Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Söderblom, Nathan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderblom
425
Söderblom
världen och utövade ett enastående
inflytande, grundlagt redan genom
den berömda
installationsföreläsning-en om ”Den allmänna
religionshistorien och den kyrkliga teologien”. Om
förtroendet för S. vittnade en stor
donation 1908, som möjliggjorde
upprättande av Olaus Petristiftelsen, vars
inspektor han blev med obegränsade
fullmakter. Genom avkastningen
bekostades bl. a. en rad föreläsningar
inom religionsvetenskapens olika
områden, bland dem en del av
utomordentligt betydande forskare. Är 1912
antog S. för en tid av tre år en
kallelse till en nyupprättad professur i
religionshist. i Leipzig och
kombinerade denna professur med lärostolen
i Uppsala. Tidigare hade han avböjt
kallelse till en motsvarande/professur
i Berlin, enär han då måst uppgiva
sitt svenska medborgarskap. Dessa två
kallelser vittna om det stora anseende
S. förvärvat i den internationella
vetenskapen och om de nya
förbindelser han knutit bland
protestantiska teologer i Tyskland, där man
kände sig särskilt tilltalad av den
teologiska inriktning S. givit sitt
reli-gionshistoriska arbete. Vid
ärkebiskops-valet våren 1914 erhöll S. genom
lott-ning tredje förslagsrummet. Han
framträdde då sedan länge som den
svenska kyrkans mest lysande namn
och omfattades med särskild sympati
av de mera framstegsvänliga
elementen. S. utnämndes också till
ärkebiskop den 20 maj, främst tack vare
dåv. ecklesiastikministern K. G.
Westman. Invigd den 8 nov. s. å. av
Gottfrid Billing satte S. redan från
början av sitt episkopat in hela sin energi
på arbete för fred och försoning
mellan de i det första världskriget
indragna folken. De nu inledda
freds-strävandena ledde snart över till ett
ekumeniskt, världsomspännande
arbete bland alla kyrkor utom den
romersk-katolska. Höjdpunkten i denna
S:s interkonfessionella och
mellanfolk-liga verksamhet utgjordes av det stora
Ekumeniska mötet i Stockholm
sommaren 1925. Då demonstrerades
tydligt den ställning S. numera intog
såsom en av kristenhetens främsta
ledare. Samtidigt hade han emellertid
haft kraft och tid att oavlåtligen
verka både inom sitt stift och inom
hela kyrkan som vars verklige primas
han alltmer framträdde. Ett flödande
författarskap av teologisk och
uppbygglig typ vid sidan av den
krävande ämbetsgärningen kvalificerade
honom i föreningen med hans tidigare
rent vetenskapliga arbeten för en
plats i Sv. Akad., där han
invaldes 1921. Ledamotskap i in- och
utländska lärda sällskap och akademier
samt hedersdoktorat vid ett dussin
universitet betyga hans alltjämt
ökande anseende. En inbjudan att hålla
en serie föreläsningar i Edinburgh,
s. k. Gifford Lectures, gav honom
ett kärkommet tillfälle att
sammanfatta sin helhetssyn på
religionshistorien och att i samband härmed
återupptaga sina religionshist. studier.
Omkring en månad efter
hemkomsten från den första föreläsningsserien
insjuknade S., vars hälsa alltsedan
1906 varit vacklande, i den sjukdom,
som medförde hans bortgång. Bland
hans sista ord var yttrandet: ”Det
finns en levande Gud, jag kan bevisa
det genom religionshistorien.” S :s stoft
vilar i Uppsala domkyrka nedanför
högaltaret. — Det är S. som framför
andra skänkt religionshist. en
organisatoriskt framträdande plats i
Sverige. Forskning på detta område
hade framgångsrikt bedrivits tidigare,
främst av Viktor Rydberg och Sam
Wide. Men först genom S. blev
religionshist. ett självständigt
universi-tetsämne. I realiteten förvandlades
nämligen professuren i teol.
prenotio-ner och teol. encyklopedi till en
huvudsakligen religionshistorisk lärostol.
