Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Sture, Svante Nilsson - 7. Sture, Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
298
Sture
för folket. Senare sv. historiker ha ej
varit så hårda i sina domar. Man har
framhållit S:s självrådighet, hetsighet,
envishet och bristande ordhållighet
men därjämte hans mod och
generositet. I fråga om hans politiska
verksamhet ha ofta de vacklande och
inkonse-kventa dragen särskilt starkt
framhävts. Det bör emellertid påpekas, att
det politiska läget efter Sten Stures
död nödvändiggjorde en väl avvägd
balanseringstaktik från den nye
riksföreståndarens sida. I själva verket
vittnar den förmåga S. lade i dagen
om betydande statsmannaegenskaper.
Utan tvivel har han av äldre
historieforskning alltför mycket ställts i
skuggan både av sin företrädare och av sin
son och efterträdare som
riksföreståndare. — Gift 1) med Iliana Gedda,
j- 1495; 2) 1504 med Mätta
Ivarsdot-ter Dyre (bd 5 s. 375). — Litt.: C.
F. Allen, ”De tre nordiske Rieers
Historie 1497—1536” (1—2, 1864—
65); G. Carlsson, ”Hemming Gadh,
en statsman och prelat från
Sture-tiden” (1915); L. Sjödin, ”Gamla
papper angående Mora socken” (2.
Arvid Siggessons brevväxling, 1937);
S. Kraft, ”Senare medeltiden, II.
Tidsskedet 1448—1520” (Sveriges
historia till våra dagar 3:2, 1944);
R. Stensson, ”Peder Jakobsson
Sun-nanväder och maktkampen i Sverige
1504—1527” (1947); S. U. Palme,
”Riksföreståndarvalet 1512. Studier i
nordisk politik och sv. statsrätt 1470
—1523” (1949); G. Carlsson, ”Några
problem i Sturetidens historia” (Hist.
tidskr. s. å.). R. St.
7. Sture, Sten Svantesson (Sten
Sture d. y.), riksföreståndare, f. 1492
eller 1493, f 3 eller 5 febr. 1520 på
Mälarens is. Son till S. 6 i hans första
gifte. — S., vars mor dog redan under
hans tidigaste år, var under
barndomen föremål för sin fars ivriga
omsorger och fick av allt att döma en
god uppfostran. Sedan fadern 1504
blivit riksföreståndare, kommo han
och hans anhängare att knyta
starka förhoppningar till S. År 1510
ansågs S. mogen för sina första
militära och politiska insatser. Han deltog
sålunda i en sv.-lybsk flottexpedition
till de danska öarna och var även
medl. av den sv. beskickning, som i
aug. s. å. under Hemming Gadhs
ledning i Lybeck upptog förhandlingar
med de vendiska städerna om ett
förbund mot Danmark. Vid årets slut
erhöll han efter den nyligen stupade
Åke Hansson (Tott) Örebro län och
ståthållarskapet i Västergötland och
intog därmed en ytterst viktig
position i riket. Naturligt nog väckte
dessa händelser åtskillig oro inom
rådsaristokratin, och med all
sannolikhet ha de skarpa inrikespolitiska
brytningarna i Sverige under Svante
Sten Sture d. y. Samtida trärelief (Västerås domkyrka).
Nilssons sista levnadsår haft ett visst
samband med adelsoppositionens
fruktan, att Svante skulle försöka säkra
riksföreståndarskapet åt sin son. ■—
Svantes död vid årsskiftet 1511—12
blev inledningen till en långvarig och
skarp strid mellan S. och rådet, vars
kandidat till riksföreståndarposten
var Erik Trolle. Genom att snabbt
försäkra sig om de viktigaste
slotts-länen och vinna allmogemenigheterna
på sin sida fick S. avgjort övertag
över sina motståndare. Då han den
23 juli 1512 slutligen valdes till
riksföreståndare, skedde emellertid detta
närmast i kompromissens tecken, i det
att S. måste göra åtskilliga
ekonomiska och politiska eftergifter till de
ledande riksrådens förmån. Kort
efter avgörandet i
riksföreståndarstri-den visade dock S. och hans
medhjälpare, att de icke tvekade att sätta
sig över viktiga detaljer i den nyss
träffade överenskommelsen. Nils
Bosson (Grip), som av riksrådet utsetts
till innehavare av de viktiga finska
slottslänen Viborg och Olovsborg,
utmanövrerades genom ett
anmärkningsvärt bryskt och hänsynslöst
ingripande från riksföreståndarens sida och
lyckades aldrig taga länen i
besittning. Trots allt företer tiden från
riksföreståndarvalet t. o. m. 1515 en
jämförelsevis lugn anblick. Trycket
från Danmark lättade genom konung
Hans’ död våren 1513. Såväl den nye
danske konungen, Kristian II, som
den sv. riksföreståndaren använde de
följ, åren till att konsolidera sin
ställning. S. begagnade därvid samma
medel som sin fader. Genom folklig
propaganda vann han allmogen på sin
sida, samtidigt som han strävade efter
att skaffa sig pålitliga anhängare
inom aristokratin, särskilt bland
innehavarna av de viktigaste slottslänen.
Slutligen började han genom utsända
ombud i Rom undersöka
möjligheterna att för sin egen person vinna
den sv. konungakronan. Även em
dessa planer icke varit kända i
Sverige, stod det utan tvivel klart för
samtiden, att S. syftade till att i sin
hand samla den politiska makten. —
Ännu var emellertid icke
oppositionens makt bruten. I den nye
ärkebiskopen Gustav Trolle fick S. en
skarp och målmedveten motståndare.
Orsakerna till den häftiga strid, som
snart uppstod mellan dessa båda och
mellan riksföreståndarparti och
rådsopposition, ha alltjämt icke till fullo
klarlagts. Säkert är emellertid, att
äldre skildringar av dessa händelser
alltför ensidigt lagt skulden för
brytningen på ärkebiskopen. I själva
verket synes S. redan från början
målmedvetet ha strävat efter att
poli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
