovrade det sedan
genom trägna källstudier. Vid
Stockholms slottskansli, såsom
överståthål-larämbctets kansli vid denna tid
benämndes, anställdes han 1667 för att
sedan tjänstgöra där till sin död.
Han började som slottssekr., blev
1675 slottsfogde och 1700
underståthållare. För att reformera
exekutionsväsendet — exekutionen var
slottskansliets mest maktpåliggande
uppgift — var han synnerligen aktiv och
togs också i anspråk för en utredning
syftande till en förbättring av 1669
års exekutionsstadga. Det berodde
icke på honom, att arbetet därmed
slutligen avstannade. Om hans
anseende som jurist vittnar, att han 1686
blev led. av den kommission, som
tillsatts för revision av lagen. Väl
anskriven hos Karl XI upphöjdes S.
1682 i adligt stånd. S. räknade sitt
ämbetes anor från den medeltida
fogde, som i stadslagen förlänades
vittgående befogenheter inom stadens
rättskipning. Blind för det faktum,
att överståthållaren var den
medeltida fogdens verklige arvtagare,
uppbådade S. sin rättshistoriska lärdom
för att blåsa liv i stadslagens på
ifrågavarande punkt sedan länge
kraftlösa bestämmelser. Han råkade
därigenom i ett hetsigt meningsutbyte
med magistraten, vilket var det enda
resultatet av hans aktion. — Gift 1)
med Christina Mylonia, f 1678; 2)
1680 med Gundborg Kinninmundt, f
1694; 3) 1695 med Brita
Kinninmundt, f 1700; 4) 1702 med Maria
Adlersköld. C.-F. C.
Stiernhök, Johan Carl,
diplomat, se s. 230.
1. Stiernhöök, Johan Olofsson,
ämbetsman, jurist, rättshistoriker, f.
27 febr. 1596 på Hökebacken,
Rättviks skn, Kopparbergs län, J 25 juni
1675 i Stockholm och begravd i
Storkyrkan. Föräldrar: kaplanen i
Rättvik, senare kyrkoherden i Bro,
Västmanland, Olaus Petri och Margareta
Hansdotter. — S. studerade vid
Västerås’ skola 1607—16, då faderns död
förorsakade att han måste avbryta sin
skolgång och bli informator hos
kyrkoherden i Arboga, där han även
1617—19 var kollega vid stadens
skola. Han blev student i Uppsala
sistn. år men vistades 1620—24 med
understöd av Västerås’ domkapitel i
Tyskland och studerade vid
universiteten i Leipzig, Jena, Wittenberg och
Rostock. Efter hemkomsten
förordnades han okt. 1624 till politices et
ethices (juris patrii) lektor vid
Västerås’ nyinrättade gymnasium. Han
blev fil. mag. i Uppsala 1625,
varefter han följ, år på nytt begav sig
till Rostock, där han under 1)4 år
bedrev juridiska studier; 1628
besökte han Holland och England. Om
sina erfarenheter under dessa resor
fick han rapportera inför Gustav II
Adolf, vilket medförde att han 1630
kallades till referendarie i kansliet;
S. avböjde dock uppdraget. Han
utnämndes då i stället till assessor i
Äbo hovrätt, vilken befattning han
innehade 1630—47, varunder han
även 1636—40 var underlagman i
Norrfinne lagsaga i Finland och 1641
—46 tjänstgjorde som lagläsare,
d. v. s. vikarie för häradshövdingen,
i Ålands domsaga. Samtidigt var han
även 1640—47 prof, i juridik vid Åbo
akad. År 1642 blev han första gången
led. av lagkommissionen samt
utnämndes 1644 till e. o. revisionssekr.
Dessutom var han 1642—51
häradshövding i Svartlösa härad, Stockholms
län, samt blev 1646 utnämnd till
häradshövding jämväl i Örbyhus län,
Uppland, vilken sistn. befattning han
innehade till sin död. Från 1647 var
han revisionssekreterare. De sista
femton åren av sitt liv var han blind,
varför en av hans söner förordnades till
hans medhjälpare. S. adlades 1649
och erhöll 1666 titeln hovråd. — S.
var 1600-talets främste sv. jurist, och
han har gjort betydande insatser både
som praktisk rättsvårdare och
vetenskapsman. Som revisionssekr.
förestod han byrån för revisionsärenden
i kansliet och var, tills blindheten
lade hinder i vägen, föredragande i
dessa ärenden inför regeringen. Byrån
ändrades 1663 till en deputation för
justitiesakers överseende (senare till
nedre justitierevisionen). De lagar
man vid denna tid hade att döma
efter voro i hög grad bristfälliga och
föråldrade. Samhället befann sig i en
brytningstid, kännetecknad av stora
förändringar i såväl ekonomiskt som
socialt hänseende, och den högsta
rättsvårdande myndigheten ställdes
inför många intrikata rättsfall. Det
var en väldig arbetsbörda, som
åvilade S. under många år. Han var
sålunda led. av samtliga
lagkommissioner 1642—69, som hade i uppdrag
att utarbeta förslag till bl. a. civil-,
straff- och processrätt, kyrkoordning,
sjölag, akademiska statuter och
exe-kutionsordning. Under lagarbetet
spelade han en framträdande roll, och
han blev med tiden en allt större
auktoritet på det juridiska området. S.
var en bestämd motståndare till den
juridiska konservatism, som i de
gamla lagarna såg något orubbligt och
oantastligt. Tvärtom hade han sinne
för rättens utveckling och
föränderlighet, som stod i ett bestämt
samband med kulturens och samhällslivets
fortskridande. Denna åskådning
präglar även hans rättshistoriska
uppfattning i det stora vetenskapliga arbete,
”De jure Sveonum et Gothorum
ve-tusto” (1672), som främst bevarat
hans namn till eftervärlden och blivit
mycket uppskattat i hela den
västerländska kulturvärlden. Verket är
uppdelat i tvenne böcker. Den första
inledes av en skildring av lagarnas
yttre historia. Sedan behandlas
dom-stolsorganisationen, det processuella
förfarandet samt exekutionen, medan
den andra redogör för familjerätten,
obligationsrätten, jordrätten, den
speciella kriminalprocessen, straffrätten
och kyrkorätten. S. hade arbetat på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
