Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högromantisk ton. Ty någon ingifvelse af metafysisk och
mystisk art hade den gode Dahlgren egentligen icke. Han var
ett sorglöst barn af denna världen, fri från djupare läggning
men med ögon och känsla — icke blott för naturen, utan
ock i allmänhet för det glada, det lössläppt rörliga, det
trefliga, som hos honom omsättes till poesi. Så blir han
också den komiske poet han är, romantikens godsinte
humorist, hvars stockholmsskildringar med deras själfsvåldigt
improviserande fantasi visa tillbaka mot Bellman och
hvars genomsvenska idyllverser om lyckan i prästgårdar
på landet och dylikt leda fram till Sehlstedt. Han hade
börjat som ung fosforist, men först när han slog an dessa
lättare toner, blef han sig själf, blef Dahlgren eller, som det
ofvan anmärktes, den väl fantasirike men rätt borgerlige och
realistiske författare han i grunden var skapad till. Öfver
all robustare verklighet höjer honom så en luftighet i
inbillningen, som kan påminna om genomskinliga dagsländevingar
en blå, vårberusad solskensdag och som icke mindre än
hans oskyldigt barocka humor ställer in honom bland ”svensk
romantik”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
