Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
sitt bekanta arbete »Norrlands jakt och fiske», »det första område från
söder räknadt, där man kan tala om en någorlunda sammanhängande,
om också gles björnstam.» I det öfriga Västerbottens samt i
Norrbottens fjälltrakter är björntillgången enligt samme författare afgjordt
större än i Jämtland och Härjedalen, hvilket ju dock ej vill säga så
mycket. Dessutom har man i Norrbotten att räkna med Stora
Sjöfallets och Sarjeks nationalparker, inom hvilkas fridlysta områden björnen,
enligt hvad man må hoppas, ännu länge skall kunna trifvas och
föröka sig.
Björnen ett rofdjur endast i »systemet».
En utsträckt fridlysning af björn måste gifvetvis hafva stöd i den
allmänna folkmeningen, och det gäller därför först och främst att söka
undanröja den gamla inrotade missuppfattningen af björnen såsom ett
blodtörstigt och synnerligen skadligt rofdjur, hvilket t. o. m. vore farligt
för människan.
»I ’systemet’ räknas björnen till rofdjuren», säger L. J. Hallgren
i »Vårt villebråd», »men säkert är, att vegetabilier för många björnar och
björngenerationer utgjort och utgöra de hufvudsakligaste näringsämnena.»
Det är visserligen sant, att vissa gamla exemplar stundom öfverge sin
naturliga växtdiet och få smak för kött, och dylika s. k. slagbjörnar
ha utan tvifvel förr i världen, då björntillgången var riklig äfven i tätare
befolkade trakter, åstadkommit åtskillig skada på betande kreatur. Dock
är det å andra sidan en känd sak, att björnar kunna uppträda talrikt
inom en trakt, där kreatur beta, utan att någonsin förgripa sig på dem.
Som exempel härpå anför Hallgren bl. a., att »på gränsskogarna
mellan Gästrikland och Dalarna, där under 80-talet förefanns ett ej så
ringa antal björnar, skylldes under loppet af sju år ej ens förlusten af
ett får på björnen». Numera, då björnarna i de flesta trakter äro
undanträngda till fjällmarkerna och skogarna närmast dessa, torde det
vara mycket sällan de råka på några andra tamdjur än renar, och för
dessa anses björnen, enligt hvad lapparna allmänt intyga, tämligen
ofarlig. Att björnen anfaller osårade älgar eller annat villebråd hör
helt visst äfven till sällsyntheterna. Hvad slutligen beträffar björnens
påstådda farlighet för människan, så finnes det åtminstone icke från
vårt land ett enda exempel på att en björn gått till anfall mot
människor, utan att först ha blifvit sårad eller förföljd.
Hur bör förfaras med s. k. skadebjörnar?
Icke desto mindre lär det väl icke kunna undvikas, att i en eventuell
kungörelse om fridlysning för björn på enskild mark införes en
undantagsbestämmelse liknande den, som f. n. gäller beträffande kronomark
och som säger, att »björn, som anfallit människa eller husdjur, må
dräpas äfven annorledes än i nödvärn», efter tillåtelse af vederbörande
skogsstatstjänsteman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
