Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiburtius, Tiburtz - Tidblad, Inga - Tidemansson, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidblad
548
Tidemansson
Brahe skulle verkställas. T. ingrep
också med en anonym skrift,
”Adels-mannaöde uti Svea rike”, i
stånds-striden vid frihetstidens slut. — På
1770-talet nedskrev T. ”En kort
berättelse om hwad som öfwergådt
Sveriges Rike mit kiära Fädernesland
under min lilla lefnadstid och så långt
jag kan minnas” (handskrift förvarad
i Linköpings stiftsbibl.). I dessa
anteckningar återger T. en berättelse
om Karl XII:s död; förf, är av den
uppfattningen att konungen
mördades. —■ T. blev led. av Vet. akad.
1756. -—• Gift 1736 med Maria
Elisabet Christiernin. — Litt.: S.
Dahl-quist, ”Till belysning av frågan om
Karl XII:s död” (Karolinska
Förbundets Årsbok 1930).
H. E-a (S. O. S.)
Tidblad, Inga Sofia,
skådespelerska, f. 29 maj 1901 i Stockholm.
Föräldrar: ingenjören Otto Konstantin
T. och Helga Karolina Krumlinde.
■—• T. genomgick 1919—22
Dramatiska teaterns elevskola och
engagerades sistn. år (efter en med hjälp av
de Wahl-stipendiet företagen
utlandsresa till Tyskland, Frankrike och
England) vid Sv. teatern, där hon
stannade tills verksamheten vid denna
scen efter branden 1925 måste
nedläggas. Hon övergick sistn. år till
Vasateatern, var 1926—31 engagerad
vid den Brunius-Ekmanska scenen på
Oscarsteatern och övergick 1932 till
Dramatiska teatern, där hon sedan
dess varit engagerad. Hon har vid
olika tillfällen gästspelat i
Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. År 1937
erhöll hon Litteris et artibus. —
Redan under tiden på elevskolan visade
T. en teaterbegåvning av mindre
vanliga mått. Då Olof Molander 1921 i
sin uppsättning av Shakespeares
”Stormen” hade behov av en frisk,
ungdomlig kraft för Ariels roll, valde
han den knappt tjuguåriga T. och
hade den stora tillfredsställelsen att
se hennes prestation mottagen med
odelad beundran av både kritik och
publik. Trots sin ännu föga
utvecklade teknik skapade hon en
underbart fängslande gestalt, buren av skir
och luftig poesi och genomandad av
lyrisk musikalitet. På Sv. teatern fick
T. till en början blott tämligen
ointressanta uppgifter, men 1925 kom en
roll av stora mått: Aude i Raynals
”Graven under triumfbågen”, där
hon spelade mot Gösta Ekman och
Ivan Hedqvist. Den unga
skådespelerskan skapade där en gestalt av
sådant psykologiskt djup och så
besjälad intensitet att hon ställde sig helt
och hållet i nivå med sina
framstående medspelare. I och med denna
prestation var hennes
förstarangsställ-ning en självklar sak, och den
beundran hon framkallade växte med varje
ny rolluppgift. Framgången sporrade
henne till ständigt förnyade
ansträngningar. Hennes teknik blev alltmera
fullkomnad och hennes rollanalys
vann alltmera i säkerhet och
originalitet. Många i och för sig mindre
betydande roller fingo genom hennes
tolkning ett vidgat och fördjupat intresse,
så t. ex. den lilla dansösen Billie More
i Dunnings och Abbots ”Broadway”,
som genom T. formades till en
gripande bild av spröd och ömtålig, i
livet vilsekommen sensibilitet. Vid
Dramatiska teatern har T. haft en rad
stora roller. Bl. a. har hon gjort en
intressant Julia, inte så vek som
rollen vanligen brukar tolkas, men stark
och modig i sin lidelsefulla kärlek,
och en vacker Sonja i Dostojevskijs
”Brott och straff”, ren som en
näckros mitt i sin omgivnings hemska
smuts och förfall. Dessemellan har
hon också framträtt i komiska och
humoristiska roller, där hon
utvecklat ett strålande humör och en
behagfull spiritualitet. Dessa egenskaper
ha framträtt på ett lysande sätt i
hennes Shakespeareroller, Rosalind i
”Som ni behagar”, Beatrice i
”Mycket väsen för ingenting”, Portia i
”Köpmannen i Venedig” och Viola
i ”Trettondagsafton”, där ungdomlig
och flickaktig charm förenats med
graciöst gäckeri och halvt omedveten,
