Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Swedberg, Jesper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Swedberg
364
Swedberg
som judemissionär kände orientalisten
Esdras Edzardus. År 1686 kallades
han till hovpredikant av Karl XI,
vilken gärna lyssnade till hans
oförskräckta och kraftfulla predikan, och
denna syssla upprätthöll han jämsides
med reg.-pastorstjänsten. Han
utnämndes 1690 till kyrkoherde i
Vingåker men tillträdde ej förrän 1692.
Redan s. å. blev han teol. prof, i
Uppsala och var rektor där 1692—93;
han blev förste teol. prof, och
domprost 1695. Genom sin överlägsna
personlighet kom han att dominera
den akademiska världen, där just den
stora cartesianska lärostriden ebbat
ut. Särskilt intresse ägnade han
prästutbildningen och studenternas
ekonomiska villkor. Är 1702 utnämndes han
till biskop i Skara och tillträdde
posten följ. år. Från 1732 var han
befriad från konsistoriegöromålen. Han
blev teol. dr 1705. — I sin
levnadsbeskrivning bekänner S. med en
blygsam gest huru Karl XI vid ett tillfälle
som bevis på sin höga gunst yttrade:
”begären hwad I welen, thet skolen I
få”. S. kunde alltid finna gehör hos
konungen för sina önskemål. Under
1690-talet var han den dominerande
i de kommittéer, som översågo bibeln
och psalmboken. S., som i mycket
företrädde moderna åsikter, mötte
hårt motstånd från det i stort sett
konservativa prästerskapet. I 1691 års
bibelkommission föreslog han en
revision av bibelövers, efter
grundtexten, vilket uppkallade Eric Benzelius
d. ä. till protester. Vid tillkomsten av
Karl XII:s bibel 1703 lämnades de
swedbergska synpunkterna därhän. I
samförstånd med konungen påbörjade
S. tills, med U. Hiärne och J.
Bar-chius i hemlighet arbetet med en
riks-psalmbok. En officiell kommitté
tillsattes 1691, och den nya psalmboken,
i stort sett S:s verk och med flera
bidrag från honom, antogs efter
granskning av teologiska fakulteten i
Uppsala vid 1693 års riksdag samt
erhöll k. privilegium. Den trycktes
1694 i ett stort antal uppl. Då restes
av västeråsbiskopen Carl Carlsson
m. fl. en storm mot psalmboken, som
ansågs innehålla kätterska villoläror.
Konungen såg sig nödsakad låta
uppta verket till förnyad granskning av
en renlärighetskommission, vilket
endast utmynnade i smärre
anmärkningar. På ett biskopsmöte i
Stockholm 1695 vidtogos dock så stora
ändringar i psalmboken, att S:s uppl.
måste indragas. Frånsett den stora
ekonomiska förlusten för S. innebar
indragningen ett hårt slag och en
motgång, som han aldrig kom över.
S:s bidrag till 1695 års psalmbok
utgjordes av ett 30-tal psalmer, därav
14 originaldikter. 1937 års psalmbok
innehåller 33 psalmer, original, övers.
elier bearbetningar, av S., bl. a. nr
12 (”Nu tacker Gud, allt folk”), nr
222 (”O gode herde, du som gav ditt
liv för fåren”) och slutversen till nr
600 (”Herre, signe du och råde”).
I likhet med andra av tidens
hymn-förf. skrev S. med Psaltaren och tyska
kyrkosånger som underlag. Som
psalmdiktare nådde S. ej upp till sin
samtida Haquin Spegel. S. satt även
i kyrkohandbokskommittén 1692—93.
— På 1690-talet kommo nödrop från
svenskarna i Nya Sverige, vilka kände
sig försummade och bortglömda i
hemlandet. Genom upprepade
framställningar till Karl XI lyckades S.
intressera denne för deras sak, och
1696 erhöll han tillstånd att bistå
sv.-amerikanerna. Till sin död, under
nära fyra årtionden, ledde han som
de sv. förs:arnas eforus med varmaste
intresse och stor uthållighet det
kyrkliga arbetet vid Delaware. Under
denna tid utsände han sammanlagt
tolv präster, varjämte han sörjde för
att kyrklig litt. och abc-böcker funnos
för undervisningen. Där fick han även
avsättning för en stor del av sin
indragna psalmboksuppl. Erinrande sig
lärdomarna från Edzardus
propagerade han för missionsverksamhet
bland indianerna. De erfarenheter
verksamheten gav samlade han till ett
stort, ännu otryckt verk ”Svecia Nova
seu America illuminata” (1727; två
originalhandskrifter i Riksarkivet och
K. bibi.). Vid skriftens utarbetande
hade han god hjälp av sin son Jesper
Swedenborg (s. 374). En starkt
förkortad uppl., ”America illuminata”,
utkom i tryck 1732. Då 1712 en sv. förs,
bildades i London, erhöll S.
