Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tegnér, Torsten - Teit, Jakob - Teje, Tora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teit
472
Teje
bildningar. Den har i viss grad blivit
skolbildande inom sportjournalistiken.
Med stark polemisk iver har T.
deltagit i debattér om idrottens mål och
medel och även om kultur- och
samhällsfrågor. T. har bl. a. utgivit
idrottsminnena ”Stadion.
Idrottsglim-tar och idrottsstudier” (1938),
”Kamrater som jag mött på idrottsbanan”
(1941) och ”33 år som
sportjournalist” (1945) samt debattböcker, bl. a.
”Den trånga sektorn” (1947) och
”Jord och himmel” (1950). T. har
själv varit framstående idrottsman;
bl. a. blev han sv. mästare i bandy
1909 och 1914 för AIK och nordisk
mästare 1909 och 1913; 1923 blev
han europamästare i ishockey. Han är
ständig styr.-led. i Sv. bandyförb., var
ordf, i Sv. gångförb. 1936—38 och
tillhörde Internat. gångkommissionen
1938—46. Åren 1926—41 var han
led. av riksidrottsförb:s överstyr. -—■
Gift 1923 med Stina Ålund. Lt
Teit, Jakob Larsson, ämbetsman,
f. sannolikt på 1520-talet i Finland,
f antagligen 1596 därstädes.
Föräldrar: frälsemannen i Pernå skn,
hövitsmannen Lars Mattsson T.
och Karin Eriksdotter. Modern
härstammade enligt sonens uppgift på
mödernet från Hogenskild Bielkes
släkt. — T. studerade i Tyskland med
understöd från Gustav Vasa och
inskrevs vid Rostocks univ. 1547 samt
vid Wittenbergs univ. två år senare.
Bevarade brev från honom till
konungen visa, att han i likhet med
flera andra sv. studenter under sin
studietid var verksam som politisk
rapportör. Efter sin hemkomst, senast
1552, inträdde T. i kronans tjänst,
där han till en början huvudsakligen
sysslade med kamerala ärenden. Åren
1555—56 deltog han i en i Finland
verksam kommission, som hade till
sin främsta uppgift att till kronan
återföra förlorade egendomar och
rättigheter. Över dess verksamhet avgav
T. en utförlig, som historisk källa
mycket värdefull redogörelse, 1894
publicerad under titeln ”Jakob Teits
klagomålsregister emot adeln i
Finland”. En liknande redogörelse av
hans hand från en räfst i Småland
1563 finns även bevarad. Under Erik
XIV:s första tid tjänstgjorde T. som
jordeboksskrivare. Han hade därvid
bl. a. till uppgift att representera
kronan vid de processer, som adeln med
konungens tillåtelse fick föra för att
återvinna gods, som under Gustav
Vasas tid berövats den. Från och med
1563 var T. bisittare i Konungens
nämnd, Erik XIV :s beryktade högsta
domstol. T. deltog i flertalet av
nämndens mest kritiserade domar,
bl. a. i dem över hertig Johans
anhängare 1563 och över Sturarna
1567. Sedan Nils Sture som straff
ålagts att göra ett vanhedrande tåg
genom Stockholms gator, kröntes han
av T. vid Järntorget till narrkonung.
Erik XIV:s sammanbrott efter
Sture-morden 1567 tycks icke ha fått några
ogynnsamma konsekvenser för T.,
som enligt egen uppgift varit
föremål för den störtade gunstlingens
illvilja. T. var t. o. m. bisittare i de
två domstolar, som under hösten 1567
dömde Jöran Persson till döden. När
Eriks broder Johan 1568 kom till
makten blev dock T :s ställning ohållbar.
En tid satt han fängslad, och sedan
han frigivits begav han sig till
Finland, där han beklädde relativt
anspråkslösa befattningar, dels som
lagläsare på skilda orter, dels som
stads-skrivare i Äbo 1581—87. ■—■ Gift.
