Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
nordsidan av Satisjaure under de där befintliga små
sydbergen. Med sin högresta växt och den glänsande grågula
barken bilda asparna på sådana ställen ett iögonenfallande
och vackert inslag i landskapet, och de torra grenarna under
den glesa kronan utgöra omtyckta sittplatser för de här så
vanliga dvärgfalkarna.
I hela området söder om den nyssnämnda linjen — ett
tiotal kvadratmil stort — växer, där myrlanden icke äro allt
för blöta, upp till c:a 500 m. höjd barrskog bestående av
såväl fur som gran. Furan går i Lule älvs dalgång avsevärt
längre (4 à 5 mil) åt väster än granen; vid Fjällåsen
däremot, där barrskogen slutar vid östra ändan av Påstojaure
och här består av väsentligen fur, påträffas enstaka, växtlig
yngre gran några km. längre västerut mellan Haukavarats
och Påstojaure. Grova furustammar på botten av småsjöarna
söder om Påstojaure visa, att furan fordom här gått längre
mot väster.
Den västligaste kända granförekomsten utmed St. Luleälvs
sjökedja torde vara i Vietusjokks dalgång. Där fann förf.
1923 nära den från Juobmotjåkko kommande bäcken en
grupp av c:a 10 granar, växande alldeles intill varandra på
låg och fuktig mark. De minsta voro 1, de största c:a 3 m.
höga, friska och i god växtlighet. Med all sannolikhet har
fröet, om det spritts på naturlig väg, kommit norrifrån, där
-granen på norra stranden av Satisjaure, gynnad av lågmarker,
nått fram emot sjöns västända. Efter denna kringgående
manöver har granen säkerställt erövringen av St. Lule träsks
strand fram till St. Sjöfallet; på vad sätt den skall taga sig
vidare mot väster får framtiden utvisa.
Utefter Vietusjokk bilda furorna så slutna bestånd, att man
här kan tala om verklig furuskog, den västligaste barrskogen
av något större omfång. Den upphör vid dalens norra ända,
där Juobmotjåkkos steniga branter äro så gott som kala.
På myrar av alla storleksgrader är detta område, som
mellan lågfjällen är jämförelsevis svagt kuperat, oerhört rikt.
Över myrkomplexen i söder mellan Tjärroketje och St. Lule
träsk innehåller »Sveriges Natur» 1918 en av Edvard Wibeck
författad ingående redogörelse av stort intresse, till vilken
här hänvisas.
Myrvidderna mellan Råveåive och Kaitumälven, genomflutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
