Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Söderblom, Nathan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderblom
426
Söderblom
synteserna och de briljanta, målande
karakteristikerna. Genial är hans
teckning av olika fromhetstyper. Särskilt
måste man framhålla hans enastående
psykologiska förståelse för mystiken.
S:s insats som religionshistoriker har
blivit av särskilt stor betydelse inom
den protestantiska teologiska
vetenskapen, som anknutit till hans
typlära. Främst måste Holland och
Tyskland nämnas. Hos den icke
apologe-tiskt inriktade religionshistorien har
hans inflytande helt naturligt blivit
mindre, även om en äldre
forskarge-neration gärna åberopar hans skepsis
gentemot höggudstron. S:s positioner
i religionshist. skulle kräva en samlad
behandling i ljuset av senare resultat
för att man skulle kunna nå fram till
en rättvis uppskattning. -— S. är som
betonats alltid bestämd av sina
teologiska åsikter. Det råder icke heller
något tvivel om att han är mera
betydande som teolog än som
religionshistoriker. Utmärkande för hans
teologiska författarskap är hans
obundenhet i förhållande till
skolriktning-ar och hans stora oräddhet. Han
accepterade tidigt den historiska synen
på bibeln och följde helhjärtat denna
linje trots motstånd från konservativt
kyrkligt håll. Som teologisk tänkare
genomgick S. en utveckling från
ståndpunktstaganden bestämda av
Ritschls starka betonande av Jesu
förkunnelse av Gudsriket såsom en etisk
uppgift för den kristne fram till en
varm och innerlig fromhet, för vilken
den lidande Jesus och korset stå i
blickpunkten. Ofta citerade äro hans
ord: ”Centrum i min teologi är Kristi
ställföreträdande lidandes
mysterium.” I ”Kristi pinas historia”
(1928) har han för den kristne
läsaren med mästerskap tecknat
passionsveckans händelser.
Gudsuppenbarel-sens höjdpunkt är för S. den på
korset lidande Kristus. Denne
gudsup-penbarare vill han förstå icke blott
som Faderns sanna avbild utan också
i hans sanna mänsklighet. Till denne
medlare känner han sig stå i ett
direkt personligt förhållande och
passerar därför Ritschl, som menade att
ett förhållande mellan Kristus och
den kristne blott är möjligt genom
församlingen. S. vill visserligen
ingalunda förringa församlingens, kyrkans
betydelse. ”Ensamt såsom
samfundsbildande, såsom kyrka, uppenbarar
religionen viktiga sidor av sitt väsen”,
framhåller han för de teologie
studerande i sin installationsföreläsning.
Kyrkan är för honom en levande
realitet, den äger både ”kropp och
själ”, yttre organisation och inre
andeliv. Den svenska kyrkan fattar
han som en gren av den allmänneliga
kristna kyrkan. S. hävdar det
univer
sella draget likaväl som det nationellt
svenska. Han pekar ävenledes på
kyrkans roll som kulturfrämjande faktor.
Först och sist vill han dock lägga vikt
vid kyrkans uppgift att nå
människorna med det kristna budskapet. Med
ali denna uppskattning av kyrkan är
det märkligt att S. aldrig hävdar att
Jesus grundat kyrkan. Tvärtom! I
”Religionsproblemet” (1910) säger
han: ”För min uppfattning har Jesus
icke grundat ett samfund eller med
sina lärjungar avsett en
samfundsbild-ning.” Den eskatologiska tolkning S.
ger av Jesus har hindrat honom att
betrakta Jesus som en
samfundsgrun-dare. Har den moderna forskningen
i denna punkt icke givit S. rätt,
erkänner den däremot gärna att den
konsekvent eskatologiska
uppfattningen fört honom fram till ett fördjupat
förstående av den starka dualistiska
tendensen i urkristendomen. Från det
nytestamentliga området måste också
nämnas hans avvisande av tanken på
Jesu under som ”fysiska underverk”.
