Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér
467
Tegnér
1812 prof, i grekiska. Prästvigd s. å.
erhöll han som prebende Stävie och
Lackalänga pastorat utanför Lund
och 1823 det bättre pastoratet
Res-löv. Han blev 1824 utnämnd till
biskop i Växjö, dit han flyttade 1826
och där han 1827 tillträdde
biskopsgården Östrabo. T. tillhörde 1826—
28 den s. k. stora
uppfostringskom-mittén och deltog som medl. av
prästeståndet i riksdagarna 1828—30,
1834—35 samt 1840. Han blev led.
av Sv. akad. 1818, av Vitt. akad.
1821 (hedersled. 1838) samt av Vet.
akad. 1835. -—■ Det författarskap T.
som ung övade vid sidan av studierna
och disputationerna bestod till en
början mest av tillfällighetsdikter och av
filosofiska lärodikter i det slutande
1700-talets stil. Upprepade gånger,
med början 1801, tävlade han i Sv.
akad. med vidlyftiga tankedikter,
bl. a. ”Kulturen” och
”Försonligheten” (sedan omarb. med titeln
”Fridsröster”), men han erhöll icke pris,
endast hedersomnämnanden. Sin
första publika framgång hade han
med ”Elegi vid en brors död”,
skriven vid Lars Gustaf T :s bortgång
1802; dikten trycktes i Lunds
Veckoblad och i Carlstads Tidn. och
prisbelönades av Vet. o. vitt. samh. Göteb.
1803. Följ, år fick han av detta
samfund pris för dikten ”Den vise”, där
den 21-årige T. sammanfattade sin
av 1700-talsstoicism och kantiansk
moralfilosofi präglade åskådning.
Genom hans ungdomsdiktning går en
elegisk, grubbelsjuk ton, svarande mot
en livsstämning, som har sin grund
i forcerade studier, ensliga
meditationer och tankestrider samt i bekymmer
för utkomsten. Sina mönster sökte han
hos gustavianerna, framför allt
Leopold, senare hos Schiller, som han
nämner första gången i en dikt 1804,
och som kom att öva ett
bestämmande inflytande på honom. Filosofiskt
drogs han till Kant, men närmade
sig också Herder och inspirerades av
dennes naturfilosofi till de märkliga
dikterna ”Elden” och ”Lifvet” (1805).
Under intryck av Schiller och Herder
frigjorde han sig från det
eftergus-tavianska maneret, blev friare och
självständigare i sin versbildning. -—
Samtidigt med att T. gifte sig, vann
en social ställning och utvecklades
till en munter och kvick
sällskapsmänniska, kom det en raskare,
energisk ton i T:s dikt. Tvillingdikterna
”Nelson och Pitt” och ”England och
Frankrike”, skrivna 1806 under
intryck av de storpolitiska händelserna,
visa för första gången den tegnérska
klon i sin suveräna behandling av
ämnet. Av allt att döma vände de sig
icke till någon annan publik än
vänkretsen, och i den kunde T. ge sitt
starka temperament friare lopp än
i de skaldestycken, med vilka han
sökte vinna akademiska pris och
borgerlig framgång. I ”Det eviga”, som
skrevs tidigast 1806, senast 1808, men
trycktes först 1810, är det mogna
konstnärskapet uppnått. Dikten
tillkom under intrycket av den
Napoleonska härsmaktens häftiga
utveckling och ville visa hän på de idéer,
som leva oberoende av våldsamma
nyordningar och som överleva
dessa. Tre namn i samtiden bilda den
konstellation, under vilken den är
skriven: Napoleon, Schiller och Kant.
Från de två sistn. stammar den
filosofiska idealismen; hos Schiller har
T. dessutom skolat den poetiska
formen. Dikten bär dock helt igenom
tegnérsk signatur. Den har i sv.
medvetande inpräglat det ideella tretalet:
det sanna, det goda och det sköna.
De politiska händelserna, särskilt de
som berörde Sverige under dessa
ödesdigra år, gåvo i det följande de
starkaste impulserna åt T :s diktning.
