Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”ambra”, ”kristall” och ”azur” o. s. v. få hos honom
icke blott allmänromantisk utan personlig stämpel; de
uttrycka hans själs öfversteprästerliga hänförelse, som endast
i rikaste skrud vill förrätta sångens tempeltjänst. Men
radikalt romantisk i en viss mening, som stundom Tiecks
och Atterboms, är hans lyriska konst icke. Hos honom finns
ej den poesi som utan på vanligt sätt modelleradt tankeinnehåll
vill direkt öfverföra oupplösta, musikaliska och drömlika
”oändlighets”-själstillstånd genom idel ljud-, färg- och
associationssuggestiva medel. Stagnelii diktion är lika
blommande och hans rytmer lika musikaliskt praktfulla som
Atterboms, ja deras rent sinnliga klang är möjligen starkare om
än kanske utan den innerlighetens ojämförliga själfullhet som
först riktigt gör Atterbom till Atterbom. Och äfven
Stagnelius är visserligen en lärd och esoterisk, någon gång litet
dunkel poet, åtminstone för den stora publiken. Men själfva
meningens påtaglighet upplöser han icke i musik och
intryckssymbolik. Så till vida är hans suggestiva språkform
alltjämt ”klassisk”. Äfven eljes har hans strof en fastare, mera
enkelt nödvändig och exakt prägling än vanligen den
atterbomska (för att ej tala om Almquists ostrofiska lyrik).
Tillsamman beteckna de en höjdpunkt af nordisk ordkonst,
en språkmusik som icke öfverträffats i smältande välljud och
som utgör en bland de största skönhetsinsatserna af svensk
romantik.
Stagnelius, vår poesis sörjande ensling, hvars intimaste
sällskap nog var den hvita sömngångerskan uppe i skyn, är
alltigenom känslopatos. Han försöker skämta à la
Wieland och äfven annars, men det blir ovigt, utan spår af lätthet
och gratie. Han är alltigenom lyrik. Hans dramatiska
personer ha föga individualitet, långt mindre än Atterboms och
Almquists, och alla tala de stagnelisk sång. Carl Snoilsky
har i en enda rad förträffligt gripit vår diktares poetiska
värld, när han någonstans erinrar sig ”skuggor från Stagnelii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
