Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
bildad av olika arter, sådana som exempelvis älväxing (Sesleria
coerulea), blåtåtel (Molinia coemlea), rödsvingel (Festuca rubra),
gulstarr (Carex Hornschuchiana) och slankstarr (C. flacca)
samt mångahanda örter.
I de större och djupare sänkorna, älvar-»mossarna», finnes
en mera utpräglad kärr- och vattenvegetation. Denna är till
sin artsammansättning mycket fattig och trivial men är ändå
av intresse. En älvar-»mosse» ser egendomlig ut vid högvatten.
Endast i de djupaste partierna, som i allmänhet ligga i
mitten, finnes det vegetation, och man kan få den
uppfattningen, att igenväxningen här försiggår på ett sätt rakt
motsatt det vanliga, nämligen från centrum mot stränderna. Man
får förhållandet förklarat, när det är lågvatten. Det är blott
i de djupaste partierna, som vatten kvarstår under sommaren;
och det är blott där, som en kraftigare vegetation kan existera;
det avsattes ingen gyttja i de partier, som ligga torra under
sommaren.
De viktigaste växterna i älvar- mossarna» äro den kraftiga
bunkestarren (Carex Hudsonii), mannagräs (Glyceria fluitans),
kärrfräken och sumpfräken (Equisetum palustre och fluviatile),
strandpryl (Litorella uniflora), gäddnate (Potamogeton natans),
gräsnate (P. gramineus) och vattenklöver (Menyanthes trifoliata)
samt brunmossarter och kransalger. Bunkestarren ger »mossen»
ett karaktäristiskt utseende. Den växer i stora fristående tuvor,
som vid lågvatten framträda i sin fulla storlek och höja sig
högt över marken, liksom om de voro placerade på piedestaler.
Det är emellertid ej blott i sänkorna, som vattnet bestämmer
markens och vegetationens karaktär. Det är också skulden
till uppfrysningsmarkens uppkomst.
Den starkt märgelhaltiga finjorden i alvar-marken upptar
vatten med stor begärlighet. I nederbördstider liknar marken,
om dräneringen ej är tillräcklig, till konsistensen ganska
mycket färskt murbruk. När markvattnet på vintern fryser
till is, måste marken utvidga sig för att senare vid
upptinandet och uttorkningen åter dra sig samman.
Markmaterialet kommer att förflyttas i såväl horisontell som
vertikal led. På sådan mark ha växterna det icke lätt. Deras
rotsystem blir gång efter annan rubbat, det lyftes alltjämt
uppåt och blir utsatt för starka dragningar och slitningar.
Snart nog ligger rötterna ovanpå marken eller äro avslitna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
