Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om du, o Laura, närmar dig till linden,
hvars skugga svalkar stoftet af din vän,
och då en himmelsk rodnad höljer kinden,
det är din älsklings kyss, som färgar den.
Det är min sång, som klagar uti vinden,
det är min själ, som går till dig igen
och uti dina läppars rosenkalkar
ännu en gång den sköna törsten svalkar.
När med mitt stoft de leka, himlens väder,
och lifvet intet mer har kvar af mig,
om dig din älsklings minne sorgligt gläder
och i en tår det vaknar opp hos dig, —
min anda, när du till klaveret träder,
i en af dina toner gömmer sig,
och, tröstande, när du din stämma höjer,
på dina läppar bland de sista dröjer.
TROLLHÄTTAN.
En gång voro vi ett folk af ära,
då hos oss var Karl den tolfte kung.
Men vi tröttnade att henne bära;
för de veka skuldror är hon tung.
Äran vek med Karl. Odödlig smärta
en odödlig äras vålnad var.
Och af Karl, det största svenska hjärta,
blef hos folket blott en saga kvar.
Men i djupet kraftens ande sitter
och ler bittert öfver tidens prål;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
