Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Vegetationen på uppfrysningsmarken måste bli svagt
utbildad. Den består förnämligast av tämligen ensamstående
individ av ölands-solvända och får-svingel. De massor av
individ, som ligga uppfrysta och döda på marken, visa, huru
svårt växterna här ha att reda sig.
Ibland är vegetationen på uppfrysningsmarken samlad i
fläckar, skilda åt av nakna gruspartier. Gräver man genom
marken, får man förklaringen härtill. Under
vegetationsfläcken finnes en obetydlig spricka i kalkhällen. I denna ha
några solvände-individ fått rotfäste, och sedan ha i skydd
av dem lavar och mossor, får-svingel och en eller annan ört
kunnat växa upp. Men när förr eller senare de i sprickan
rotfasta solvände-individen dö, ligger snart hela växtkolonien
lös på gruset och föres bort av vinden. (Fig. 5.)
Uppfrysningsmarken har ett egendomligt utseende. Den
är sammansatt av små, mer eller mindre tydligt sexkantiga
rutor, i allmänhet 1—2 dm. tvärs över. (Fig 6). Rutningen
åstadkommes genom att markens grövre och finare material
är sorterat. Gruset begränsar rutorna, och det finare materialet
bildar rutornas inre. När vid den frusna markens
upptinande och uttorkning på våren och sommaren dess volym
minskas i horisontell led, uppstå i den, liksom när lerjord
torkar, sprickor ordnade till sexhörningar. Marken blir på
så sätt uppdelad i pelarliknande partier. När den sedan
åter omväxlande fryser och upptinar, förflyttas materialet
inom varje pelare så, att det grövre samlas på ytan eller i
kanterna på ungefär samma sätt, som det tillgår, när man
skakar ojämnt grus i en skål, fastän naturligtvis mycket
långsammare. De grusstenar, som föras upp på ytan, komma
också att till slut bli liggande i rutornas kanter, ty
markytan är inom varje ruta högst i mitten, så att stenarna glida
ned åt kanterna.
Där vattnet på högre liggande partier av alvaret tämligen
hastigt kan avrinna, når den äkta alvar-vegetationen sin
rikaste utbildning. Är jorden tunn, en eller ett par dm.
mäktig, intages sådan mark av en växtmatta, bildad
framförallt av ölands-solvända och får-svingel samt flera moss- och
busklavarter. Detta är alvar-heden, den viktigaste av alvarets
vegetationstyper. Den kan bestå av olika samhällen; de
vanligaste äro det mossrika får-svingel-samhället och det busk-
2 — Sveriges natur 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
