Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Strandberg, Carl - 3. Strandberg, Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strandberg
256
Strandberg
C. V. A. Strandberg.
ten ”Vaticinium”, uppläst inför de i
Lund 1845 församlade nordiska
studenterna och mottagen med ett
enastående bifall. Den innehåller en
lidelsefull krigsappell och en profetia
om Finlands återerövring. Likartade
stämningar komma till uttryck i
dikter som ”Korpralen”, ”Trumslagaren”
och ”Utmaning”, vilka ingå i S:s
första samling dikter, ”Sånger i
pansar” (1845), som fick en strykande
åtgång och s. å. utkom i en ny,
utökad uppl. Under vistelsen i
fädernehemmet skrev S. dikten
”Södermanland”, en innerlig och kraftfull
hyllning till hembygden. Revolutionsåret
1848 tände på nytt hans
frihetsentusiasm, och med beklagande av att han
själv var förhindrad på grund av
familjeförsörjarens plikter manade han
de unga att gripa till vapen för
Danmarks sak (”Till Lunds studenter”).
Under intryck av tidshändelserna
tillkom också samlingen ”Vilda rosor”
(1848), där han framstår som en
sonettens mästare, som sådan en
föregångare till Snoilsky.
Händelseutveck
lingen med seger för reaktionen
medförde emellertid desillusion, och
under de följ, åren måste S. som
journalistisk ”galärslav” arbeta för
dagligt bröd. Hans inspiration, som sinat
med 1840-talets slut, flammade dock
upp under Krimkrigets dagar, då
rysshatet och revanschtanken ännu en
gång bröto fram (”Sveaborg”). Sitt
liberala patos sjöng han ut i sin
kanske yppersta politiska dikt, ”Vårt
fria ord” (1856), där han
protesterade mot ett försök att upphäva
tryckfrihetsförordningens grundlagskarak-tär. -— Under en stor del av
1850-och 1860-talen var S. sysselsatt med
tolkningen av Byrons poetiska
berättelser. Hela övers, (utg. 1853—69)
och framför allt ”Don Juan” (1—2,
1857-—65) utgör ett kraftprov,
mästerligt i stilistiskt avseende, delvis
jämförbart med Hagbergs
Shakespeare-övers. — Är 1857 erhöll S. av Sv.
akad. som belöning för några övers,
dess mindre pris och följ, år en
gratifikation på 300 rdr, som
möjliggjorde en resa till Tyskland, Schweiz och
Frankrike, 1859 följd av en ny till
Tyskland, England och Frankrike,
sedan han erhållit statligt reseanslag.
Vistelsen i utlandet bidrog säkerligen
till att S:s diktning åter blomstrade
upp. Samlingen ”Dikter” (1861),
som belönades med Sv. akad:s
kungliga pris, vittnar om en konstnärlig
liksom om en personlig fördjupning.
S. tog här i stort sett avstånd från den
politiska tendensdikten. I stället för
dagsaktuella ämnen valde han, delvis
under inflytande från Runeberg,
historiska motiv, bl. a. från Sten Stures
(”Riksskymning”) och Gustav Vasas
tid (”Likbrasan”, ”Vasasång”).
Under den danska krisen 1863—64
vände han sig mot krigsentusiasterna.
Hans senare diktning omfattar bl. a.
genrebilder med försök till realistiska
porträtt (”Gumman i Hagstugan”,
”Sista förhöret”), också med
Runeberg som läromästare. S. saknade dock
förmågan att ge verkligt liv åt sina
gestalter. Dikterna bäras upp av en
varm medkänsla med de små i
samhället. Högre når S. i sina rent
subjektiva dikter, ss. i tacksägelsedikten
till hustrun, ”Helgmålsklämtningen”
och i den gripande avskedssången till
livet ”Tack för god vakt!”. — Sin
mest betydelsefulla insats gjorde S.
genom sin ungdomsdiktning. Den
förskaffade honom hedersrummet inom
”frihetens sångarätt”. I formellt
avseende en lärjunge främst till
Tegnér gav han sin dikt en starkt retorisk
prägel, framför allt genom rytmens
klang och fasthet. Han eftersträvade
koncentration i uttrycket och valde
gärna ord och bilder från vardagens
värld. I sin senare diktning sökte han
skapa en enklare stil, samtidigt som
han tolkade vardagens poesi, ibland
i alltför sentimental ton. — Flera av
S:s dikter ha tonsatts av Otto
Lindblad. Är 1910 lät Sv. akad. slå en
minnesmedalj över S. Hans
”Samlade vitterhetsarbeten” med en biografi
över honom av G. Ljunggren utg. i 5
bd 1877—78 (ny, utökad uppl. i 6
bd 1917—20). — Gift 1845 med
Aurora Brita Christina Palm.
—-Litt.: P. Hallström, ”Minnesteckning
över C. V. A. S.” (i Sv. akad:s handl.
1912; tr. som särskild bok 1915); B.
Tarschys, ”Talis Qualis.
Studentpoeten” (drsavh. 1949). E. Bf
3. Strandberg, Albertina Josefina
Charlotta, operasångerska
(sopran), f. 25 juli 1830 i Stockholm, f
11 juli 1913 därstädes. Föräldrar:
trumpetaren vid Svea artillerireg.
Johan Anders Lindroth och Elisabet
Charlotta Wahlberg. — S. blev elev
i K. teaterns balett 1844 och s. å.
vid den lyriska scenen, där hon fick
lektioner av J. Günther och I. Berg.
Är 1851 erhöll hon engagemang vid
nämnda teater, där hon kvarstod till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