”Ingenting i världen kan för tillfället
upphäva naturlagarne.” Det finnes
emellertid religiösa under, vilkas
väsen är oåtkomligt för
naturvetenskapen. S. följde med stort intresse
Luther-forskningen, fördjupade sig tidigt
i reformatorns liv och skrifter samt
arbetade ivrigt på att göra Luther
känd. Han hävdar sambandet mellan
Luther och kyrkans närmast
föregående skeden, särskilt hans förbindelse
med den medeltida mystiken. Denna
ledande princip har för
Lutherforsk-ningen haft en ännu större betydelse
än S. själv anade. Eljest är det
framför allt hans psykologiska förståelse
av Luther som är betydelsefull,
ådagalagd i en samling uppsatser med
titeln ”Humor och melankoli och
andra Lutherstudier” (1919). Det
religionshistoriska och teologiska
författarskapet mötas i skriften
”Uppenbarelsereligion” (1903) och de till
denna i dess andra upplaga (1930)
fogade uppsatserna. Utgångspunkten
är Babel-Bibelstriden och problemet
alltså närmast religionshistoriskt. Men
S. lämnar snart den rent religionshist.
frågeställningen för att slå in på
teologiska tankebanor under hävdande
av de bibliska religionernas karaktär
av uppenbarelsereligioner i speciell
mening. Ur teologisk synpunkt
uppseendeväckande är hans tes -— i
anslutning till Geijer och Bergson — om
den fortsatta gudsuppenbarelsen ”i
naturen, i historien, i det sedliga livet,
närmare bestämt 1) i snillet såsom en
del av naturen, 2) i historiens
sammanhang och syften, 3) i den
enskildes pånyttfödelse och
karaktärsbild-ning”. Här framkommer en
tankegång, som S. senare ofta kommer
till
baka till och som fått giva namn åt
hans postuma arbete ”Den levande
Guden”, nämligen att den kristna
trons Gud är en levande och alltjämt
handlande Gud. I
”Uppenbarelsereligion” framlägger han även sin
berömda definition av helgonen,
”Helgon äro de som i liv, i väsen och
handling visa att Gud lever.” ■— I
sitt teologiska tänkande är S. öppen
för allt vad som rör sig i tiden,
tillägnar sig det nya, smälter det
samman med sitt eget tankegods och för
det vidare genom egna, originella
tankegångar. I den stagnerande
svenska teologien vid sekelskiftet var det
främst han som införde en
nyorientering med en historisk förståelse av
kristendomen. Hans tankar ha i
högsta grad verkat inspirerande på
dåtida teologiskt arbete i Sverige.
Lika stor inspiration skänkte S:s
gärning som ärkebiskop. Den betecknar
en glansfull period i den svenska
kyrkans historia. Inåt var S. en verklig
ledare, på en gång fast och konciliant.
Med stor skicklighet motverkade han
alla splittringstendenser. Som
kyrkomän verkade han för en rikare
ut-gestaltning av gudstjänstlivet och
utförde ett intresserat arbete på den
kyrkliga verksamhetens organisation.
Stiftschefens plikt att förrätta
visita-tioner fyllde han på ett sätt som på
hans medarbetare verkade i högsta
grad uppmuntrande. Ständigt
lyckades han undvika att det kyrkliga livet
blev enbart en rutinsak. På
predikningar och tal nedlade han stor möda
•—• för att sedan kanske hålla ett helt
extemporerat anförande. Han ivrade
mycket för samarbete med de
frikyrkliga riktningarna samtidigt som han
med verkligt mod förfäktade sina i
dessa kretsar föga uppskattade
”moderna” teologiska åsikter. Själv en
kulturpersonlighet med anknytning
till olika läger lyckades han under
sin livstid återupprätta en viss
förbindelse mellan kyrkan och
kulturlivet. Likaså medförde hans eget
uppriktiga, tidigt väckta sociala intresse
ett närmande mellan arbetarrörelsen
och statskyrkan. Utåt är hans
framgångsrikaste insats hans ivriga arbete
för fred och ekumenik. Hans plats
har här näppeligen blivit fylld av
någon. Hans gärning är dock alltför
närliggande i tiden för att redan nu
kunna historiskt bedömas. Att han är
den främste sv. kyrkomännen sedan
reformationstiden vågar man dock
hävda. Naturligtvis ha S:s
konstnärstemperament, improvisationshåg och
splittring på en mångfald uppgifter
förlänat hans insats prägeln av något
ofullbordat. Å andra sidan har hans
rika, ofta motsägelsefyllda väsen just
i denna skenbara splittring funnit sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
