Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Taube, Evert - Tavast, Arvid Henriksson, ståthållare, se s. 463 - Tavast, Ivar Arvidsson, krigare, se s. 463 - Tawast, Henrik - Tavast, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tavast
462
Tavast
rade samlingen ”Sju sjömansvisor
och Byssan lull”, som delvis upptar
bearb. av äldre sjömansvisor. Den har
följts av en rad visböcker, av vilka
de viktigaste äro ”Den Gyldene
Freden” (1924), ”Fritiof Anderssons
visbok” (1929), ”Ultra marin” (1936),
”Himlajord” (1938), ”Sjösalaboken”
(1942), ”Ballader i Bohuslän” (1943),
”Svärmerier” (1946), ”Ballader i det
blå” (1948) och ”Pepita dansar”
(1950). Urval ha utgivits i ”Evert
Taubes bästa” (1937), ”Evert Taubes
nya bästa” (1944) och ”Trubadurens
triumfer” (1950). T:s ”Samlade
visor” i 9 bd utkom 1945—47. T. har
redigerat antologien ”Svenska
ballader och visor från medeltiden till
våra dagar” (1947). — T:s visor äro
musikaliskt sett eklektiska, men
melo-diösa och med personlig touche. De
anknyta medvetet till
Bellmanstra-ditionen, men också via folkvisan och
skillingtrycket till Runebergs
berättande dikter. Naturligtvis ha de också
internationella anknytningar.
Taube-visan pendlar mellan oförfärad,
drastisk bravurmässighet och naivt,
graciöst behag, nästan alltid med en
tillsats av humor eller chevaleresk ironi.
Som skildrare av sv. skärgård har T.
tillfört vår naturlyrik nya värden och
i sjöfararballaderna skapat originell
modern epik. Många av T:s visor gå
i valsens, tangons eller polkans takt.
I framgångsrik konkurrens med den
mekaniserade schlagern kan han
sägas ha åstadkommit en renässans för
den litterära dansvisan. •— T. har
komponerat en argentinsk balett och
sångspelet ”Apollon ombord” (uppf.
1926). Han är även verksam som
målare och tecknare (repr. i Nat.
mus.), företrädesvis som illustratör av
egna verk. — Sina visor framför T.
själv med verkningsfullt föredrag. En
mängd grammofoninspelningar finns.
T:s visor ha även lagts till grund för
filminspelningar. ■—• T. har instiftat
samfundet Visans vänner och är
med-stiftare av fören. Flottans män. Han
fick 1950 Sv. Akademiens
Bellmans-pris. — Gift 1925 med skulptrisen
Astri Linnea Mathilda Bergman.
T. O. N.
Tavast, A r v i d Henriksson,
ståthållare, se s. 463.
Tavast, Ivar Arvidsson, krigare,
se s. 463.
Tawast, Johan Henrik, greve,
arméofficer, diplomat, f. 31 juli 1763
på Haminanlaks i Kuopio skn och
län, Finland, t 11 juli 1841 i
Stockholm. Föräldrar: löjtnanten Magnus
Fredrik T. och Maria Elisabeth
Molander. •—- T. uppfostrades vid G. M.
Sprengtportens krigsskola på
Brahe-linna. Denne uppges ock jämte
Gustav III ha bekostat hans studier i
Strassburg 1780—81. Han blev 1779
Henrik Tawast. Målning av F. K. Gröger
1814 (detalj).
fänrik vid Savolaks lätta infanterireg.
och trädde 1780 i fransk tjänst som
underlöjtnant vid Royal Suédois.
