Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring hvalfvet. En suck ur hans hjärta väl trängde,
men modigt han kvad, att bekämpa sitt kval:
”Ströskyar små sig församla,
i hotande molnstod, om kvällen.
Skrämmen ej vandraren gamla,
som nattetid irrar på fjällen!
Bäfvar han, må han då krossas!
Den vise kan lyfta sitt änne.
Vikingens drake förkrossas
af vågen, dock älskar han henne.
Höstdag är stormig och kulen;
men vintern blir stjärnklar af kölden.
Ätthögens hvälfning är mulen;
men lugn ger den gräsklädda skölden.
Himlen, om vintern, tycks närmre
vid jorden. För ynglingens sinne
gudarnes boning är fjärmre;
men halft är den gamle därinne.
Kvällskuggor synas så långa,
fast solen går fort till sin hvila.
Dödskampen skrämmer så många;
den vise till målet kan ila.”
(En dag gör sig Asa-Odens ande fri från kroppen utan att han dock dör.)
Han nalkades Hels beskuggade hem,
kring hvilket mång tusende portar månd hänga.
De öppnas så lätt, och sig själfva de stänga,
dock kan ingen två gånger öppna dem.
Den boningens anblick var liksom en dimmas:
hvar mur tycktes tvärt genom jordgrunden gå
3. — Nationallitteratur. 10.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
