Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Stiernhöök, Johan - 2. Stiernhök, Johan Carl - 1. (Stiernkors), Magnus Nilsson - 2. (Stiernkors), Ivar Månsson - Stiernman, Anders Anton von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stiernhök
230
Stiernman
”De jure” mer än trettio år, ty det
växte fram ur de rättshistoriska
föreläsningar, som han 1640 höll som
ny-utnämnd prof, i Åbo. Genom detta
lade han grunden till studiet av sv.
rättskultur. I inledningen diskuterar
han lagarnas tillkomst och källvärde;
här framstår han som en självständig
och kritisk forskare, dock i viss mån
påverkad av Olaus Petris svenska
krönika. S:s arbete har av våra dagars
forskning ansetts vara det mest
betydande vetenskapliga verk, som
åstadkommits i vårt land under 1600-talet.
—■ S. har även upptäckt och
identifierat Dalalagen, som utgavs efter hans
död med ett av honom skrivet företal.
Redan 1666 hade han av regeringen
fått i uppdrag att översätta lands- och
stadslagen till dåtida svenska, så att
de gamla lagarna kunde förstås av
var man. Men i stället utarbetade han
förslag till ny ärvdabalk och
gifter-målsbalk (utg. av J. E. Almquist i
Uppsala univ:s årsskrift 1933 under
titeln ”Förarbeten till Sveriges rikes
lag” med bibliografi över S:s
skrifter). ”Johan Stiernhööks åländska
domböcker” för 1641—43 äro utgivna
av John E. Roos i Ӂland. Bidrag
till kännedom av hembygden” (XI,
1946). ■— Gift 1631 med Karin
Ap-pelbom. •—- Litt.: J. E. Almquist,
”Svensk juridisk litteraturhistoria”
(1946). T. M.
2. Stiernhök, Johan Carl,
diplomat, döpt 22 jan. 1670 i
Stockholm, f 28 april 1719 i Wien.
Föräldrar: assessorn Olof S. och
Margareta von Beijer. Sonson till S. 1. — S.
blev student i Uppsala 1683. Han
utnämndes 1704 till kommissionssekr. i
Wien, blev 1711 chargé d’affaires och
var från 1716 till sin död sv. resident
i samma stad. — S. kom att spela en
roll i underhandlingarna rörande
kejsarens medling mellan Sverige och
dess fiender efter Karl XII:s
hemkomst från Turkiet. Därvid
uppträdde S. synnerligen självständigt. Han
ogillade Karls attityd av ömtålig
värdighet och nonchalerade hans
direktiv i syfte att tillmötesgå kejsaren.
Detta ådrog honom såväl konungens
som Görtz’ misshag. S. hörde till
Görtz’ hätskaste fiender. Denne gick
också bakom ryggen på S. genom att
anlita sin svåger holstein-gottorpske
ministern i Wien greve H. von
Re-ventlow i sv. diplomatiska uppdrag.
Efter avslöjandet av Görtz’ och
Gyllenborgs stämplingar med jakobiterna
trädde S. i förbindelse med dessa.
Ären 1718—19 underhöll han en
delvis hemlig korrespondens med
pretendenten Jakobs premiärminister
hertigen av Mar. Långt efter S:s död
upptäcktes att han 1713—18 varit
Frankrikes besoldade korrespondent.
— Ogift. — Litt.: P. Sörenson,
”Kej
saren, Sverige och de nordiska
allierade från Karl XII:s hemkomst från
Turkiet till alliansen i Wien” (i
Karol. förb:s årsbok 1926—27). Abg
1. (Stiernkors),
MagnusNils-s o n, biskop, f. senast omkr. 1435 på
Särkilax gård i Tövsala skn, Åbo och
Björneborgs län, Finland, J 12 mars
1500 i Åbo. Föräldrar: riksrådet och
ståthållaren Niklis Olofsson och Elin
Nilsdotter Tavast. — Påverkad av sin
mors farbror biskop Magnus Tavast
och en annan frände, biskop Olaus
Magni, ägnade sig S. åt teologiska
studier. Han var 1455—56
bacca-laureus vid Paris univ. och blev
magister där sannolikt 1457. Är 1462
blev han påvlige legaten de Freganos
ombud i Finland, och 1464 nämnes
han som kanik och Helga lekamens
prebendatus vid Åbo domkyrka. På
grund av sina värdefulla förbindelser
med italienska teologer sändes S.
våren 1465 till Rom. Han synes ha
stått i gunst hos påven, vilken han
med framgång överhopade med
sup-pliker om tjänster och ekonomiska
fördelar, ibland nyttjande tvivelaktiga
metoder, ss. då han s. å. genom falska
uppgifter sökte tillskansa sig
domprostämbetet i Åbo. Detta ämbete
erhöll han också 1466. Av kejsar
Fredrik III lyckades S. utverka den då ej
ovanliga värdigheten av lateransk
palatsgreve, vilket bl. a. medförde rätt
att utnämna offentliga notarier. Som
domprost lät S. påbörja ett storstilat
kopieringsarbete, varav bl. a. den s. k.
