Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Strindberg, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg
268
Strindberg
ligen till en början omedveten —
strävan till frigörelse från den aktuella
naturvetenskapens mekanistiska
världsbild. På denna omväg kom S. fram till
en idealistisk och ockultistisk
uppfattning, liknande den parisiska
symbolist-generationens; han var i detta
sammanhang angelägen att framhäva sitt
lärjungeskap till Swedenborg. I
krisens senare skede blev det moraliska
problemet centralt; ur S:s brottning
med detta växte — som
dagboksmäs-sigt återges i ”Inferno” (skriven på
franska 1897, sv. övers, s. å.) och
följdskriften ”Legender” (skriven till
större delen på franska 1897, tr. i sv.
övers. 1898) ■—■ fram en teoretiskt
oklar men intensivt upplevd
religiositet, ibland med inslag av magi eller
buddhism, ibland mera lik
kristendomen, men alltid med den
grundtanken, att människan endast genom
obetingad underkastelse under
världs-regeringens krav kan vinna förlåtelse
för det onda hon gjort. Sin speciella
färg får denna religiösa attityd genom
S:s gamla oppositionsbegär, som
alternerar med viljan till underkastelse. Ur
psykologisk synpunkt är det
sannolikt, att den metafysiska förankring
som han trots allt senare vacklande
nått fram till, för S. innebar en
räddning från de förödande
förföljelseidéerna. ■—-När krisen var överstånden
och omvändelsen genomförd, återvann
S. sin diktarförmåga och skapade
omkring sekelskiftet och under
1900-talets första decennium åtskilliga av
de verk, som numera framstå som de
märkligaste i hela hans produktion.
Redan med ”Till Damaskus” (I—-II
skrivna 1898, III 1901; uppf. I 1900,
II 1924, III 1922) genomförde han
en radikal förnyelse av den
dramatiska formen. Där återberättas
Infernokrisens prövningar med en egenartad
drömlogik och suggestiva,
halvgenomskinliga symboler. Denna teknik var
i stort sett en S:s helt självständiga
skapelse. Ett visst samband med de
symbolistiska strävandena är
oförnekligt, men i första hand växte den nya
dramatiska formen på ett spontant
sätt fram ur S:s direkta
verklighets-upplevelse med dess metafysiska
drömstämning. Den utvecklades vidare
i det filosofiska dramat
”Drömspelet” (skrivet 1901, uppf. 1907),
enligt många S:s främsta skapelse, där
människolivets vedermödor illustreras
i nyckfulla, poetiskt halvverkliga
tablåer och belysas av en pessimistisk
försoningslära i indisk-schopenhauersk
stil. Infernoupplevelserna gåvo också
stoff till skådespel av mera
traditionell typ som Parisdramat ”Brott och
brott” (skrivet 1889, uppf. 1900) och
de briljanta historiska dramerna
”Folkungasagan” (skrivet 1899, uppf.
1901) och ”Gustaf Vasa” (skrivet
1899, uppf. s. å.). Det sistnämnda
dramat, som hör till S:s i Sverige
mest uppskattade, följdes av en hel
svit skådespel med ämnen ur sv.
historia •—■ de visa, att också S. tog
intryck av den nationalromantiska
stämning som präglade Sverige kring
sekelskiftet (”Erik XIV” 1899,
”Gustaf Adolf” 1900, m. fl.). Genom en
annan rad av dramer — ”Advent”
(skrivet 1898, uppf. Köpenhamn
1918, Stockholm 1926), ”Påsk”
(skrivet 1900, uppf. 1901), ”Kronbruden”
(skrivet 1900—01, uppf. Helsingfors
1906, Stockholm 1907), ”Svanevit”
(skrivet 1901, uppf. 1908) —
återknöt S. till den sagospelsform som han
tidigare prövat, samtidigt som han
med ”Dödsdansen” (skrivet 1900,
uppf. 1909) närmade sig tekniken
under det naturalistiska skedet. Det är
dock inte fråga om upprepning utan
om förnyelse: de nya sagospelens
underverk bli verkliga mirakler, och den
naturalistiska ödsligheten får en
prägel av skrämmande helvetesvisioner.
