Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för vår kärlek, gråt icke; mm mor kan ej förskjuta sin
son, därför att han älskar den mest hög-s in ta kvinna han
känt.»
»Kan jag icke?» ropade grevinnan.
»Nej !» svarade Hugo bestämt. »Jag lämnade då mitt
fädernesland och överlät fideikommisset åt min kusin.»
Grevinnan blickade tigande på sonen och gick därefter
med stolt hållning ur rummet.
Nina hade nedsjunkit uti en fåtölj. Några
långsamma, men bittra tårar runno utför hennes kinder. Hugo
fattade den ena av hennes ’händer, vilken han förde till
sina läppar, sägande:
»Älskade Nina, förlåt mig, som icke kunnat bespara dig
detta smärtsamma uppträde!»
»Jag vet mycket väl, att, om du kupnat förekomma vad
som hänt, du även gjort det; men denna prövning var mig
bestämd.» Nina fortfor att gråta.
»Var och en av dina tårar bränner på mitt hjärta såsom
en förebråelse, ty det är för min skull du lider.»
»Hugo, denna stund är bitter; men den skulle förr eller
senare inträffa. Hör mig därför lugnt. Vi måste på en
tid skiljas! Avbryt mig icke, utan låt mig tala till slut.
Om en dag skulle komma, då du icke mera älskade mig;
om din kärlek vore endast ett foster av din inbillning och
icke en i ditt hjärta rotfäst känsla, då skulle du även med
smärta finna dig gift med en sångerska. Detta
uppvaknande vore förfärligt för oss båda. Därför måste du noga
pröva ditt inre, under det vi någon tid leva skilda. Jag
gör en resa till Italien, du stannar här utan att vi under
denna tid brevväxla.»
»Nina, Nina! Vilken hämnd tager du icke på mig
för min mors skull?» utropade Hugo med smärta.
»Hämnd? — Nej, Hugo, du kan icke tänka något
sådant ; ty den känslan är mig alldeles främmande. Men
jag vill icke obetänksamt inviga oss båda till ett långt och
ångerfullt liv. Detta är min enda bevekelsegrund.»
»Och vartill ett dylikt prov, som är alldeles överflödigt?
Har du icke så mycket förtroende till mig, att du känner
det jag, innan mina läppar tolkade mitt hjärtas känslor,
även noga prövat det. Tror du väl, att jag skulle kunna
yvas över en ära, som blott gått i arv och varuti jag själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