Även vid upprättandet av den
humanistiska professuren i religionshistoria
vid Stockholms Högskola var S.
mycket verksam, ehuru han eljest rent
principiellt motsatte sig att
religionshist. studerades i den fil. fak. I
arbetet ”Studiet av religionen” (1908)
framträder tydligt hans strävan att
monopolisera religionshistorien för
teologisk räkning. Enligt S. kan
egentligen endast den religiösa människan
driva religionshist. forskning. Denna
extremt teologiska syn på de
religionshist. studiernas organisation
och förutsättning hänger samman
med ett av Andræ betonat huvuddrag
hos religionshistorikern S., det
apo-logetiska draget. ”Han upphör icke
att vara teolog, när han är
religionshistoriker”, konstaterar även Aulén.
Det religionshist. arbetet syftar hos
S. alltid ytterst till att betona
kristendomens egenart och absoluthet. En
huvudsynpunkt är att
”religionshistorien låter det nya och egendomliga
hos evangeliet framstå tydligare än
förut”. Såsom Andræ yttrar: ”Han
vill djupast sett alltid ett
kristendoms-försvar.” S:s religionshist. forskning
var sålunda värderande, varvid det
som något självklart förutsättes att
normen för värderingen hämtas från
kristendomen. Sedan konstateras att
kristendomen är överlägsen de andra
religionerna (”Natürliche Theologie
und allgemeine Religionsgeschichte”,
1914). Cirkeln i resonemanget söker
S. att åtminstone till en del undvika
genom en religionernas typlära,
avsedd att visa de bibliska religionernas
enastående ställning, med zoroastrism
och islam ett trappsteg nedanför,
”liksom på ett lägre religiöst stadium”. S.
har alltid prisats för sin vilja att
förstå varje religions egenart. Men just
när det gäller islam sviker denna vilja
på ett uppseendeväckande sätt. En
rad nedsättande uttryck användas om
denna religion. ”Islam är icke ... en
originell skapelse, utan en de bibliska
religionernas epigon.” Eller också
kallas islam ”en barbarisk men kraftig
sidolinje”, ”en underlig ättelägg”, ”en
afart af kristendom” etc. Skulle man
draga ut konsekvenserna av S:s
typlära, borde eljest judendom,
kristendom och islam komma på en linje,
med de två sistnämnda såsom de
närmast samhöriga och mest
överensstämmande. Då S:s forskning så
tydligt proklamerar sin avsikt att
utarbeta varje religions egenart, lämnar
han nästan helt ur sikte uppgiften att
fastställa det gemensamma i
religionens värld. Undantaget utgör de s. k.
bibliska religionerna, återigen ett
apologetiskt drag. Vissa
fenomenolo-giska distinktioner uppställas, t. ex.
uppenbarelsereligion —
kulturreligion, personlighetsmystik —-
oändlig-hetsmystik (”Uppenbarelsereligion”,
1903), spontan religion —
övnings-religion (”Den levande Guden”,
1932) men dessa distinktioner äro
knappast lyckliga, eftersom de alltför
mycket strida mot den mera
komplicerade verkligheten. S:s inställning till
vissa konkreta problem har kritiserats
redan av Andræ, som opponerar mot
S:s bekanta hävdande av heligheten
som mera konstitutiv för religionens
väsen än gudsbegreppet, mot hans
underskattning av höggudstrons
betydelse (i ”Gudstrons uppkomst”,
1914), mot hans förringande av den
iranska eskatologiens inverkan på den
judisk-kristna eskatologien (”La vie
future”). S. går överhuvudtaget ofta
till överdrift vid avvisandet av försök
att fastställa historiska förbindelser
mellan religionerna (Andræ). Detta
är påfallande, enär han eljest är
utpräglat historiskt inriktad. Man
noterar sålunda att S. icke ryggat
tillbaka för den historiska bakgrunden
till evangeliernas berättelser om Jesu
lidande utan med beundransvärd
teologisk frimodighet kunnat betrakta
Jesu död och uppståndelse ”såsom en
typ, som själarnas längtan och aning
skapat, tills den blev kött och blod”
och i detta sammanhang hänvisat till
olika former av den döende och
återuppstående frälsarguden i Främre
orienten. — S. har som
religionshistoriker icke sin styrka i
detaljundersökningen, för vilken han ofta
saknade den nödvändiga filologiska och
etnologiska skolningen, utan i de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
