Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kommer en hväsande stormvind:
bland lustgårdens palmer han brusar,
hemskt sväfvar han fram öfver källan
och grumlar med ströfvande vingar
den speglande vågens kristall.
Och solar och himlar försvinna
för blommans förmörkade öga.
En känslig mimosa, hon ryser
tillsammans — och suckar — och dör.
SKALDEKONSTEN.
På klingande strängar ledsaga min bäfvande hand,
du heliga konst, i de eviga himlarne buren,
som talar förtroligt till gruset om sällare land
och fyller med jublande ande den stela naturen!
Hur häfver ej kungliga fjället mot blånande skyn
sin väldiga panna, bekransad af susande tallar!
I lockande fägring står lunden för vandrarens syn,
och härligt det mörkblåa hafvet mot stränderna svallar.
I själfva den mossiga tufvan vi ana en själ,
och allt är i skapelsen storhet och magisk förtjusning.
Det blomstrar i ensliga dälden ett obekant väl,
och mystiska röster oss kalla i vindarnes susning.
Ej jorden förbyter sin åldriga fägring, min vän,
men människoätter försvinna som morgonens töcken.
Snart kännas ej skönhetens lågande kinder igen,
och hjältar förbleknade nedgå i skuggornas öcken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
