Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men af dessa två fysionomier är hans dock den sannaste
och redbaraste, och hans stolthet är svenskt ärlig utan pose.
Mer tillgängliga för allmänheten än Vitalis’ kärfva och
kärnfulla diktning voro hans vän Carl August Nicanders
många lättflytande vers. Utan kraftigare individualitet men
full af lättrörd, barnslig känsla och mottaglig fantasi, blef
Nicander den nya tidens förste betydande andrahandspoet.
Hvad som på andra håll framburits sjudande eller starkt
individuellt under den allmänna nydaningen, det återkom
hos honom på ett allmännare plan, i utjäst och mera opersonlig
form. Hans italienskt silfverklingande och klara verser
gjorde sitt till för att — så att säga — popularisera den
nya diktningen. De lästes nog åtskilligt mer än tidens poesi
med starkare essens, en Stagnelii, att ej tala om Atterboms,
och Nicanders hela typ af ”ung skald” med längtan till Italien
och platoniska svärmerier var den begynnande efterromantikens.
Men om ett flertal af hans poesier nu förefalla
oss mindre intressanta, så har han till gengäld någon gång
koncentrerat sin ingifvelse till dikter, som skola behålla
sin plats bland vår lyriks klenoder. Adolf Törneros sade ej
för mycket, då han apropos ”Vågen” påminde sig Goethes
visor, ”Aftonen” är en ren daggdroppe, en fulländad och
klassisk dikt, och stroferna om Venedig, deras praktkolorit
och deras elegiska versmusik gripa med en historisk
freskomålnings majestät.
Ej heller Carl Fredrik Dahlgrens produktion kunna vi
numera läsa en masse. Särskildt bland hans allvarliga poesier
finnas många kraftlösa och ordrika, slarfvigt improviserade
utan exakt konstnärlighet och fulla af tidens poetiska
stereotyper. Den dahlgrenska ingifvelsen och den dahlgrenska
blinken i ögat komma där bäst till synes i hans färg- och
solskensrusade vårdityramber; i dem är han en poetisk
natursångare bland våra friskaste. På samma sätt äkta äro hans
idyller och äfven åtskilligt annat med mera hvardaglig, mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