Han trädde i aktiv tjänst som
nationell skald med ”Krigssång för
Landt-värnet” (1808). Dikten vittnade om
en poetisk frigörelse hos T. och i
sv. dikt överhuvud och uppenbarade
i vidare kretsar, att landet fått en
ny skald. Vackrare och i känslan mer
äkta än den ställvis braskande
krigssången är gravdikten över Nils
Sparr-sköld, en ung löjtnant, som stupat i
slaget vid Ratan 1809. Sorgen över
det bittra nederlag, som medförde
Finlands förlust, och fruktan för en
oviss framtid togo sig mäktigt uttryck
i ”Svea” (1811). Med denna dikt
tävlade han åter i Sv. akad. och
erhöll stora priset. Akad. fordrade dock
av estetiska och politiska skäl att T.
skulle ändra dikten, och han fogade
sig. Han dämpade tonen i fråga om
Ryssland och lät sin erinran om
Finlands förlust mynna ut i maningen att
”inom Sveriges gräns erövra Finland
åter”, ord som blevo en paroll för sv.
politik i det följande. I omarb. form
trycktes dikten 1817 i Sv. akad:s
handlingar. Framgången med ”Svea”
medförde en frigörelse av de poetiska
krafterna hos T. En kraftig impuls
fick han genom Götiska förb. och dess
tidskr. Iduna, vars första nr utkom
1811 och innehöll en rad märkliga
dikter av Geijer, bl. a. ”Vikingen”
och ”Odalbonden”. Bakom Geijers
framträdande som skald i götisk anda
stod dansken Oehlenschläger, som nu
också kom att öva inflytande på T.
Det götiska bildar alltifrån ”Svea” ett
starkt inslag i hans diktning, och det
ledde honom i ämnesvalet för hans
största diktskapelse, ”Frithiofs saga”.
I Iduna trycktes 1812—13 ”Majsång”
(”Se, över dal och klyfta”; en av T:s
mest sjungna dikter), ”Skidbladner”,
”Flyttfoglarne’ ’, ” Prästvigningen”,
”Skaldens morgonpsalm” och
”Asatiden”. Andra märkliga dikter från
dessa år äro ”Nyåret”, ”Sång till
Solen”, ”Jätten” och ”Hjelten”. De
politiska händelserna fortforo att
sätta T :s fantasi i rörelse. ”Majsång”
skrevs, då Napoleon våren 1812
samlade en här för marschen mot
Ryssland, ”Hjelten” ett eller annat år
senare, när Napoleons stjärna efter
nederlaget var i sjunkande. T:s
Na-poleonbeundran, som var av gammalt
datum men undanträngts av en
kritisk syn på fridsstöraren och
despoten flammade åter upp, samtidigt som
han tillägnade sig en romantisk
filosofi, vilken genom Schelling och
He-gel slog ut i hjältedyrkan. ”Hjelten”
trycktes ej förrän 1828; närmast var
den nog avsedd för Härbärget, en
krets av likasinnade vänner, till
vilken hörde bl. a. C. A. Agardh och
Chr. Heurlin. Där hörde också ”Den
vaknade örnen” hemma, en dikt som
T. skrev 1815 i glädjen över
Napoleons landstigning i Frankrike.
Offentligt framträdde T. 1814, efter
freden i Kiel, med dikten ”Nore”, ett
motstycke till ”Svea”, buret av
tanken att de tre nordiska folken måste
hålla samman och gemensamt möta
farorna. För första gången förkunnas
här skandinavismens idé klart och
pregnant: ”1 Norden vara skall en
kraft, en enig vilja, —■ hvad Gud
förenat må ej menskor skilja.” — Under
de följ, åren avtog T:s litterära
verksamhet. Flera samverkande orsaker
gjorde, att han kände sig missnöjd
och orolig, stridslysten och
misantro-pisk. Hans diktning blev kritiserad i
den av Atterbom, Palmblad och
Hammarsköld utgivna Sw.
Literatur-tidn.; särskilt förargade honom
Hammarskölds recension av ”Nore”, och
han skrev i anledning därav
smäde-dikten ”Hammarspik” (1814). T.
hade även privata sorger; brodern
Elof dog 1815, endast 40 år gammal,
och han förlorade 1818 en åtta-årig
dotter. Han trycktes av ekonomiska
bekymmer — hushållet var stort och
kostsamt — och sökte ett
inkomstgi-vande pastorat (Fellingsbro i
Västerås stift), men hans gynnare,
univ.-kanslern L. von Engeström, förmådde
honom att stanna i Lund och
utverkade 1817 en löneförbättring åt
honom. Den kritiska och pessimistiska
stämningen fick sitt starkaste uttryck
i dikten ”Nyåret 1816”. Efter några
vinterliga år kom en ny vår i T:s
författarskap. Han skrev 1817 bl. a. den
Goethe-inspirerade dikten ”Floden”
och den mycket sjungna
”Stjern-sången”. Samma år höll han sitt stora
”Tal vid jubelfesten 1817”, där han
gav en överlägsen teckning av
tidsläget. Själv hade han tillägnat sig det
bästa av 1700-talets förståndskultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
