Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Paul Rosenius
topp till topp, de röda stammarna i storskogen och ljungens blomfält
på innerhedarna. Det skvätte till, omkring en, av småfågelvingar,
man hörde det fina sisandet från kungsfågeln eller från svartmesen,
där de klängde bland barrens gömslen, och de första flockarna av
hämplingar och andra finkfåglar kommo över i hastig, gungande
flykt. Det var fest över deras vandringståg, men det var också
äventyr. Ty även sparvhökarna voro på färde. De döko pilsnabbt
fram över allt, de väjde förträffligt mellan grenar och buskage, men
det brakade till ibland, när någon trasslat in sig i barriset, vild i
rö-varivern. När man smög genom dungarna, hade man ibland
framför sig en liten bädd av småf jädrar, darrande i vinddraget. Men till
stunder kunde det vara stilla och fridfullt, när bara en liten tornfalk
med rosaskimmer över sig, hängde fladdrande över en punkt på
ljungfältet. Och när de snälla bivråkarna kommo, de som öppnade
de stora rovfåglarnas tåg, var det ju bara ett vackert skådespel. I
långa, glesa tåg kommo de tillsynes, hundraden och åter hundraden,
högt under himlen, när den var riktigt hög och strålande. Några
vingslag gjorde de understundom, eljest seglade de endast på orörliga,
vida vingar. De drogo fram över Ljungens tallar och Ljungens ljung och
sand. Så fingo de de öppna, nakna markerna under sig, där
vattenhålen blänkte och porsen stod ännu lummigt sommargrön. De höllo
mot Falsterbo fyr, de gingo över marsklandet där ute och Flommens
flod, över strandens vita revlar och blodigröda tång, och de styrde
ut över havet, där de ljuvliga färgerna lekte, blåklintblå längst
framme under det främmande landet.
Så kommo ormvråkarna. De döko upp mera ensamma där borta
där skogsranden blånade, men också flera på en gång kunde de hållas,
högt över innerhedarna, kretsande i skruvlinjer och spejande efter
möss och sorkar. De svepte ner efter min uv, när de fingo ögonen
på honom, och pepo och jamade, medan de dansade och slogo. Längre
fram, när ljungblommorna vissnat och porsen fått färg som rost, då
kommo fjällvråkarna. Det sken så grant, det gulröda under deras
vingar, och det var som förde de med sig fjällvärldens svalhet.
Vilket myller av fågel väsenden hade inte sin väg över Ljungen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
