Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tiberg, Hugo - 2. Tiberg, Enoch - 3. Tiberg, Björn - Tiburtius, Tiburtz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiberg
547
Tiburtius
många nya malmtillgångar samt
upprättade talrika magnetiska kartor. Är
1898 utförde han den första
uppskattningen av Sveriges
järnmalmstill-gångar, vilken sannolikt också var den
första i världen av denna art; den
gav impulsen till det stora arbetet
”The Iron Ore Resources of the
World”, utg. av exekutivkommittén
för den elfte internat.
geologkongressen i Stockholm 1910. T:s studier av
malmbildningsproblemet gjorde
honom pessimistisk betr, de sv.
järnmalmernas utsträckning mot djupet,
och han var därför motståndare till
malmexport i stor skala. Rörande
dessa frågor samt den sv.
järnmalms-politiken publicerade han bl. a.
”Hvilken inverkan skulle en större
järn-malmsexport från Norrbotten utöfva
på mellersta Sveriges
järnhandte-ring?” (1898), ”Om statens inköp af
de större norrbottniska
malmtillgång-arne” (1902) och ”Den svenska
järnhandteringens framtid” (1903). Han
skrev därjämte många uppsatser
rörande gruvhantering, intresserade sig
för mineralogiska frågor, särskilt som
Långban hör till världens rikaste
fyndorter för sällsynta mineral, och
blev mycket känd som skogsvård are,
mossodlare och fiskodlare. T. var
bl. a. sekr. i Värmländska
bergs-mannafören. och red. för dess
Annaler 1874—1913, led. av Värml. läns
hushållningssällskaps
förvaltningsutskott 1895—1913 och av Sv.
mosskul-turförems styr. 1897—1913 samt ordf,
i länets skogsvårdsstyr. 1904—13.
Dessutom tillhörde han länets
landsting 1900—09. — Gift 1) 1876 med
Elisabeth (Elise) Johanna Regina
Petersson, f 1885; 2) 1888 med
Johanna Augusta Böös. — Litt.:
biografi av W. Petersson i Bihang till
Jern-kontorets annaler 1914, av Hj.
Sjögren i Geol. fören:s förhandi. s. å.,
av H. Hesselman i Skogsvårdsförems
tidskr. s. å. S. L.
2. Tiberg, E n o c h Fredrik,
bergsvetenskapsman, f. 27 juli 1858 i
Högsby skn, Kalmar län, f 5 dec. 1885
därstädes. Bror till T. 1. — Efter
mogenhetsex. 1879 var T. 1880—
81 elev vid Tekn. högskolan i
Stockholm. Trots sjukdom, som lade
honom i graven vid blott 27 års ålder,
ägnade han sig oförtrutet åt
magnetiska undersökningar och mätningar
vid ett stort antal järnmalmsfält i
mellersta Sveriges bergslag. I
mag-netometriens historia har han gjort
sig bemärkt genom sina mycket
viktiga uppfinningar av den magnetiska
inklinationsvågen och
kraftpilmät-ningsmetoden. Dessa ha kommit till
vidsträckt användning och
möjliggjort uppsökandet av ett stort antal
magnetiska järnmalmskroppar.
Uppfinningen av inklinationsvågen gjorde
T. 1881, och nämnda instrument har
i fortsättningen förblivit det mest
använda instrumentet för uppmätning
av den vertikala intensiteten hos
starkt magnetiska malmer.
Kraftpil-mätningsmetoden, som förnämligast
nyttjas vid mätningar under jord och
medelst vilken malmmagnetismens
horisontella komposant grafiskt
konstrueras till storlek och riktning,
utarbetade T. redan under skoltiden,
nämligen 1878, då han under ferierna
deltog i mätningarna med
magneto-meter och vanlig gruvkompass under
jord i Långbans gruvor, för vilka
brodern Hugo T. var disponent. Om sin
inklinationsvåg skrev T. en avh. i
Jern-kontorets annaler 1884. — Ogift. N. Zn
3. Tiberg, Björn Gustaf Georg,
bergsvetenskapsman, f. 4 juni 1877
vid Långbans gruvfält i Fernebo skn,
Värmlands län, J 15 sept. 1948 å
Högbo sanatorium, Falun. Son till
T. 1 i hans första gifte. -—• Efter
mogenhetsex. i Karlstad 1895 studerade
T. läsåret 1895-—96 som extra elev
vid bergsskolan i Filipstad. Är 1897
blev han elev vid Tekn. högskolan i
Stockholm, varifrån han
utexaminerades som bergsingenjör 1901. Är
1902 tjänstgjorde han som kemist
vid Degerfors järnverk, och 1903 och
1904 var han en av ledarna för två
expeditioner till Västgrönland. Ären
1905-—09 var han avd.-chef
(gruvingenjör) vid norska gruvor (Kåfjord i
Alten m. fl.), tillhörande Sulitelma
ab. Därefter bedrev han 1909—10
akademiska studier vid Uppsala univ.
