Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
och rotfäst kultur. Det är den samlande tendensen som är huvudsaken.
Och denna tendens innebär ingenting mindre än kulturell självbevarelse.
Det gäller härvidlag icke blott att fridlysa natur, bevara gamla vackra
gatubilder och historiska byggnadsminnesmärken eller att skapa gammel-
gårdar och hembygdsmuséer, talande till bygdens ungdom och vandraren
fjärran från med traditionens och minnets tysta och starka språk och
skapande det generationernas samband, som är nödvändigt för all orga-
nisk växt och utveckling. Tendensen är icke blott bevarande, den är
också skapande. Samfundet liksom tidskriften vill lämna praktiska råd
och vinkar angående byggnadsarbeten, stadsplaneritningar, kyrko- och
trädgårdsanläggningar, hemslöjd och handaslöjd. Samfundet har icke blott
i ord utan även i gärning trätt hjälpande emellan genom att utföra stads-
planeprojekt och anordna byggmästarkurser m. m. m. m. och dess verk-
samhet har följts med stigande intresse. Och den positiva tendensen är
här den att allt som skapas skall danas efter sin naturliga miljö, efter olika
orters olika behov och tradition, att stillösheten skall förvandlas till stil,
planlösheten till plan, förvirring till enhet, typrikedomen bevaras, men i
lokala helhetsmönster, lyxen reduceras till naturliga behov och rotlösheten
sättas på rot igen. Jag får bekänna, att en strävan av denna art icke
kan lämna någon människa med känsla för andliga kulturvärden oberörd.
Denna tidskrift är förtjänt av så mycket större spridning och detta
samfund av så mycket större anslutning, som de bilda en hälsosam mot-
vikt mot det välmenta, men osakkunniga kvacksalveriet på området.
Här har i skolorna en undervisning börjat i något som kallas hem-
bygdskunskap, anammad som allt nytt med förtjusning av nyhetstörstande
lärare, men ofta bedriven på rent Kindergartenmanér som en undervis-
ning om det självklara. Man tar barn med sig ut i skogen, pekar på
ett blåbär, frågar vad det är och varför det kallas så. Sådant larv är
på sina håll hembygdskunskap. I tidskriften har också rests en opposi-
tion mot en del s. k. hembygdspublikationer, som huvudsakligen bestå
i förtjust turistprat och oriktiga sakuppgifter. Det är av vikt att det
kommer vederhäftighet, saklighet och målmedvetet allvar i denna hem-
bygsvård, därest den icke i stället för att vårda och organiskt utveckla
skall väcka opposition och löje. Och tidskriften i fråga, såväl som
samfundet, bjuder en sådan garanti. Dess redaktör, d:r Fritjof Haze-
lius, förtjänar det varmaste erkännande för sin insiktsfulla ledning.
Skulle jag ge en sammanfattning av alla de associationer, en total-
bild av alla de spridda syner som skymtat i min fantasi, då jag söker
ge begreppet hembygdsvård konkret gestalt och samtidigt vill tolka detta
samfunds och denna tidskrifts djupaste syfte, så inställer sig genast bilden
av Linnés Hammarby, denna tystnadens och fridens ort, som somnat
i tidströmmen, men ännu har kvar livets färg, doft och värme. Hammarby
— det är på en gång natur och kultur, en hymn till arbetet och vilan,
en maning till stillhet och andakt och en eggelse till kulturgärning.
Det är en forntid, som skänker ro utan att söva, som manar till hand-
ling utan att hetsa, som inger pietet utan att förlama. Kring det lilla
föreläsningstemplet uppe i backen växa samma sippor som på Linnés
tid. Inga blomplockningsvandaler riva i deras späda rottrådar. De ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