Hustrun, vars namn ej är känt, dog
1588. — Litt.: K. A. Bomansson,
”Hertig Johan och hans tid” (1862);
C. Silfverstolpe, ”Om Jöran Persson
och Konungens Nämnd” (1881);
K. Blomstedt, ”Henrik Klaunpoika
Horn I” (1920). G. A-l
Teje, Tora Adelheit,
skådespelerska, f. 7 jan. 1893 i Stockholm.
Föräldrar: lantbrukaren Carl Johan
Johansson och Maria Kristina
Werner. — Efter genomgången folkskola
blev T. 1908 elev vid Dramatiska
teaterns elevskola, varifrån hon
utgick 1911. S. å. tog hon namnet Teje.
På grund av sin redan i elevskolan
ådagalagda ovanliga begåvning för
scenen erhöll hon omedelbart
engagemang som skådespelerska vid
Dramatiska teatern och fick framträda i
betydande roller, bland vilka de
viktigaste voro Madge i Galsworthys
”Kamp” och Agda i Tor Hedbergs
”Johan Ulfstjerna”. Särskilt i den
förra rollen presterade hon ett spel
av sådan mognad och kraft att hon
tillvann sig hela kritikens och
publikens uppmärksamhet. År 1913
lämnade hon Dramatiska teatern för att
övergå till den Ranftska scenen, där
hon sattes in på Sv. teatern, vars
repertoar emellertid knappast gav
henne fullt tillfälle att visa sin
begåvning. Dock utformade hon under
denna tid några rollskapelser av högt
värde ss. titelrollerna i Strindbergs
”Svanevit” och Oscar Wildes
”Salo-me”, Hero i Shakespeares ”Mycket
väsen för ingenting” och Svanhild i
Ibsens ”Kärlekens komedi”. Stor
betydelse för hennes alltmera växande
popularitet hade några roller i föga
värdefulla men för den bredare
publikens smak skickligt tillrättalagda
stycken (de Flers’ och de Caillavets
”Primrose”, B. Veillers ”Inom lagens
gränser”, E. B. Sheldons ”Signora
Cavallini”). Med sin fint nyanserade
teknik och sin intelligenta
rolluppfattning förstod T. att avvinna även
dessa uppgifter ett icke ringa
artistiskt värde. Längtan efter ett nytt
arbetsfält med större konstnärliga
problem att lösa drev henne 1923 att
återflytta till Dramatiska teatern, där
hennes vän och tidigare kamrat från
Sv. teatern Tore Svennberg nu satt
som chef. Hennes första uppgift, tre
varierande roller i Bensons kvicka
trilogi ”Föräldrar”, visade genast att
hennes konstnärliga register spände
långt vidare än hennes tidigare
verksamhet låtit ana. Bl. a. trädde nu hos
henne i dagen ett drag av djärv
komik som ej väjde för starka färger.
Publiken, som knappast anat detta,
häpnade och hänfördes av att nu i
T :s gestalt få möta en helt ny
skådespelerska av ovanliga och
imponerande mått. Hennes fortsatta verksamhet
vid Dramatiska teatern icke endast
höll vad början lovat utan gav ännu
långt mera. Dumas fils’
”Kamelia-damen” i Olof Molanders
iscensättning (1925), där stycket för första
gången gavs i kostym från 1852, gav
henne tillfälle att med gripande
sanning och utan ett spår av
sentimentalitet skapa om och skänka liv åt en
scengestalt som man trott vara alltför
sliten för att kunna förnyas. Vad hon
kunde ge av brinnande kraft och
inspirerad hänförelse visade hon i sin
tolkning av titelrollen i Bernard
Shaws ”Sankta Johanna”, under det
att hennes spel som Helène i
Géral-dys ”Älska” gav en underbart fint
nyanserad bild av en modern kvinnas
känsloliv. Stark, nästan hård i
greppet var hennes framställning av Nina
Leeds i O’Neills väldiga drama
”Sällsamt mellanspel”. Än djupare in i
den O’Neillska diktningens väsen
trängde hon med sin storslagna
framställning av Christine Mannon i
”Klaga månde Elektra”, en av de
mest imponerande kvinnogestalter
som förekommit på den sv. scenen.
Något av samma övermänskliga tragik
fastän i antik omtolkning känneteck-
Tora Teje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