och tjänstgjorde sedan som tf. lärare
vid bergsskolan i Filipstad 1911-—13.
Ären 1913—30 verkade han som
lärare i gruvvetenskap och geologi
m. m. vid bergsskolan i Falun.
Samtidigt var han 1913—19 tf.
gruvingenjör i Gävle-Dala
bergmästaredistrikt, ord. sådan 1920—31. Från
1931 till avskedstagandet 1942 var
han bergmästare i samma distrikt,
som utökades 1937 och därpå fick
namnet Östra bergmästaredistriktet.
•—• T. har skrivit uppsatser av
gruv-tekniskt innehåll och utgav 1931, med
ekonomiskt stöd av Jernkontoret, sitt
stora huvudarbete
”Mineralfyndighe-ter, deras geologi, uppsökande och
undersökning jämte värdering av
malmer och mineralprodukter”. Efter
avskedstagandet 1942 arbetade han
vid flera gruvfält som expert i
magne-tometri. Är 1915 blev T. led. av styr,
för Ingenjörsklubben i Falun och
intog i denna en ledande ställning.
Längre fram, 1934—47, verkade han
som Värmländska bergsmannafören:s
ständige sekr. — Gift 1906 med Ellen
Maria Theresia Böös. — Litt.:
biografi av I. Wittberg i Värmländska
bergsmannaföreningens annaler 1948.
N. Zn
Tiburtz Tiburtius. Målning av J. Stålbom
1775 (Vreta Klosters Kyrka).
Tiburtius, T i b u r t z, präst,
hembygds- och fornforskare, politiker, f.
25 juli 1706 i Falun, J 19 dec. 1787
i Vreta klosters skn, Östergötl. län.
Föräldrar: bergsmannen Eric
Johansson och Margareta Tiburtia. ■— T.,
som tidigt blev föräldralös, fick sin
huvudsakliga uppfostran hos en
morbror, kyrkoherden i V. Vingåker,
Christopher T., vars fosterson han
blev. Efter studier i Uppsala
prästvigdes han i Västerås 1731 och blev
e. o. predikant vid Livgardet 1733.
T. blev fil. mag. 1734 och reg.-pastor
vid Livgardet 1740. I denna egenskap
åtföljde han gardet till Finland och
bevistade ryska kriget 1741—42. Hans
berättelse om detta krig (tr. 1817)
vittnar om stark sympati för den
förda hattpolitiken och för
överbefälhavaren general Lewenhaupt
personligen men också om vaken kritik och
livligt intresse även för de rent
militära spörsmålen. Efter hemkomsten
utnämndes T. till kyrkoherde i Vreta
kloster 1744, och där kom han att
förbli under återstoden av sitt liv.
Han blev prost 1754 och
kontraktsprost 1777. T. var en stor
mångfresta-re och utgav åtskilliga tidstypiska
skrifter med praktiska råd och
anvisningar av den mest skiftande art. Den
på historiska minnen rika bygd, där
han hade sin verksamhet, gav honom
också tillfällen att tillfredsställa sin håg
för forn- och hembygdsforskning. —
T:s praktiska och ekonomiska
läggning och väl också hans förbindelser
med gardesofficerarna i Stockholm
gjorde honom till en av hattpartiets
ivrigaste anhängare. Han deltog i
riksdagarna 1755—56 och 1760—62 och
väckte 1756 i sekreta deputationen
förslaget om namnstämpelns
införande. Han tillhörde även dem, som s. å.
yrkade på att dödsdomen över Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