Återkommen till Sverige blev han
1782 page hos konungen och gjorde
en snabb karriär. År 1787 blev han
kapten vid Nylands infanterireg. och
kammarjunkare, 1788 stabsadjutant
och major, 1789 överadjutant samt
1790 överstelöjtnant vid
Dalvarge-ringen. T. utmärkte sig under kriget
med Ryssland 1788—90 men påstås
vid ett tillfälle ha missbrukat sin
ställning som adjutant till att i en
rapport sanningslöst framhålla sig
själv. Vid anfallet mot Savitaipale
1790 kom han för sent, möjligen på
grund av försumlighet. — T. blev
1791 överstelöjtnant vid Jämtlands
reg., 1793 kammarherre, 1795
generaladjutant och överste samt 1800
drottningens handsekreterare. Åren
1800—05 vistades han på resor
utomlands och sändes 1804 ehuru
förgäves till Paris för att söka rädda
hertigens av Enghien liv. År 1802 blev
han friherre samt chef för Jämtlands
reg., varifrån han 1804
transporterades till Kalmar reg. Efter Sveriges
inträde i kriget mot Napoleon 1805
utsågs T. till brigadchef vid armén i
Pommern. Vid ett framgångsrikt
utfall från Stralsund anförde T. en
kolonn och belönades med
riddarteck-net av Svärdsorden med stora
kortet, ehuru han ej torde ha gjort
någon avgörande insats. Är 1808
tjänstgjorde T. som brigadchef dels vid
Jönköpings lantvärn dels vid Södra
armén. Efter statsvälvningen 1809
blev han chef för den sistnämnda
samt generalmajor. — Under
skenkriget med England blev T. våren
1811 befälhavande generaladjutant
på västkusten och avslöt ett hemligt
stillestånd med den engelske
amiralen. Hans besök ombord hos denne
väckte Karl Johans vrede men hade
ej någon svårare påföljd. Är 1812
sändes T. till Konstantinopel att
medla fred mellan Ryssland och Turkiet.
Denna var redan avslutad vid hans
ankomst, men T. torde ha lyckats
påskynda sultanens ratifikation. Är
1813 blev han generallöjtnant samt
generaladjutant för inre ärenden,
d. v. s. v. generalstabschef, vid den
allierade Nordarmén. Han åtföljde i
denna egenskap Karl Johan under
hela fälttåget, tills han i dec. sändes
att förmå danske kungen till fred.
Efter Kielfreden utsågs T. till
sändebud i Köpenhamn, på vilken post han
kvarstod formellt till 1821. Redan
1819 hade han tillträtt chefskapet för
3. infanteriinspektionen, vilket
anförtro tts honom 1816 och som han
utövade, tills arméorganisationen
ändrades 1832. — T. hade 1818
blivit greve och överstekammarjunkare.
1824 blev han general, 1825
sera-fimerriddare och 1829 en av rikets
herrar. —■ T. deltog i nästan alla
riksdagar fr. o. m. 1800 och utsågs 1817
—18 till lantmarskalkens
ställföreträdare. — T. tillhörde Krigsvet. akad.
från begynnelsen (1796) och blev
1837 led. av Lantbruksakad. samt
riddare av Carl XIII:s orden. -— T.
var mångsidigt bildad, berest och
språkkunnig. Om hans militära
skicklighet voro de samtidas åsikter i varje
fall delade, och hans karriär torde
åtminstone delvis ha berott på hans
förmåga att vinna monarkens ynnest.
Som sändebud i Köpenhamn tycks
han ha stött sig med nästan alla
människor. Tydligen har han saknat
diplomatisk takt, och umgänget torde ha
försvårats av hans slutna, ja vresiga
sätt och en stark sparsamhet. — Gift
1) 1808 med Christina Sofia Hising,
f 1821; 2) 1823 med grevinnan
Lovisa Albertina Barck. — Litt.: J. P.
Lefrén, ”Tal ... då . . . Johan
Henrik T:s vapen krossades” (1841); A.
Hj. Uggla, ”En svensk officers resa
på kontinenten under den
Napoleonska världsfredens år” (Karl
Johans-förb:s handl. 1923—26, 1927).
S. M. W.
Tavast, Magnus Olofsson, f. 14
okt. 1357 på Alasjoki hemman i
Vir-mo skn, Åbo och Björneborgs län,
Finland, f 9 mars 1452 på sin gård
invid Nådendals kloster, Finland. —
T. tillhörde en finländsk frälsesläkt.
Han bedrev studier utomlands och
blev 1398 magister vid Prags univ.;
förmodligen beklädde han vid sistn.
tidpunkt redan någon kyrklig tjänst.
Den nyvordne magistern omnämnes
omkr. 1400 som klerk hos den unge
konung Erik av Pommern. År 1407
blev han ärkedjäkne vid Åbo
domkapitel och fem år därefter biskop
i Åbo. Enligt det finländska
stiftets krönikör, Paul Juusten, invigdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
