Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strandberg, Knut-Olof - Strandberg, Max, operasångare, se s. 257 - Strandberg, Olle, operasångare, se s. 258 - Strandberg, Olof, operasångare, se nedan - Strandberg, Tore, jurist, ämbetsman, se s. 258 - Strandberg, Wilhelmina, opersångerska, se s. 257 - 1. Strandberg, Olof - 2. Strandberg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strandberg
255
Strandberg
Knut-Olo£ Strandberg.
verksam i Göteborg som
konsertsångare och sångpedagog. Han har
uppträtt i såväl sv. som utländsk radio.
-—- Bland S:s omkr. 30 operaroller,
huvudsakligen inom det lyriska
facket, kunna nämnas Bertarido i
Hän-dels ”Rodelinda”, Almaviva i
”Fi-garos bröllop”, Tsar Peter i ”Tsar och
timmerman”, Luna i ”Trubaduren”,
Puccinis Gianni Schicchi och Sharpless
i ”Madame Butterfly”, Sultanen i
”Marouf”, titelrollen i ”Cornevilles
klockor” samt Junius i Brittens
”Lucretia”. ■— För sv. publik är
S. huvudsakligen känd som
romanssångare. Hans välbehandlade, något
tunga stämma klingar särskilt fylligt i
mellanregistret, och hans musikaliska
föredrag vittnar om lyriskt
temperament. S. har blivit spec. uppskattad
som Schubert-tolkare. —■ Gift 1939
med gymnastikdirektören Sonja
Col-liander. K. R.
Strandberg, Max, operasångare,
se s. 257.
Strandberg, Olle, operasångare,
se s. 258.
Strandberg, Olof, operasångare,
se nedan.
Strandberg, Tore, jurist,
ämbetsman, se s. 258.
Strandberg, Wilhelmina,
opersångerska, se s. 257.
1. Strandberg, Olof,
operasångare (tenor), f. 15 febr. 1816 i
Langen-hanshagen nära Barth, Pommern,
Tyskland, f 21 juni 1882 i
Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden teol. dr
Olof S., tillhörande släkten S. från
Södermanland, och Christina Maria
Berg. — Efter studentex. i Uppsala
1836 kom S. två år senare till Lund,
där hans stämma upptäcktes av O.
Lindblad och kom till uppskattad
användning inom studentsången. På
rekommendation av sin vän J. M.
Rosén fick S. i febr. 1842 debutera på
K. teatern som Max i ”Friskytten”.
Efter ytterligare ett
debutframträdan
de ss. Jacob Friburg i ”Den
schweit-ziska familjen” samt någon tids
studier för I. Berg knöts S. s. å. till
teatern och var engagerad där till 1867;
två år senare hade han sin
avskeds-recett, då han framträdde som Josef i
”Josef i Egypten”. Är 1865 hade S.
inträtt i red. för Post- och Inrikes
Tidn:ar, vilken då ägdes och
redigerades av brodern C. V. A.
Strandberg (S. 2). Efter sitt avsked från
operan ägnade han sig helt åt arbetet
i denna tidn. Han utgav 1860
handboken ”För vänner af operan” samt
översatte (i sammandrag) Otto Jahns
”W. A. Mozart” (1—2, 1865) och
Topsöes ”Från Amerika” (1874). ■—
S., som saknade dramatisk begåvning
och i allmänhet var anmärkningsvärt
stel på scenen, vann publikgunst
enbart som sångare. I denna egenskap
tjusade han med välljudet hos sin
”sällsynt rena, romantiska och
nordiskt klangfärgade tenor” (A.