vaknande känsla. En studie i rococo
av fulländad stil och elegans var
hennes Lady Teazle i Sheridans
”Skandalskolan”. Fint stämd fast tragiskt
ödesmärkt var hon som Dottern i
Strindbergs ”Spöksonaten”, djärv och
frän intill gränsen av det brutala som
Fru Stordal i Helge Krogs
dramatisering av Cora Sandels ”Kranes
konditori”, splittrad och smärtfylld i sin
bittra hopplöshet som Therèse i
Anouilhs ”En vildfågel”. Ett rikt och
fördjupat konstnärskap, för vilket
intet mänskligt är främmande, har trätt
i dagen i hennes senaste stora
rollskapelser: den adligt spröda Fröken
Julie, som går under i hopplös
förnedring efter att ha givit efter för
sina förvirrade känslor, den gripande
Blanche du Bois i Tennessee Williams
Linje Lusta, som också knäcks under
sina fåfänga försök att ljuga sig bort
från livets brutalitet, kurtisanen Léa
de Lonval i Colettes Chéri, tragisk i
sin strid mot ålderdomen, den
viljestarka miss Undershaft i Shaws Major
Barbara och Kleopatra i Shakespeares
Antonius och Kleopatra, en underbart
levande gestalt av betvingande kraft,
skiftande mellan kvinnlig nyckfullhet
och heroiskt mod, in i det sista herre
över sitt öde. ■—- Hela T :s
konstnärskap kännetecknas av en djup
strävan efter mänsklig sanning och
äkthet. Hennes inlevelse i rollen är
rest-löst fulländad; hon spelar aldrig på
rutin utan ger sig hän åt uppgiften
med en styrka som ibland (ss. i
”Kranes konditori” och ”En vildfågel”)
stegras till lidelsefull intensitet av
gripande och betvingande verkan.
Hon har en fulländad plastik, och
med mästerskap förmår hon att
variera sin röst med dess säregna, ljusa och
litet spröda klang. — T. har också,
ehuru mera sällan, gästspelat inom
filmen, där hon medverkat bl. a. i
”Hälsingar”, ”Sången om den
eldröda blomman”, ”Lågor i dunklet”
och ”Kungajakt”. Bäst har hon
kommit till sin rätt dels i ”Intermezzo”
(1936, mot Gösta Ekman), där hon
gjorde en vacker studie av den
till-bakasatta hustrun i skuggan av den
berömde maken-musikern, dels i ”Det
brinner en eld” (1943, mot Lars
Hanson). I sistn. film fick hon
tillfälle att utveckla ett artistiskt spel i
en roll, som rymde både glittrande
glädje, varm förälskelse och
ödesmärkt tragik. En betydande insats
gjorde hon också i filmen ”Frånskild”
(1951). — Gift 1) 1923 med
skådespelaren Ragnar Billberg, f 1930; 2)
1931 med skådespelaren Håkan
Wes-tergren. O. W.
Tidemansson, Henrik, biskop,
f. omkr. 1428 i Vånga skn, Östergötl.
län, f 20 dec. 1500. Son till Tideman
Didriksson. —- Efter slutad skolgång
i Linköping inskrevs T. 1446 vid
Rostocks univ., där han 1448 avlade
baccalaureusex. Hemkommen knöts
han till Linköpings domkapitel och
efter Kettil Karlssons död 1465
valdes han — ehuru blott kanik — till
biskop. — Tydligen har T. tillhört
ett mot Kettils djupa engagemang i
den världsliga politiken oppositionellt
parti inom domkapitlet, som varit
trängt tillbaka men vid biskop Kettils
frånfälle kommit till makten. T. bröt
radikalt med företrädarens allm.
politik. Han hävdade, att kyrkan skulle
verka för fridens återställande och
avhöll sig därför från mer direkt
inblandning i de inre striderna i
Sverige. Då han emellertid även
förfäktade den åsikten, att landet borde
styras av inländska män, var det blott
helt naturligt, att han under Karl
Knutssons sista regeringsperiod stödde
denne vid förekommande
upprorsför-sök. T. kan vidare betecknas som
anhängare av Sten Sture d. ä. under
dennes första år som riksföreståndare.
I den utrikes- och inrikespolitiskt sett
ovanligt tillspetsade situationen före
slaget på Brunkeberg 1471 sökte T.
tills, med ärkebiskop Jakob Ulvsson
energiskt spela rollen som medlare
mellan sturepartiet och den danske
konungen. Han gjorde detta i
enlighet med sin principiella uppfattning
om friden som under alla
förhållanden mest överensstämmande med Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
