Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiainen, Olli - Tibell, Gustaf Vilhelm af - 1. Tiberg, Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tibell
546
Tiberg
slut och erhöll 1810 en pension, bodde
till 1816 i Stockholm och därefter som
gränsvaktskorpral i Haparanda till
1818, då han som sv. undersåte
återvände till Nurmes. -— Gift 1793 med
Anna Tolvanen. E. B-k
Tibell, Gustaf Vilhelm af,
före adlandet Tibell, friherre,
arméofficer, ämbetsman, f. 12 maj 1772
på Malma rusthåll, Lilla Malma skn,
Södermani, län, f 8 mars 1832 i
Stockholm. Föräldrar: löjtnanten
Christoffer T. och Catharina Elisabet
Nordenfeldt. — T. blev 1788
rust-mästare och följ, år furir vid
Södermanlands reg., deltog i 1788—90 års
krig och befordrades 1791 till
underlöjtnant vid reg:s artilleriavd. Följ,
år befordrades han till
kompaniofficer och lärare vid krigsakad. å
Karlberg, utnämndes 1795 till stabskapten
vid Jämtlands reg. och var 1796 en
av initiativtagarna och stiftarna av
Krigsmannasällskapet (senare
Krigs-vet. akad.). T. erhöll 1798 tillstånd
att gå i fransk krigstjänst. Han deltog
som ingenjörkapten i 1798—1801 års
fälttåg i Italien, varvid han bl. a. var
med om Napoleons tåg över Alperna
och slaget vid Marengo. Är 1801 blev
han chef för italienska republikens
fältingenjörkår och dir. för dess
krigsarkiv samt befordrades följ, år till
brigadgeneral. T., som under denna
tid stod i livlig korrespondens med
Krigskollegii president Bror
Ceder-ström, hemkallades, sannolikt på
dennes initiativ, våren 1803, utnämndes
s. å. till överstelöjtnant med
placering i Krigskollegium och biträdde
Cederström vid utarbetandet av 1805
års instruktion för kollegiet. Är 1804
blev T. ställföreträdande president i
Krigskollegium och överste i armén,
utnämndes följ, år till chef för den
nyinrättade fältmätningskåren och
adlades med namnet af Tibell. I okt.
s. å. medföljde T. som
generalkvartermästare och generaladjutant
Gustav IV Adolf till Pommern, där han
trots sina starka franska sympatier
vann konungens förtroende i militära
frågor; bl. a. torde han ha varit den
egentlige upphovsmannen till
lantvärnet i Pommern och 1806 års
författningsändring där. I febr. 1808 blev T.
generalmajor, i mars s. å.
generaladjutant för armén (i dec. även för
flottorna) och s. å. led. i krigsdep.
och krigskommittén. Han kom under
1808—Ö9 års krig att spela en
betydelsefull roll. T., som hade en
realistisk blick för lägets allvar, ville
koncentrera Sveriges anfallskraft mot
öster, där han önskade ett offensivt
uppträdande. Han motsatte sig
uppsättandet av lantvärnet som en
särskild armé och ville i stället stärka
de reguljära förbanden genom
utskrivning av frivilliga och en förbätt-
Gust. Vilh. af Tibell. Gouache av Isachson.
rad krigsförvaltning. Han intog
emellertid en vacklande mellanställning
mellan konungen och oppositionen.
Samtidigt som han uppträdde som
konungens förtroendeman, biträdde
han som led. av finanskommittéerna
mot denne riktade utlåtanden. Han
deltog icke i 1809 års statsvälvning,
avgick i mars s. å. på egen begäran
som generaladjutant och blev trots
avgivandet av en utförlig
ämbetsbe-rättelse (tr. i Krigsvet. akad:s
handlingar 1819—22) förbigången vid
utnämningen av president i
Krigskollegium. Hösten 1809 erhöll T. tillstånd
att resa till Paris, där han
kvarstan-nade till följ. år. Han blev 1811 chef
för ingenjörkåren men avreste s. å.
åter till Frankrike. Missbelåten med
förhållandena i Sverige och hängiven
beundrare av Napoleon tycks han ha
fällt oförsiktiga yttranden om
kronprins Karl Johan under sin vistelse
vid franska hovet. På ett torftigt
anklagelsematerial entledigades han i
febr. 1812 från sina ämbeten och
vistades under de följ, åren som
hemmansägare i Rönninge i Södertörn.
Är 1814 återinträdde T. som
generalmajor i armén, blev s. å.
ställföreträdande ordf, i Krigshovrätten och följ,
år åter led. i Krigskollegium samt
utnämndes 1822 till ställföreträdande
och 1824 till ord. president där. Han
blev en av de kunnigaste chefer,
kollegiet någonsin ägt. Han var led. i
1828 års kommitté för Krigskollegii
reorganisation och hade stor andel i
tillkomsten av 1831 års instruktion för
detta ämbetsverk. Är 1824 blev han
generallöjtnant och 1827 friherre. —
T. var en av landets bäst skolade
officerare och en uppslagsrik och
praktiskt begåvad arbetsmänniska, ständigt
mån om rikets bästa. Han saknade
emellertid verkliga ledaregenskaper
och var i tidigare år osjälvständig,
ärelysten och svår att samarbeta med.
Under sin presidenttid tillvann han
sig dock genom sitt sansade och
anspråkslösa uppträdande allmän
respekt. T. var historiskt intresserad.
Han blev 1805 medl. av Vet. akad.
och 1826 led. av Vitt. akad. samt
var 1827 med i kommittén för
utgivande av ett sv. diplomatarium.
Under sin långa tjänstetid i
Krigskollegium nedlade han ett stort arbete på
vården av dess arkiv. På officiellt
uppdrag utgav han 1822 en
författningssamling och skrev flera arbeten
i militära frågor. ■—■ T:s arkiv
förvaras i Krigsarkivet. -— Gift 1) 1799
—1816 med Caroline Marianne de
Ferrand; 2) 1819 med Sofia
Albertina Cederling. — Litt.: L. Tingsten,
”G. V. af T.” (1924); G. Samuelsson,
”Lantvärnet 1808—09” (1944). A.Äg
1. Tiberg, Hugo Viktor,
bergstekniker, f. 6 juni 1849 i Högsby skn,
Kalmar län, f 6 dec. 1913 på
Lång-banshyttan i Färnebo skn, Värml. län.
Föräldrar: possessionaten Lars
Gustaf T. och Christina Maria
Ljunglund. •—- T. avlade mogenhetsex. i
Kalmar 1869 och utexaminerades
från Bergsskolan i Filipstad 1871.
Han var gruvstigare vid Persbergs
gruvor i Färnebo skn 1871—74 och
disponent för Grufve-ab. Långban i
Långbanshyttan från 1874 till sin död
samt därjämte verksam som
konsulterande gruvtekniker. — Vid
Långbanshyttan moderniserade T.
gruvbrytningen och utbildade metoder för
tillgodogörande av de förut
outnyttjade manganmalmerna. För dessa
byggde han ett anrikningsverk 1880
och för järnmalmen blodstensmalm
det första i Sverige 1883. Ett
omfattande arbete ägnade T. liksom
brodern Enoch T. (T. 2) åt magnetiska
undersökningar av
järnmalmsfyndig-heter medelst den av brodern
uppfunna inklinationsvågen, och han
upptäckte, vid Långban och annorstädes,
Hugo Tiberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