överinseendet även över denna. På hans
initiativ verkade 1712—21 en sv.
präst bland lutheranerna i Lissabon.
— För Skara stift betydde S:s
biskops-gärning en uppryckning ur slentrian
och förfall. S. övervakade
prästerskapet genom prästmöten, täta
visi-tationer och ett flitigt utsändande av
ströskrifter, vilka trycktes på hans
eget tryckeri i Skara. Hos prästerna
inpräntade han vikten av gudaktigt
leverne, noggrant bibelstudium och
enkelt, bibliskt predikosätt. Han
krävde en strängt bokstavlig tillämpning
av kyrkolagen och hävdade detta i
kraft av sin övertygelse att vara ett
redskap för Guds vilja. Han tålde
ingen opposition inom konsistoriet,
vilket ofta ledde till stridigheter med
dess ledamöter. Särskilt i
befordringsfrågor, där S. fäste större vikt vid
moraliska än bokliga meriter, hände
det ej sällan att han stod ensam mot
övriga domkapitelmedl. Själv
formulerade S. sin ståndpunkt sålunda:
”Uti predikande, lärande och
skrif-vande hafva mine tanckar varit bögde
til at predika lagen och then skerpa:
och således vara streng och skarp. Jag
hafver altid hafft en stor vedervilja
til verldsens barns yppighet, högferd,
flerd och arghet”. S:s avsmak för lyx
och utländska påfund tog sig bl. a.
uttryck i ett påbud till prästerna att
likt honom själv bära rundklippt hår
på dalkarlars vis och försmå peruk.
Även gentemot världsliga
myndigheter intog han många gånger en
oböjlig hållning. Sålunda levde han på
stridsfot med båda
västgötalandshöv-dingarna. — Hos Karl XII hade S.
ej samma framgång som hos Karl XI.
S. dolde ej att han ogillade det
långvariga kriget, som lade tunga bördor
på folket och även på prästerskapet.
Vid 1710 års riksdag yrkade han på
fred. Hans anslutning vid 1713—14
års riksdag till planen på Ulrika
Eleonoras riksföreståndarskap upptogs
mycket onådigt, ehuru den snarast
betingades av fruktan för
rådsaristokratiens övermakt. En allmänt
konservativ lojalitet mot det gamla
ko-nungadömet gjorde honom till det
nya statsskickets fiende, och vid
riksdagen 1719 utsattes han för så mycket
obehag, att han lämnade densamma.
Ulrika Eleonora omfattade honom
med sitt förtroende och lät honom
ofta röna bevis på sin uppskattning.
Under riksdagarna 1719 och 1723 var
S. nästan den ende, som yrkade på
mildring i religionstvånget och som
uppträdde till pietisternas försvar. -—■
S. var den siste av stormaktstidens
biskopar. I honom förenades den
gamla och den nya tiden, vilket starkt
kommer till uttryck i hans predikan.
Där finnas såväl gammal lagisk
stränghet och ohämmad folktro som en
strävan till praktisk kristendom
ådagalagd genom gärningar. S. fördömde
kategoriskt den ortodoxa
uppfattningen om rättfärdiggörelse genom
tron, av honom kallad ”stortron”.
Påverkad av Arndt och Scriver drogs
han till mystiken. På onda
andemakters påtagliga ingripande i människans
liv trodde han obetingat. Hans
predikan var starkt subjektiv, naivt
fan-tasifylld, klar och drastisk, prydd med
rikliga bibelcitat. Bland hans mera
kända postillor voro ”Gudz barnas
heliga sabbatsro” (1-—2, 1710—12)
och ”Sactificatio sabbati. . (1734).
Andra strödda predikningar voro
”Herre, ho tror vår predikan?”
(1709), ”Ungdoms regel och
ålderdoms spegel...” (s. å.),
”Betenck-iande om Sveriges olycko ...” (1710),
”Sermones censuales” (1712) och
”Gudz heliga ödnalag . . .” (1713).
”David och Nathan” (s. å.) var en
lärobok i predikokonst. Sina åsikter
om kristendomsundervisningen
framlade han i ”Catechismi gudliga
öf-ning” (1709), där han framstår som
en av de mest verksamma målsmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