— År 1901 ingick S. äktenskap med
den norskfödda skådespelerskan
Harriet Bosse. Tidigt inträffade även nu
slitningar, och 1904 fingo makarna
skilsmässa men fortsatte trots detta
i flera år att umgås. Det tredje
äktenskapets tid utmärktes av en viss
minskning i S:s flödande dramatiska
produktion. Härtill bidrogo
svårigheter att få skådespelen uppförda;
de mottogos i regel utan ovilja men
också utan entusiasm och fingo
i stor utsträckning ligga ospelade.
S. gick då —- liksom flera gånger
tidigare i liknande lägen — över
till prosaberättelsen och skrev
novellsamlingen ”Fagervik och
Skamsund” (1902), en samling ”Sagor”
(1903) och sedermera de långa
novellerna ”Taklagsöl” (1906 —
märklig därför att här den ”inre
monologens” teknik tillämpas för första
gången på svenska) och
”Syndabocken” (1906). Som prosastilist hade
S. förlorat i energi men vunnit i lyrisk
uttrycksfullhet. Den dagboksartade
”Ensam” (1903) ger en i sin
enkelhet betagande skildring av den
åldrade S:s livsrutin. I
samtidsskildringen ”Götiska rummen” (skriven 1903
—04, tr. 1904) ger S. en satirisk bild
av sekelslutets Sverige med märkliga
utblickar över samtidens europeiska
kulturkris. ”Ordalek och Småkonst af
den uppsvenske tankebyggaren på
Fa-gervik-Skamsund” (skriven 1902—04,
tr. 1905), S:s tredje och sista
diktsamling, innehåller en rad egenartade
poem, bland vilka hexameteridyllen
”Stadsresan” och den suggestiva
kärleksdikten ”Chrysaetos” blivit de mest
berömda. — År 1907 trycktes den
tre år tidigare författade ”Svarta
fanor”. I detta verk fick S:s prosakonst
liv ur samma djupa själsskikt som
vissa av dramerna och lyriken;
romanen är en uppgörelse med
kulturkretsarna i Stockholm och äger en
Goya-artad skärpa i karikatyren. Den
blev orsaken till en ny brytning
mellan S. och den sv. offentligheten;
boken, som avsetts utgöra en
gammaltestamentlig straffdom, uppfattades
allmänt som ett nidingsdåd och en
hämndeakt. Till denna yttre kris kom
ett privat konfliktläge. Då S.
slutligen tvingades inse, att också hans
tredje familj skulle gå ifrån honom,
råkade han in i ett nytt kristillstånd.
Liksom förra gången medförde krisen
att magiska och ockultistiska
föreställningar på nytt blev levande för S.;
härom vittnar ”En blå bok” (I 1907,
II 1908, III 1908, IV 1912) med sin
encyklopediska blandning av
reflexioner i skilda ämnen. Slutresultatet blev
även denna gång en förnyad
dramatisk produktivitet, vartill även en yttre
omständighet bidrog. År 1907
förverkligades S:s gamla dröm om en
egen scen. S., vilkens ekonomi sedan
seklets början efter hand förbättrats,
ställde sig själv som ekonomisk
garant; som teaterdirektör hade den
unge skådespelaren August Falck
anmält sig. På denna scen, Intima
teatern i Stockholm, kunde S. placera
sin ålderdomsdramatik för omedelbart
uppförande. Han skrev nu de s. k.
kammarspelen, ”Oväder”, ”Brända
tomten”, ”Spöksonaten” och
”Pelikanen” (skrivna 1907, uppf. 1907—08),
fyllda av ett bittert människoförakt.
Konstnärligt äro dessa dramer
ojämna men också starkt suggestiva;
särskilt ”Spöksonaten” med sin
”surrealistiska” mardrömsstämning
framstår numera som ett verk av
föregripande genialitet. S:s sista diktverk,
”Stora landsvägen. Ett
vandringsdrama med sju stationer” (skrivet 1909,
uppf. 1910) är en gripande lyrisk
rannsakan av S:s liv och hans även
August Strindberg (1906).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
