Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
angenäm bekantskap att göra. Från vissa sidor ångar det riktigt af
alla höstens dofter, och den som är det minsta mottaglig måste väl
smittas af författarens glädje att ströfva i skog och mark — med ett
läckert svampkalas efteråt som extra lön för mödan. Och man vågar
väl förutsätta att ingen af våra läsare behöfver känna sig träffad och
följaktligen illa berörd af beteckningen »svamphunner», mot hvilka förf.
på ett par ställen drager i härnad. L. G. R.
Karl-Erik Forsslund, Hemma igen. En skissbok från
Storgården. Andra upplagan. Stockholm 1916. Wahlström &
Widstrands förlag.
»Hemma igen», så har Karl-Erik Forsslund kallat den bok, hvari
han ännu en gång bjuder oss välkomna till Storgården bland dess goda
och glada invånare. Han för oss omkring genom gammaldags salar
och rum, där hemtrefnaden lyser emot oss ur hvarje vrå, och skildrar
på vers och prosa den präktiga bergsmansgården, dess enkla harmoniska
arkitektur och dess innerliga samhörighet med det omgifvande landskapet.
Men Karl-Erik Forsslunds Storgården är, såsom vi alla veta, något mera
än den röda byggnaden på den björkomsusade udden i sjön Vessman;
dit höra äfven de vågiga blå bergen med deras gamla hyttor och grufhål,
skogarna och ängarna med deras djur och blommor, hela den ursvenska
bygd, man blickar ut öfver från Lekombergets kam och bakom hvilken
man anar det ännu större hemmet — fosterlandet. Om den talar han
på sitt entusiastiskt kärnfulla språk, och om dess härligheter sjunger
han i klingande strofer:
»Mitt tämpel är all världen,
dess altare är mina fäders hus.
Jag böjer knä vid härden
i gamla skogars orgelbrus.
Mitt hem, mitt land,
er hör jag till med håg och hand.»
Tillsammans med författaren och hans »stam af unga nomader» ge
vi oss ut på vandring upp till skogarna på bergen, där vi träffa på
några af stammens »offerplatser och beläten», bland dem ett par som
naturminnen fridlysta träd, pelargranen vid Gonäs och jättefuran i
Nyhammarskogen — för öfrigt gamla bekanta för årsskriftens läsare.
På en tafla vid det förstnämnda trädet har författaren med ålderdomlig
skrift låtit rista följande kväde:
»Pelare grön i skogens gemak,
väx emot himlens blåa tak!
Stå som en majstång smärt och rak,
hufvudet högre än alla de unga
granar och björkar, som gnola och sjunga
rundt omkring dig! Du drottning i skogen,
tag vår hyllning varm och trogen! —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
