Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Sture, Sten - 6. Sture, Svante Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
297
Sture
”De tre nordiske Rigers Historie 1497
—1536” (1, 1864); C. G. Styffe,
”Bidrag till Skandinaviens historia ur
utländska arkiver” (4, 1875); S.
Kraft, ”Senare medeltiden. II.
Tidsskedet 1448—1520” (Sveriges
historia till våra dagar, 3: 2, 1944); S. U.
Palme, ”Sten Sture den äldre”
(1950). R. St.
6. Sture, Svante Nilsson,
riksföreståndare, f. omkr. 1460, t 31
dec. 1511 eller 2 jan. 1512 på
Västerås slott. Son till S. 4. — S. tillhörde
liksom sin fader egentligen ätten Natt
och Dag och begagnade själv aldrig
sturenamnet. Om hans första
ungdomstid är föga bekant. Är 1481
inträdde han i riksrådet, i en tid fylld
av spänning och inre motsättningar.
1470-talet hade för Sveriges
vidkommande präglats dels av fåfänga försök
från konung Kristian I i Danmark
att göra sina krav på Sveriges krona
gällande, dels av riksföreståndaren
Sten Stures (S. 5) kraftfulla ledning
av landets inrikes och utrikes
angelägenheter. Samma år som S.
invaldes i riksrådet avled konung Kristian,
och därmed aktualiserades i alla de
tre nordiska länderna
högaristokratiens förhoppningar om ökat
inflytande. S. deltog ivrigt i de
förhandlingar, som ledde fram till den för
rådsaristokratien synnerligen
förmånliga unionsöverenskommelse, som går
under namnet Kalmar recess (1483).
En viss motsättning mellan honom
och Sten Sture torde därför ha gjort
sig gällande redan vid denna tid.
Medan diskussionen om de unionella
problemen pågick, bevakade S.
uppenbarligen noggrant sina egna
ekonomiska intressen. Våren 1484 innehade
han Örebro slottslän och uppbar även
räntan av Äland och Ångermanland.
Trots sina unga år var S. vid
1480-talets mitt en av landets
inflytelserikaste män. Då Sten Sture 1487 gick
till militär aktion mot den självrådige
Ivar Axelsson Tott, stod S. på
riksföreståndarens sida och deltog i
belägringen av Stegeborgs slott. De följ,
åren försämrades emellertid påtagligt
förhållandet mellan S. och Sten Sture.
Den främsta orsaken därtill torde ha
varit riksföreståndarens attacker mot
Nils Bossons (S. 4) länskomplex. Då
S. 4 år 1494 avled, vägrade Sten
Sture att låta S. efter sin fader
övertaga Stegeborgs län. Liksom
majoriteten inom rådet sökte S. vid denna tid
genomdriva, att 1483 års
unionsöverenskommelse finge träda i kraft, men
riksföreståndaren framtvingade med
allmogens hjälp ånyo ett uppskov. —
På hösten 1495 begav sig S. i
riksföreståndarens följe med hären över till
Finland. Då Sten Sture på våren 1496
återvände till Sverige, blev S. ledare
för krigsföretaget. Jämte Knut Posse
stormade han i aug. den ryska
fästningen Ivangorod. Denna betydande
militära framgång blev emellertid
inledningen till en öppen brytning
mellan S. och Sten Sture. S. fann sig
nämligen sviken i sina förhoppningar
om belöning för sina insatser i form
av nya förläningar. I okt. begav sig
därför S. mot riksföreståndarens vilja
hem med sitt folk och blev snart
jämte ärkebiskop Jakob Ulvsson
själen i rådspartiets uppror. På våren
1497 uppsade rådet sin trohet till
Sten Sture. De upproriska
samarbetade med konung Hans, och i slaget vid
Rotebro i sept. kämpade S. och hans
folk vid de danska truppernas sida
mot Sten Stures dalkarlar. Några
veckor senare var riksföreståndaren
villig till en uppgörelse. Hans blev sv.