Svartboken eller Registrum ecclesiæ
aboensis och Codex aboensis (nu i
Skokloster) samt biskop Magnus’
ko-piebok utgöra resultat. Det s. k.
Palmskiöldska fragmentet och de
biskopsbiografier, som senare
förenades i Juustens krönika, torde återgå
på initiativ av S. Denne har även
kallats den finländska
medeltidshisto-rieskrivningens fader. S. var
delegerad vid de underhandlingar med
liv-ländska orden i Reval 1488, som 1493
slutligen ledde till fred, och var
under mellantiden, i opposition mot
Sten Sture d. ä., ivrigt verksam för
fördragets ratificerande. Är 1489
utnämndes S. till biskop i Åbo stift och
invigdes i ämbetet följ. år. Hans
bis-kopstid kännetecknas av ett kraftfullt
reformarbete. Han avskaffade bl. a.
djäknegången, instiftade
dekanämbe-tet vid domkyrkan, befallde
modersmålets användande i kyrkan vid
uppläsning av vissa böner och ålade
överhuvudtaget prästerskapet en sträng
disciplin. Han befordrade uppkomsten
av flera nya landsförs:ar och kyrkor.
S. ådagalade en kraftig försvarsvilja
gentemot ryssarna i kriget 1495—97
och bistod bl. a. sin vän Knut Posse
vid belägringen av Viborg. Gentemot
Sten Sture d. ä. hävdade han enstän-
digt kyrkans rätt till oberoende av
världslig myndighet. Ärkebiskop
Jakob Ulvsson var hans förtrogne vän.
Bland de finländska
medeltidsbisko-parna framstår S. som den mest
kos-mopolitiske. — Litt.: P. O. von Törne,
”M. N. S. Prelat och patriot” (i Hist.
tidskr. för Finland 1922). E. B-k
2. (Stiernkors), Ivar
Månsson, krigare, f. på 1530-talet i
Finland, f 27 sept. 1573 på Åbo slott.
Föräldrar: väpnaren Måns Nilsson
(S.) och (förmodligen) Karin
Hans-dotter (Starck). Systerdotters sonson
till S. 1. — Det är troligt, att S.
deltog i Gustav Vasas ryska krig och att
han redan före 1560 tillhörde hertig
Eriks hovfolk; sistn. år var han
sysselsatt med förberedelser för Eriks
Englandsresa. Han blev 1562
rytt-mästare vid Upplands adelsfana och
erhöll följ, år i uppdrag att
tillfångata hertig Johan på Åbo slott. Efter en
kort tids belägring lyckades detta. År
1564 deltog S. i krigshändelserna i
Blekinge, och 1565 blev han överste
för allt krigsfolket i Västergötland.
Sedan han misslyckats med att hejda
danskarna fråntogs honom
överbefälet, och han erhöll befäl endast över
fotfolket; i denna egenskap deltog
han i stormningarna av Varberg s. å.
Han stod dock alltjämt i gunst hos
Erik, blev 1565 riksråd och innehade
häradshövdingeämbetet i Halikko
1566—67 och i Hollola eller Hauho
övre härad 1567—73. Ären 1566—68
var han därjämte ståthållare i
Finland. Vid hertigarnas uppror sändes
han 1568 som befälhavare över de
k. trupperna mot Johan och Karl
och led nederlag i en drabbning i
Hölö skog i Södermanland. S. råkade
i onåd hos Erik, som sände honom till
Finland för att uppställa nya trupper.
Där övergick han till hertigarna,
överlämnade Åbo slott till Johan och
förordnades av denne till fältöverste i
Livland s. å. Är 1570 var han
överbefälhavare över allt rytteri och
fotfolk i Finland och följ, år riksrådet
Gustaf Banérs närmaste man vid
trupperna där. Vintern 1572—73
ledde han tills, med Claes Åkesson Tott
krigsoperationerna i Livland, varefter
han återvände till Finland. Han
ned-stacks av Arvid Gustafsson Stenbock
efter en tvist under ett dryckeslag. ■—•
S. hugnades av sina olika herrar med
förläningar i bl. a. Viborgs,
Ruoko-laks, Sääksmäki, Sagu och Padasjoki
socknar. Hård och hänsynslös som
krigare och människa var han enligt
Erik XIV olämplig som fältöverste på
grund av sin hetsighet. -— Gift 1566
med Elin Jönsdotter Kurck. E. B-k
Stiernman, Anders Anton
von, före adlandet From och
Stiernman, arkivman, historiker,
urkunds-utgivare, f. 27 sept. 1695 i Stockholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
