Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
q a Nils Lithberg
der prästgården ha genom olämplig brukning och annan vanvård
sedan många år råkat i ohjälpligt förfall.
Ängen intog en mycket central plats i bondens liv. Slåttern var den
festligaste tiden i det långa trägna arbetsåret. När man var »på
säden», kunde man vara klädd ungefär hur som helst, men »på höet»
var man alltid klädd halvt till fest, särskilt gällde detta kvinnorna.
Man hjälptes åt inom hela grannlaget och slåtterskaran drog från
äng till äng, dag efter dag.
Då »slåtterkarlarna» (Scabiosa) började blomma eller höskallrans
fröhus började skramla, när man gick i gräset, då var rätta
slåttertiden. I regel inföll denna någon vecka in i juli. Arbetet började vid
2-—3-tiden på morgonen, och var det långt från hemmet, hade man
med sig drickbyttor och matkorgar, som sattes upp vid den
sedvanliga mateken. Förmannen, husbonden själv eller hans närmaste man,
gör sitt första inslag, lien stryker susande genom gräset och bäddar
upp en sträng vid vänstra sidan; strax efteråt följer hans räfserska,
den raskaste kvinnan på ängen. Så kommer i en sned rad den ene
slåtterkarlen efter den andre, var och en följd av sin räfserska, och
sist går gamle farfar eller någon annan styvbent gubbe och rensar bort
gräset inne mellan buskarna eller invid gärdesgårdarna. Ett kort
uppehåll för frukost och så är det snart middagstid. Under högt
hujande kallas manskapet till mateken för att »spisa i Guds namn», och
till middagen hörde alltid gröt, slåtterkarlsgröten, som kokats hemma
under förmiddagen. Man vilar en stund i gräset och så tar arbetet fart
igen till eftermiddagsmålet vid 5-tiden, den s. k. otendagen, med
kaffe och rikligt dopp och ölkannan, som går från man till man. Så
hurrar man: tre kraftiga »håj, håj, håj» och så ett långt utdraget
»hurra-a-a-a», och det »lekes otendag», med kappränning, hoppa
bock, dra hank, »skjaute skäre»; är det någon särskilt omtyckt karl
— även flicka eller ungmor — blir han »hivad» — hissad—, man
»mördar» ner varandra i det friska nyslagna höet, och inte ens vördig
prosten — om han är med — går säker på sina stackiga ben. Då
och då ett nytt »håj, håj, håj, hurra-a-a-a», än från den ena ängen,
än från en annan, när det är slåtteröl på olika håll. Det är fest över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
