Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min onda genius är öfvervunnen,
och segerns krona ren jag vinka ser;
men diktens lampa är ej nederbrunnen,
fastän hon här ej flera strålar ger.
Min ande flyr från mänskor, som mig hata,
till sitt ’Gerusalemme liberata’.
Italien! krona bland naturens under,
du, som med dina floders silfverfall,
din blåa himmel, dina rika lunder,
så ofta lifvat mina känslors svall!
Här, i den lugnaste af mina stunder,
jag älskar dig, och jag förgäta skall
att dina lagrar nu beskugga slafvar,
och lazzaroner trampa bruters grafvar.
O! Rom, som fordom stiftat världens lagar,
och än uti ditt intet allt förmår!
Gudomliga ruin där minnet klagar!
Du världens Kolisé, som vördad står,
och kring hvars mur, i fallna släkters dagar,
en yppig blomsterranka konsten slår.
Du än ej glömt förglömda fäders lära:
du kallat mig till lagerkronans ära.
Re’n gratiers händer lagerkronan vira,
högt i min aning dyrkad, ej begärd.
Men se! den hjässa, som hon ämnar sira,
blir först i döden hennes prydnad värd.
Hvem vet om ej, då de min högtid fira,
på samma gång den fröjd blir mig beskärd,
att höljdt af lof, mitt namn kring världen ilar,
min sång förtjusar — och mitt hjärta hvilar?” *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