Lindgren). S. uppbar repertoarens
förnämsta tenorpartier, ss. Ottavio i
”Don Juan”, Tamino i ”Trollflöjten”,
Hüon i ”Oberon”, Arnold i ”Wilhelm
Tell”, George Brown i ”Vita frun”,
Masaniello i ”Den stumma från
Por-tici”, titelrollen i ”Fra Diavolo”,
Meyerbeers Robert av Normandie,
Raoul i ”Hugenotterna” och Johan av
Leyden i ”Profeten” samt titelrollerna
i ”Ernani” och ”Gustaf Wasa”. Som
sällskapssångare, bl. a. i Par Bricole,
var S. mycket uppskattad. Är 1855
blev han led. av Mus. akad. -— Gift
Olof Strandberg.
1) 1846 med skådespelerskan Aurora
Wilhelmina S., f. Österberg (f. 1826,
f 1850), som från 1846 var en
framstående aktris vid K. teatern; 2)
1851 med operasångerskan Charlotta
S., f. Lindroth (S. 3). — Litt.: F.
Hedberg, ”Sv. operasångare” (1885).
B. Hgn
T 2. Strandberg, Carl Vilhelm
August, skald, tidningsman, f. 17 jan.
1818 i Stigtomta skn, Södermani, län,
t 5 febr. 1877 i Stockholm. Bror till
S. 1. •— Efter skolgång i Nyköping
och Strängnäs, som han tvangs
avbryta på grund av en ögonsjukdom,
var S. från 1834 under ett par år
informator i Undenäs i Västergötland.
Är 1837 blev han student i Uppsala
men flyttade redan i början av följ,
år över till Lund, där han avlade
kansliex. 1846. Ären 1845—47 var
han förman för Akademiska fören :s
sociala avd. Sedan han sistn. år
lämnat Lund och en tid därefter vistats
i fädernehemmet, kom S. 1848 till
Stockholm, där han medarbetade i
olika tidn. och 1852—65 var fast
medarb. i Stockholms Dagblad, bl. a.
som teaterkritiker. Från 1865 var han
red. för Post- och Inrikes Tidningar.
S. blev led. av Sv. akad. 1862 och
av Mus. akad. 1864 samt blev fil.
hedersdr 1868 vid Lunds univ. —
Under informatorstiden publicerade
S. i Mariæstads Weckoblad en rad
religiöst svärmiska och satiriska
dikter, där inflytande från bl. a.
Tegnér och fru Lenngren gör sig
gällande. Han använde därvid sign. Talis
Qualis (”Jag är sådan jag är”),
vilken han bibehöll även sedan han
blivit en berömd förf. I Lund redigerade
han 1844 Den Nya Skånska
Corre-spondenten. I S:s ungdomslyrik ingår
ett starkt ferment av religiös
sentimentalitet; han framträdde
emellertid i studentpolitiken som radikal
oppositionsman med en Hegelinfluerad
syn på samhällsutvecklingen. Kanske
mer än någon annan kom han att
sätta sin prägel på opinionen i
1840-talets Lund. Hans kontakter med tyskt
tänkande, med tysk poesi och politik
skedde till stor del genom Arnold
Ruges artiklar i ”Hallische
Jahr-bücher”. Inspirerad av den samtida
tyska lyriken, framför allt av
Her-wegh, som han översatt i ”Nyare tysk
lyrik” (1844), gav han också i sin
poesi uttryck åt en obändig
frihetsentusiasm. Redan 1840 hade han
väckt uppseende genom att i
”Hels-ning till folkrepresentanten Hans
Jansson” angripa den konservative
Tegnér. Han var där republikan men
blev senare demokratisk rojalist. De
liberala förhoppningarna på Oscar I
tolkade han 1844 i sin av
demokratiskt, nationellt och religiöst patos
burna ”Hymn” (”Ur svenska hjertans
djup”), som i Otto Lindblads
tonsättning snart blev den sv.
kungssången. Ivrig Karl XH-beundrare
och frenetisk rysshatare liksom
Tegnér hoppades han på en kommande
revanschkamp mot arvfienden i öster.
Detta rysshat blev kärnan i hans
skandinavism, som fick sitt mest markanta
uttryck i den starkt deklamatoriska
och av segervisshet genomandade dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
