Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Säve, Pehr Arvid - 4. Säve, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säve
412
Säve
Pehr Arvid Säve.
kare, f. 19 april 1811 i Roma skn,
Gotland, f 10 nov. 1887 i Visby. Son
till S. 1 i hans andra gifte. — S.
blev student i Uppsala 1830 och v.
kollega vid Visby högre
elementarläroverk 1834 samt var kollega
(adjunkt) därstädes 1835—71. Dessutom
var han i Visby gymnastiklärare 1840
—50 och ritlärare 1854—57,
varjämte han höll enskild ritskola. Ehuru
ej prästvigd avlade han pastoralex.
1841. Åren 1861—65 var han Vitt.
akad:s antikvitetsintendent med
uppgift att vårda och beskriva rikets
fornminnen, den förste i vårt land.
Han blev 1877 fil. hedersdr i
Uppsala samt 1882 hedersled, av Sv.
forn-minnesfören. och 1885 av Vitt. akad.
— S. var lidelsefullt intresserad av
sin gotländska hembygd, dess folk och
historiska minnen. Han samlade och
avbildade öns fornminnen och
upptecknade allt, som kunde kasta ljus
över dess seder och språk. Han
inlämnade till Vitt. akad. inemot 300
avbildningar av gotländska
minnesmärken, vartill skriftliga förklaringar
och upplysningar voro fogade. Som
antikvitetsintendent företog han
forskningsresor i Öster- och Västergötland
samt på Gotland, och hans
reseberättelser åtföljdes av sammanlagt i det
närmaste 1500 teckningar. Hans
”Gotländska samlingar” (6 stora
foliobd), som förvaras i Uppsala univ.,
äro mycket värdefulla med sitt rika
material rörande Gotlands historia,
kultur och etnografiska förhållanden.
Redan som student började han
uppteckna dialektord från Gotland och
upprätta ordlistor. Hans
uppteckningar ligga —• tills, med dem brodern
Carl S. (S. 4) gjorde — till grund
för ”Gotländsk ordbok”, utg. genom
Landsmålsarkivet i Uppsala (1936—
45). S. tänkte ursprungligen blott
samla material. På äldre dagar
började han emellertid bearbeta sina
väldiga samlingar och offentliggjorde
utdrag ur dem i ett antal monografier
och uppsatser. Han utgav ”Gotland
och Visby” (1858), ett planschverk
med teckningar av honom själv och
text av C. J. Bergman, ”Gotländska
minnen” (1859), ”Samfärdseln på
Gotland i gamla tider” (i Land och
folk 1872), ”Strandens sagor” (i Sv.
tidskr. 1873), Ӂkerns sagor, spridda
drag ur odlingshäfderna och
folklif-vet på Gotland” (1876), belönat
med Lantbruksakad:s guldmedalj,
samt ”Skogens sagor eller
växtligheten på Gotland” (1876-—77) och
”Hafvets och fiskarens sagor samt
spridda drag af Gotlands odlingssaga
och strandallmogens lif” (1880). Ur
hans samlingar ha G. och J.
Sahl-gren utgivit ”Sagor från Gotland” (i
serien Sv. folksagor, 1945) och
Gustav Adolfs akad. ”Gotländska visor”
(i serien Sv. visor, 1949). Till
läroverket i Visby skänkte S. 1858 en
värdefull samling gotländska
fornsa-ker. Är 1874 tog han initiativet till
Fören. Gotlands fornvänner och dess
mus., Gotlands fornsal i Visby, vars
ledare han var 1875—87 och vars
framtid han sökte säkra genom
donationer. •—■ S. var en föregångsman
på naturskyddets område i vårt land.
Hans länge förbisedda uppsats ”Sista
paret ut! (tankar om behofvet af en
lag mellan menniskan och djuren)”
(Sv. jägareförbis nya tidskr. 1877;
ånyo tr. i Sveriges natur 1915) är
vårt äldsta naturskyddsdokument; det
utgjorde en varmhjärtad och för sin
tid vidsynt framställning av
människans plikter mot djuren, påyrkade
mellanfolkliga bestämmelser till
djurlivets skydd och innehöll mycket av
den moderna naturskyddsrörelsens
program. Såväl S:s maningsord som
A. E. Nordenskiölds (1880)
förklingade ohörda, och först med Karl
Star-bäcks av H. Conwentz inspirerade
insats 1904 började sv.
naturskydds-tanke förverkligas. —• Gift 1843 med
Anna Lovisa Holmström. — Litt.: A.
Noreen, ”Fårömålets ljudlära med
ledning af C. Säves och P. A. S:s
ordsamlingar” (Nyare bidrag till
kännedom om De svenska landsmålen och
svenskt folklif, 1, 1879); W. Molér,
”Bidrag till en gotländsk bibliografi”
(1890); H. Gustavson, ”P. A. S. som
gotländsk språk- och
folkminnes-forskare” (i Gotländskt arkiv, 9,
1937). G. Sj-n, S. L.
4. Säve, Carl Fredrik,
språkforskare, f. 22 okt. 1812 i Roma skn,
Gotland, f 27 mars 1876 i Uppsala.
Bror till S. 3. — S. blev student i
Uppsala 1830 och avlade
mediko-filo-sofisk ex. 1833. Han övergick seder-
Carl Säve.
mera till humanistiska studier och
blev fil. kand. 1848 och fil. dr s. å.
på avh. ”Eriksvisan. Ett fornsvenskt
qväde, behandladt i språkligt
afseende”. Följ, år blev han docent i
fornnordiska språket, och från 1859 till
sin död var han den förste
innehavaren av professuren i nordiska språk i
Uppsala. — S. hade ursprungligen
ämnat bli läkare men tvangs av
sjukdom att ändra levnadsbana. Under
sjukdomen kom han att intressera sig
för de nordiska språken, särskilt
dialekter. Hans dialektforskningar
resulterade till att börja med i två
uppsatser, som publicerades i Chr.
Mol-bechs Historisk Tidsskrift, nämligen
”Bemærkninger over öen Gotland,
dens indbyggere og disses sprog”
(1843) och ”Om dalalmuen og
dal-sproget” (1847), den senare även på
sv. i Tidskr. för litt. (1852).
Huvudparten av sitt intresse ägnade han
även framdeles åt de med dessa båda
uppsatser angivna områdena, dialekt
och befolkning på Gotland och i
Dalarna. Han utgav sålunda bl. a. ”De
starka verberna i dalskan och
gotländskan” (1854) och ”Gutniska
urkunder” (1859), en edition av
Guta-sagan, Gutalagen och gotländska
runinskrifter. Tills, med brodern Pehr
Arvid S. (S. 3) hopbragte han rika
samlingar över gotländskans ordförråd,
vilka bilda grundval för ”Gotländsk
ordbok”, utg. av Landsmålsarkivet i
Uppsala (1936—45). Vid sidan av
dialekterna intresserade han sig för
fornisländska och runinskrifter och
utgav bl. a. ”Snorre Sturlesons
Ynglingasaga tolkad och upplyst” (1854),
”Om de nordiska gudanamnens
betydelse” (1859), ”Om
språkskiljaktighe-terna i svenska och isländska
fornskrif-ter” (1861) samt ”Sigurdsristningarna
å Ramsundsberget och Gökstenen”
(1869). ■—• S. kan näppeligen sägas
ha varit en framstående
språkvetenskapsman, men han har haft stor be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