konung, och S. utnämndes till
riksmarsk. Han fann dock snart, att icke
heller konung Hans var benägen att
med lämpliga förläningar belöna
honom för hans välförhållande. Följden
blev ett nytt närmande mellan S. och
Sten Sture, vartill särskilt Hemming
Gadh verksamt bidrog. På
sensommaren 1501 igångsattes mot konungen
ett uppror, som medförde Sten Stures
andra riksföreståndarskap. Som
motivering för sitt deltagande på de
upproriskas sida framhöll S. med skärpa,
att Hans icke hållit sina förpliktelser
enligt Kalmar recess. Något verkligt
samförstånd mellan S. och Sten Sture
kunde det dock ej bli tal om; därtill
var den inbördes rivaliteten alltför
djupt rotad. Hemming Gadh och
andra medlande krafter hade också
stor möda att under de återstående
åren av Sten Stures levnad hindra en
förnyad brytning mellan denne och
S. — I jan. 1504 valdes S. av rådet
till riksföreståndare. Det är naturligt,
att den nyvunna ställningen i spetsen
för riket givit honom anledning till
en omprövning av de politiska
förhållandena såväl i avseende på det
ständigt aktuella unionsproblemet som
med hänsyn till frågan om den inre
sv. maktfördelningen. Ytligt sett
präglades hans politiska framträdande
under de första riksföreståndaråren ofta
av inkonsekvens och vankelmod. Hans
ställning var avsevärt svagare än
företrädarens främst av den anledningen,
att han helt saknade dennes fasta
förankring hos allmogemenigheterna.
Han nödgades därför ofta till
eftergifter för andras, främst
rådsmajoritetens, mening, men detta
förhållande synes icke kunna dölja, att hans
mål numera liksom tidigare Sten
Stures var vidmakthållandet av en stark
nationell regeringsmakt. S. fortsatte
sålunda med alla till buds stående
resurser kampen mot danskarna, och
genom en skickligt förd uppskovs- och
förhalningstaktik sökte han hindra en
slutlig lösning av unionsfrågan. Hans
förläningspolitik syftade till att stärka
hans ställning i rådet. Samtidigt
bemödade han sig också genom en
intensiv och skickligt upplagd
propaganda att vinna allmogen på sin sida. I
sin politik hade han ett verksamt stöd
i Hemming Gadh, kanslern Peder
Jakobsson och flera andra, men allt
tyder dock på att denna politik främst
burit hans eget kännemärke. — Från
1507 trädde motsättningarna mellan
S. och rådsmajoriteten allt tydligare
i dagen, främst i den dansk-sv.
för-handlingsfrågan. Bakom de
utrikespolitiska meningsskilj aktigheterna
skymtar emellertid hela tiden den
inre maktkampen. I aug. 1509 gingo
det sv. rådets sändebud i Köpenhamn
med på en fred, vari konung Hans
tillerkändes en stor årlig
penningsumma från Sverige intill dess han eller
hans son Kristian blivit fullmyndig
konung i riket. Det visade sig ganska
snart därefter, att S. och hans
meningsfränder voro beslutna att snarast
möjligt göra köpenhamnsfreden om
intet. Inför ombud från hansestaden
Lybeck, vilken befann sig i krig med
Danmark, deklarerade S. öppet sin
antidanska hållning och lovade sv.
hjälp. I mars 1510 lyckades han få
till stånd en konfederation mellan
några av landets inflytelserikaste
stormän i syfte att förhindra fredens
ikraftträdande. Frampå sommaren
var det dansk-sv. kriget åter i full
gång. Efter sv. framgångar i det
tidigare skedet — Kalmar och
Borgholms slott intogos — hopade sig
motgångarna för S. under våren 1511.
Därmed fick även oppositionen mot
riksföreståndaren ny fart, och i
början av sommaren s. å. krävde rådet
hans avgång. Man anklagade honom
för att ha fördröjt freden, varigenom
ofärd dragits över riket, och att i
olika frågor ha överträtt rådets beslut.
Mot rådet stödde sig S. med
framgång på allmogens representanter.
Den ständiga och ivriga propaganda,
som S. och hans medhjälpare bedrivit
i skilda landsändar, hade burit frukt.
Med tillförsikt såg riksföreståndaren
fram mot ett till den 6 jan. 1512
utlyst herremöte i Arboga, vari även
bergsmän, köpstadsmän och
dalkarlar skulle deltaga, och där
unionsfrågan ånyo skulle diskuteras. Några
dagar före den utsatta mötestiden
avled emellertid S. plötsligt. Han fick
sin grav i Västerås domkyrka. —
Omdömena om S. och hans
riksförestån-dargärning ha i hög grad varierat.
Den danske 1800-talshistorikern C. F.
Allen karakteriserade honom som en
av onda lidelser, hämndgirighet,
egennytta och maktbegär ledd härskare,
vars regeringstid var en rad av nödår,
fyllda av umbäranden och lidanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
